Time to kill - time to spill

Det var på Åland i början av 90-talet. Jag var på semester med familjen. Vi bodde i en stuga vid en camping. Jag vet att man svänger vänster på vägen efter färjan. Eller mitt minne säger att det var så. Det stämmer säkert inte.

 

På den tiden var det i vilket fall stentufft med arkadspelhallar. Det var min orubbliga uppfattning. Och våran camping hade en hall, eller hall och hall, det var snarare ett skjul, ett ombyggt utedass. Jag tyckte det var ynkligt. Spelen var en katastrof. Det som fanns var flipperspel från medeltiden, och enarmade banditer från nått konkursbo ur nån börskrasch.

 

Det jag försöker beskriva är att det var botten, och naturligtvis hade en annan camping i närheten en ombyggd laggård till spelhall. Den var väldigt modern i jämförelse. Jag gick hela dagar och fantiserade om videospel och drömde mardrömmar om vad jag missade. Vi åkte förbi den rätt ofta. Jag tjatade på bäst jag kunde, föreslog att jag och min bror skulle få gå dit någon kväll istället för att göra familjegrejer. Det blev nobben. Mor resonerade säkert att det var för långt och vi var minsann alldeles för små.

 

Ingen demokrati där inte, trots att jag och min bror båda rösta för idén, alltså 2 röster mot mor och far som höll ihop. 2 mot 2 totalt, ändå bestämde dem vuxna. Å andra sidan hade varken jag eller brorsan rösträtt än. Detta, i mina ögon, orättvisa beslut gjorde hursomhelst att jag surade till en stund. 

 

Men efter några dagar av enformiga familjeaktiviteter släpptes vi lösa i den stora spelhallen. Äntligen. Neonljusen förtrollade mina små ögon och under en energisk timme släppte jag loss. Jag sprang, spelade och tittade på andra som spelade. Det var en höjdare som var alldeles för kortvarig. Farsan fick myror i baken, vilket han alltid får när andra gör saker som han ogillar, och jag och bror tvingades in i en ny familjetristess. Det var bara att acceptera, in i mörkret igen. Livet gick knappt vidare.

 

Men arkadspelen är inte själva poängen med den här berättelsen. Jag tänkte berätta om min första och enda brevvän. Jag har inte sparat några brev, jag skrev knappt något när jag sent omsider svarade, jag var världens sämsta brevvän och det fanns säkert stora brister i mitt skrivande. Jag har inte brevvännens namn kvar i minnet, men minnet säger att han hade krulligt blont hår. Och att han kanske var från Motala, eller så var han värmlänning. Nått var det!

 

Jag träffade i alla fall den där killen på campingen mitt i den tyngsta perioden av familjeaktiviteter. Det var en ljuspunkt. Jag har för mig att vi spelade fotboll, fiskade, kollade på Familjen Macahan på våran svartvita tv och köpte en 2liters Coca Cola som vi delade på.

Colan har jag starkast minne av. Det var kväll, och vi fick inte gå längre än till campingens kiosk. 12,50 har jag för mig att drickan kostade, något vi hjälpte att skrapade ihop till alla tre: jag, min bror och den blonda killen.

 

När semesterveckan led mot sitt slut, bytte vi adresser och sa att vi skulle höras brevvägen. Det var praxis att göra så då, och våra mödrar insisterade. Nuförtiden hade man på sin höjd bytt Messenger-id. Men det fanns inte då. Vi skulle skriva brev.

 

Den totala summan av växlade brev stannade vid 3, 2 skickade av blondisen och 1 av mig och min bror. Eftersom jag är storebror borde jag ha tagit större ansvar för att hålla kontakten, så min bror kan inte beskyllas. Jag tar på mig allt.

 

Av någon anledning, som jag nu glömt, berättar jag detta. Jag vet inte om berättelsen har någon egentlig poäng eller om den går att relatera till något överhuvudtaget. Det jag vet är att den är en del av mig, något personligt. Så håll till godo, det kanske inte sker igen.

 (Jag undrar om han inte hette Tor).

Bromma-Trollhättan

Sverige ser annorlunda ut från ett flygplansfönster. Allt är… så smått. Det är min sista tanke innan jag dåsar in. Men inte så långt in i dimman som jag önskar, det bultar och skakar i det lilla planet. Och konstigt nog smittar det av sig på mig. Ibland känns det som om jag sitter i en massagestol, dock utan att riktigt känna tillfredställelsen en sådan ger.

Jag blir vid fullt medvetande när kaptenen går ner för landning på Trollhättans flygplats. Den är inte stor. Men det behöver den heller inte vara. Den är bra som den är.

Trollhättan-Bromma 

På vägen hem sitter jag och funderar en stund. Jag ser då och då ut genom fönstret, det är kolmörkt ute. Flygplanet ger ifrån sig ett pulserande ljus som lyser ut på den ena vingen och fångar upp regnet runt vingspetsen. Mötet mellan regn och ljus alstrar ljusexplosion, som att en ljudlös bomb smäller av i jämna mellanrum eller en atombomb i yttre rymden. Regnet är då stjärnorna och mörkret uppfyller intet runtom. 

 

Jag vaknar ur ett tankevakuum av att planet skakar. Det känns i magen, ungefär samma känsla som när man åker fort med bil över flera vägkullar. Kapten ber kort därefter om ursäkt för turbulensen och ber oss ha överseende. Han skyller på varmluftströmmar. Jag vet inte vad jag ska tro, men får ta kaptenen på hans ord. De brukar trots allt veta vad de talar om. Jag tänker på kapten Haddock, som i och för sig är sjökapten - men ändå kapten, och kommer fram till att alla kaptener är hederliga människor, så varför inte denna. 

 

När jag ser ut genom fönstret igen är vi redan över Stockholm. Ett jättevägnät breder ut sig. Gatulamporna lyser upp en linje i mitten av vägarna. Jag väntar på att Pacman ska dyka upp och börja förse sig med dessa prickar - hans läckerheter. Plötsligt ser jag något som skulle kunna vara Pacman, det är stort och runt. Men helt orörlig, som om han vore proppmätt. Han är globen. Pacman är globen! Det är game over. Den stackarn.