Förlåt och tack!

Jag är bulimiker! Eller rättare sagt min hjärna är det. Den äter vardagsintryck som sedan vänder i magen och sköljer ut i form av irritation och suggestion. Ändå håller jag mig optimistisk, i alla fall under större delen av dagen. Det som gör mig positiv är ofta små saker, som att höra Sibiria sjunga: ”Denna stad där alla vet vem du är – utom du själv…” på bästa dansbands-swindie-vis. Eller att återupptäcka en gammal XTC-skiva som blev bortprioriterad vid en flytt nån gång. XTC är ett typiskt band nån jobbig popnörds-jävel tvingat på dig på en fest för länge sen, enbart för att du råkade nämna att du gillar brittpop. Du valde då att ignorera saten för sitt klumpiga uppträdande och bad honom genom en snäll omskrivning att dra åt helvete! Det räcker dock inte, saten ger sig inte och börjar spela skiten på högsta volym. Du och din samtalspartner, som du letat rätt på illa kvickt för att slippa den jobbiga pottskallen, avbryter för någon sekund eran intellektuella diskussion om galna kosjukan för att samstämmigt konstatera att det är det sämsta 80-talsskiten ni någonsin hört. Det är hursomhelst ett bortglömt genialiskt gubbpopband som kanske inte har första intrycket på sin sida och till råga på det sällan låtit moderna eller hippa, men väl värda att ägna en stund åt.

Bästa städlåt: Red house painters – I feel the rain fall
Bästa dansa-på-mattan-låt: Sibiria – Ljusdal
Bästa tänka-på-spaceiga-saker-låt: XTC – Where all light


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback