Time to kill - time to spill

Fyra minuter av en dag i mitt liv skriver jag för att inleda med någonting som överhuvudtaget inte har med någonting att göra, speciellt inte det jag ska skriva om. Västerås är dagens ämne, av den anledningen att jag hade oturen att befinna mig där för en kväll i helgen. Västerås är på många sätt en väldigt fin stad men den känns i skrivande stund som en av jordens mest avlägsna platser (tillsammans med Abu Dhabi, Enköping och Lubango). Staden har försökt marknadsföra sig som en förförort till Stockholm med reklamkampanjen Tjena, tjena, vilket spontant inte känns annat än störtlöjligt (kampanjen har tack och lov nu gått i graven. Ja Niklas, du får skratta lite extra…). Okej för familjer med barn men för de något yngre har man inte mer att erbjuda än en liten håla. Håla ja, det är verkligen vad det är, en stor håla!

Västerås uteliv kan liknas vid en Siljafärja som fastnat i en bisarr Bermuda triangel och därför aldrig nått 2000-talet, rent konceptmässigt har man i många avseenden inte ens lämnat 80-talet. Dessa trakter har fortfarande en mur att riva för att i alla fall nå den inbillade frihet vi andra lever i. Frågan är om inte utelivspubliken är tillräckligt hjärntvättade för att inte kunna inse att det finns ett gräs som för en gångs skull är grönare på den andra sidan. Men jag antar att det är besvärligt att se bortom sin egen bakgård (av egen erfarenhet). För i denna bakgård styr inbillning, rutiner och självdestruktivt beteende. Klubblivet känns fel att ens nämna, för det fenomenet har man inte hört talas om och är därför lika dött som… tja vad ska vi ta, jordbruksamhället.  För det är i dessa vakuum i kommersialiseringens ytterkanter som Rix FM har sina starkaste fästen (Identitetslösa Enköping, Jönköping, mm är säkert likadana). Det är på dessa platser man omgrupperar sig och rustar för nya attacker på våran huvudstad, som inte än gett vika.  

Många kanske tror att det på dessa platser handlar om att efterapa Stockholm men egentligen har man ingen aning vad man försöker posera som. Men innerst inne vet man att det är ren skär imitering det handlar om, för ”jaget” har man i alla fall inte funnit. Det Västerås jag en gång tvekade att fly har jag nu svårt att se den minsta ljuspunkten i (en lärare jag haft sa en gång: att ha föreläsning kan liknas vid att stå framför ett stort bostadshus, det lyser inte i ett enda fönster). Jag lånar nu denna anekdot och tänker det just exakt nu om någonting. Fredrik och Filip skrev någonstans att DDR-Sverige upphörde någon gång i början av 90-talet, när jag ser Västerås idag är jag ytterst tveksam till om det är sant. Men å andra sidan kanske jag en dag känner just detta om mitt nu kära Stockholm…

Varsegoda att kritisera det ni tycker är typiskt Stockholm

Bland många låtar döper jag Count Basie  "Jumpin' at the woodside" till de nattliga vandringarnas hymn. Jag gillar egentligen inte jazz men denna låt med greven är fenomenal. Det har min personliga "voice of god" sagt. Han mumlade något i stil med: "Jazz symboliserar brustna hjärtan och är ett stort exempel på experimentell kreativitet, men framförallt är det gudarnas gåva till mänskligheten".  Oss emellan så börjar jag känna en viss skepsis till hans pålitlighet...

Förberedelserna för en perfekt spelning var framlagda, trevligt sällskap och jag befann mig inte allt för många steg in i dimman. Middagslikt skulle det bli en kulinarisk två rättersupplevelse (ingen dessert, man måste ju göra nått för figuren). Speedmarket Avenue var den enkla men alltid levererande förrätten, något i stil med laxtoast och skagenröra. Den serverades också utan krusiduller, alltså inget att höja ögonbrynen åt (tråkigt att dom sparade på kryddningen). Förrättens uppgift som aptitretare är dock självklar och svår att misslyckas med. Det är ju sen upp till varmrätten att tillfredsställa en kurrande mage. Och just då kurrade magen efter fint inslagna poplåtar, inte något märkvärdigt som rådjursadel men kanske en mättande lasagnette á la Leine (för recept kontakta mästerkocken och mångsysslaren L). Attans, nu är jag hungrig. Men när väl kyparen dyker upp med pyttipanna blir man minst sagt konfunderad. För pyttipanna är det som beskriver Comet Gains framträdande träffsäkrast. Det kändes som om dom spelade covers på sina egna låtar, skramliga sådana och stundtals okontrollerade. En annars välsvarvad stämsång uppbackat av eleganta melodier befann sig denna kväll på varmare breddgrader och drack frozen margaritadrinkar med små parasoll i. Men man kanske måste se upplevelsen i relation till priset, och en hundring för denna tvårättersmeny är - när allt kommer omkring - ganska överkomligt. Apropå mat, här kommer en lista över ett antal svenska musikers motsvarighet i det "kulinariska" området.

Kent   
Capricciosa: En standardpizza som finns på nästan alla sunkhak och pizzan de flesta väljer utan att egentligen tänka efter.

Robyn   
Bratwurst: När det gäller våran svenska Madonna tänker främst på hennes scenkläder (slimmat värre) men också hennes ariska utseende och självdisciplin. Släpp teven och spänn av.

Cardigans   
Vindruvor och vitt vin: Dessa svältfödda glamour-wannabes leder prettoligan med hästlängder.

The Knife      
Sushi: En smaklös hype...

Popsicle      
Kokt ägg: Behöver nog ingen ingående kommentar.

Håkan Hellström   
Pannkaka: Inom fotboll pratar man om att målvakterna gör tv-räddningar, det vill säga när målisen slänger sig hejdlöst för att rädda ett tämligen löst skott. I Tv-kockarnas värld förekommer även detta fenomen. Exempelvis då dessa ska vända pannkakor i stekpannan, då gör de detta utan att använda stekspade (det är för lekmannamässigt). Med en snabbhandledsrörelse vänds pankisen och lägger sig elegant på den andra sidan. Det är på ett liknande sätt Håkan har hamnat i så många svenska hjärtan. Hur förklaras då detta musikaliskt? Ingen aning.

Suburban kids   
Tidigare tänkte jag nudelsoppa eller kanske Cesar sallad. Men nu har jag det, kåldolmar: Lassiepojkarna har tagit pop-sverige med storm ungefär som kåldolmar inte gjort. Men deras nostalgiska tema får i alla fall mig att tänka på den traditionella svenska husmanskosten.

Moneybrother   
Max skrovmål: Den hesa svenska gubbrockaren har helt enkelt inget val.

Laleh   
Falafel med lingonsylt: Flum-maja har säkert själv testat kombinationen som i tanken känns ganska motbjudande.

Per Gessle   
Plankstek: Känns bara så självklar, nästan för enkel.  

The Hives   
Korv med mos: Direkt från grillen, snabbt och enkelt. Något för framtida PV-sladdare kanske?

Lena Ph   
En Aubergin: Till (form), solbränna och smak. Det är också hennes totala dagsintag.

Hellacopters    
Ölkorv med folköl: Boogiewoogie-rock för den yngre generationen med Status Quo varning. När man spelar rocknroll ligger inte näringen i fokus, något som inte verkar hålla grabbarna tillbaka energimässigt.

Marit Bergman   
Princessbakelse: Nu kanske jag gick över gränsen men hon är ju mjuk, söt och go. Det är något med hennes sminkning och klädsel som för mina tankar till just Princessbakelse.

By all means...

Stockholms filmfestival kommenterade filmen i jämförelse med Stalker och The Matrix, vilket låg till grund för mina högt ställda förväntningar. Dessutom hör inte en svensk action/science fiction-film till vanligheterna. Just när det gäller svensk action-film handlar allt oftast om att Jakob Eklund springer omkring och gapar ”för helvete” (ja, det är kapat från Fredrik Strage men det är så skarpt och jag orkade inte tänka ut nått bättre). Visst är herr Eklunds filmer underhållande att skriva om eller tänka på, men knappast att se på. Storm däremot försöker dock utmana åskådaren med ett större djup genom att filmens huvudperson Dedes mentala förvirring levandegörs, något som känns ganska uppenbart en bit in i filmen för alla utom honom. I övrigt känns några sekvenser i filmen omotiverade vilket drar ner helheten, då tänker jag på Eva Röses akrobatiska laserscen samt den något överdrivna prologen (laser-tvspels-scenen som för övrigt är nallad från Jon Amiels bottennapp Entrapment). Även om jag håller en negativ ton så vill jag ändå framhålla att filmens regissörer Måns Mårlind och Björn Stein har framtiden för sig och det ska bli intressant att se vad dessa hittar på härnäst, då den allt för stora gröngölingsentusiasm har lagt sig. Jag måste väl erkänna att jag efter visningen på Stockholms filmfestival var tämligen lyrisk över filmen, som faktiskt saknar svensk motstycke. Nu när jag har hunnit smälta intrycket (och sett den en andra gång) är jag inte lika euforisk, visst är det en sevärd film med osvenska skräckfilmsflörtar till film som The Grudge, men i bakgården till min tidigare upprymdhet stod en sopcontainer till kanten fylld av misstro. Med andra ord var det bara en tidsfråga innan jag upptäckte att min lycka vilade på en urholkad grund, det vill säga det kom aldrig någon sopåkare för att hämta det mossbelupna skräpet (Nu blir jag sådär hårt kritisk igen, fel, fel, fel). Nu är ju efterstaken av Storm inte på långa vägar lika outhärdlig som förlagda sopor men jag har den önskan att film ska bidra till en större positiv eftertanke och inte en successiv förmultning. Filmens avslutning förbryllar dock en aning; frågan om man verkligen kan bli efterlyst för ett mord som sker i sin egna fantasi, äro befogad. 

Ni förstår att jag har en vän, låt oss kall honom långkalsongsgrubblaren, som står för alla (detta är en plats för något adjektiv, vänligen fyll i det själva) meningar som kan avnjutas i denna bloggediblogg. Han är en relativt obehindrad själ som med jämna mellanrum dyker upp i mitt liv ungefär lika oväntat som Kramer eller den gamla Björnes gäster. Nu har jag inte träffat honom på ett tag - därav det om sistens torftiga utbudet. Hela idén med denna blogg är dock att ge er (och mig själv), om än genom en något tafflig omtolkning, en inblick i denna stofils livskraft (samtidigt som jag skriver det läser jag ordet morgontofflor på ztvs ordspel, tack till detta enastående ord som inte har ett dugg med min blogg att göra). Livskraft, det låter förresten som något hämtat ur en hälsoblaska, men visst är det avundsvärt. Meningen är i alla fall att försöka utröna hur denna långkalsongsflanör tänker, ungefär som Johan Rheborgs monolog ”hur tänker hon?”. I mitt (vårat?) fall handlar det dock inte om någon befängd fråga om könsskillnad utan om att se bloggen som ett terapeutiskt verktyg. Vänta nu…(Mental breakdown)...

Intermission

I think I lost it
Let me know if you come across it
Let me know if I let it fall
Along a back road somewhere
Money can't replace it
No memory can erase it
And I know I'm never gonna find
Another one to compare

Ett andra försök
Lullull är ett fantastiskt ord (Du, ja du som läser, säg det högt, tänkt på ordet eller använd det i en mening). Jag gillar inte långkalsonger med för mycket lullull. Visst är det roligt? Nähe inte det.  

Äh, snart lägger jag ner detta och börjar skriva dagens låt eller så.

I detta tidiga stadium av bloggande är det naturligt att börja se sig om och utforska sin närmiljö. Nyfikenheten är därför en del i alla bloggsmåttingars utveckling. Jag vet inte om jag tar i men mognadsmässigt ligger mitt bloggande ungefär i fyraåringsstadiet med frågetoppar som hur och varför (genom någon obegriplig algoritm har min hjärna räknat ut det). En befogad fråga är om jag någonsin kommer ta mig ur det. Time will tell eller nått annat klyschigt. I alla fall när jag nu lyfter min blick över mitt eget krypin (jaja det är en knackig lunarstormreferens, men jag lovar det kommer aldrig ske igen) och ser ut över mitt bloggkvarter upptäcker jag att Fredrik Virtanen, eller Virrebirre som jag hädanefter bestämt kallar honom, bor två hus bort i en tvåvåningsvilla juldekorerad året runt (vad jag egentligen menar med det får någon annan tänka ut). Min gissning är dock att vi kommer ha en ganska ytlig relation där jag inte ens blir välkomnad som en nyinflyttad granne borde bli, i någon form av Pleasantville-anda. Är verkligen en fruktkorg så mycket begärt?

Det var allt...