Time to kill - time to spill

Jag cyklar ibland.

Och ibland åker jag tunnelbana.

Jag går också. Kanske gör jag det allra mest. Vem vet.

När jag cyklar så cyklar jag oftast till Universitetet. Det är jobbigt. Ändå har jag en ganska bra cykel. Den är svart. Fin. Ja, fin är den. Och rullar på ganska bra i nedförsbackar gör den. Det har jag inget problem med. Det är snarare uppförsbackarna jag inte gillar. Speciellt en. Det är just det som bekymrar mig.

Till Universitetet: Jag cyklar ut på Lidingövägen. Det är nyasfalterad väg speciellt för cyklister. Så långt är allt bra. Efter Östermalms IP svänger jag. Det är ett ridhus där, en busshållsplats och en BMW-handlare. Det lika gärna vara en Audi-handlare. Jag blandar så lätt ihop dem. Tyska bilmärken. Butiken är i vilket fall lite malplacerad. Men vem är inte det.  

Jag brukar se hästar på vägen. Hästar är stora. Flera gånger större än en cykel. Hästarna lämnar spår efter sig. Stora spår av stora djur. Det blir som små gupp. Alla har vi våra naturliga behov. Hästarna är inget undantag. Jag förlåter dem.

Med guppen kommer också en nedförsbacke. Här går det undan. Tramporna blir överflödiga. Man känner vinden i ansiktet. Jag hinner knappt se lusthuset på ängen i förbifarten. Jag rullar på en bra bit. Ungefär till bron. Sen börjar jag trampa igen. Nu är det varken uppför eller nedför. Vägen är likgiltig. Jag trampar och trampar. Jag cyklar förbi några kolonilotter och lite skog. Nu brukar jag se Universitetet. De storväxta vita byggnaderna. Med många kontor. Folk jobbar eller gör annat där.

Från Universitetet: Nu ska jag hem. Jag cyklar förbi cykelparkeringen. Där står det många cyklar. Jag har tänkt räkna dem någon gång. Kanske nästa vecka.

När jag cyklar hem brukar det vara mörk. Men det gör inget. Det som utgör ett bekymmer är den tidigare nedförbacken. Den är nu en uppförsbacke. Jag cyklar förbi kolonilotterna och över bron. Sen kommer den. Den är gigantisk. Jag känner mig som en äventyrare som ska bestiga ett berg. Kanske inte Mount Everest men säkert Kebnekaise. Det är farligt att bestiga berg. Folk dör och det tar tid. Jag trampar och vinglar med cykeln hit och dit. Det går trögt. Svetten rinner floder. Droppen var en gång när en fotgängare gick om mig. Ja, gick. Min svarta cykel kanske inte är gjord för backar. Det är ingen mountain bike direkt. Jag blir arg. Lusthuset förvandlas till ett ruckel. Och till råga på allt så kommer lukten. Ja, det är de tidigare så oskyldiga guppen. Hästblajjan. Man behöver ju en snöslunga för att ta sig fram. Ilskan växer för var tramp. Jag börjar känna mig som Janne Långben. Det är någonstans här hjärnan stänger av.

När den kommer igång igen är jag hemma. Jag äter en smörgås och kollar på tv.  

Okej, jag antar att jag måste skriva något betydelsefullt nu. Men det tänker jag inte göra. Jag ska bara skriva saker helt utan mening. Skriva skriva skriva. Nu ska jag tänka och skriva samtidigt. Det är det inte många som kan. Jag kan. Jag är. Jag gör. Men jag vet en som är bättre än mig, min kaktus. Den står här på fönsterblecket och ser sådär glad ut som bara kaktusar kan. Jag tror jag ska namnge den i detta nu. Den får heta Krutus. Ja, Krutus får det bli. Krutus den fantastiske. Jag tänker fortsätta skriva meningslösheter ett tag till. Vare sig ni vill eller inte. För jag bestämmer nu. Jag skriver. Och bestämmer. Imorn kanske någon annan bestämmer därför tar jag tillfället till akt. Jag bevakar mina intressen på så sätt.

Igår såg jag en fasan. Livs levande. Jag trodde inte mina ögon. I och för sig så har jag ingen aning om de är vanliga i Stockholm. Men det känns inte så. Jag är egentligen inte helt säker på att det var en fasan. Det kanske var en ripa. Eller nej, en ripa var det inte. I alla fall så stod den bara där framför mig. Jag tittade på den en stund. Den var brun. Och några fler färger. Men mest brun. 

Efter ett tag börja den vrida på sig. Den kände sig väl uttittad. Inte konstigt. Som jag glodde. Jag tänkte att den hade rymt från ett zoo. Kanske Skansen. Jag började se mig omkring. Kanske var det någon annan som var lika förundrad över fasanen, precis som jag var. Men nej, ingen verkade bry sig. Det var bara fasanen och jag. Våran lilla värld. Det gick förbi några, men de hade annat för sig. De prioriterade inte fasaner för tillfället. De hade andra världar i tanken.

Kan de ens flyga? Jag frågar Leine. Om det hade varit en fråga på Vem vill bli miljonär hade jag ringt honom. Definitivt. Bengt, Rickard eller vem det nu är, jag ringer Leine.

 

Nu frågar jag: Kan fasaner flyga? Han säger att de kan det. Dock bara under vissa omständigheter. Jag vill att han ska precisera sig. Menar du under dödshot eller vad?, frågar jag. Han förklarar att han naturligtvis talar om när de har råd att köpa flygbiljett. Jag tänker att de säkert bara flyger första klass. Dessa stroppiga fasaner.

 

Jag vet inte om fasanen blev min vän eller inte. Vi hann inte riktigt hälsa. När jag återkom till platsen efter några timmar var den inte längre kvar. Kanske hade Skansen-Jonas varit där.

 

Nu är jag snart klar. Jag ska bara skriva "hejdå". Hejdå.

Nu har jag gjort det igen…. Det där onödiga, äckliga och kladdiga.

 

Det där lite förbjudna som alla dra sig för att göra. Och jag förstår varför de gör det.

 

Jag njuter inte, jag känner mig som Gessles farsa. Han är ju van vid det här.

 

Och Mike Delfino, han vet också hur det känns.

 

Men de är i alla fall vana, min lilla studentnäsa är van vid väldoftande gratiskaffe och nytryckt studentlitteratur.

 

Hoppas detta löser mina problem. Om inte annat löser det väl proppen. Inte den som gick igår. Inte den i huvudet och inte den på väggen. Utan den som gjort mitt liv så surt under några dagar.

 

Vill hellre äta kladdkaka, men den är för pyjamaspartyt i morgon. Och så är den ju på andra sidan Sverige. Stora problem.

 

Just det ja, Mario vet ju också hur det känns, det där äckliga och kladdiga.

//Leine

Tanke 1: Björn kanske inte är osympatisk eller ond ändå.

Tanke 2: Vart tar harkrankar vägen på vintern?

Tanke 3: Jag tycker om pyjamasmössor.

Tanke 4: Idag är idag. Imorgon är det en ny dag. Men idag är idag.

Tanke 5: När jag var liten sprang jag mycket. Det var roligt.

Tanke 6: Jag tycker ni ska rösta på min blogg. Det gör ni här.

Jag är liten idag. Liten i tanken. Till och med mindre än förut. Jag har det inte lätt jag. Alltid är det nått. Är det inte ditten så är det datten. Idag är det bestämt datten.

Jag är en svår en. Inte en lätt nöt att knäcka. Och lyckas jag är den säkert dålig inuti.

Jag lämnar de negativa tankarna snart.

Inte än. Men snart.

Nu lämnar jag dem. 

Jag ska tänka positivt. Att jag är bra. Stor. Snäll. Jag är snäll. 

Jag kan tänka. Det är bra.

Jag tänker att jag ska skriva en lista över saker jag är bra på. Det är också bra. Saker som är bra är
bra. Alltid.

Enkelt. Och bra.   

 

Nu tänker jag (bra Magnus bra). Jag försöker leta kategoriskt. Jag ställer en förfrågan till hjärnan: ”Vad är jag bra på?”

Det går tid. Jag antar att den söker. Sånt tar tid.

Den hittar inget. Det är tomt.

Den kanske behöver underlag. Det är klart. Jag kan inte komma med en sten och få en giraff. Livet fungerar inte så. Det har jag lärt mig. Den vill ha något för besväret.  

Jag gör en ny sökning. ”Goda egenskaper + Magnus”, söker jag på. Med tillägget att jag äter en smörgås.
Jag får en lista på saker jag är bra på. Den får energi. Vilket samarbete.

Nu börjar det hända saker. Den söker. Jag kan känna det. Den lever.

Nu är den redo att leverera. Jag blundar för att ta emot datan. Det är svart.

Sen kommer det något:

Απαριθμ?στε τις καλ?ς ποι?τητες: Γρ?ψιμο. Θεωρ?α. Σκ?ψη. Καλ?ς-καρδι?. Καταν?ηση

Jag och min hjärna. Vi talar verkligen inte samma språk.

Jag sitter på en stol. Jag har Björn framför mig. Jag svettas. Inte för kostnaden, utan på grund av situationen. Han är hård. Och jag är obekväm. Det verkar vara dealen.

Jag kulsprutar ut mina tankar.  Allt jag säger kommer tillbaka. 

Så här går det till: Först tänker jag något. Sen säger jag det. Björn tar emot. Han tittar konstigt på mig. Alltid. Vänder och vrider på det jag sagt. Jag ser hur hans hjärna arbetar. Skrynklar, manglar och pressar hit och dit. Till slut kommer det ut något från honom. Han frågar varför det är si och så. 

Jag gillar inte att se mina tankar. Björn får tankarna att verka konstiga. Han får dem till något helt annat.
Fjädrar blir till hönor. Bollar till bin. Och allt vad det är.  

Björn. Vilken typ.

Jag försöker vara tyst. Men han tvingar mig att till samtal.

Jag är i centrum. Jag är inte van. Jag blir yr.

Jag tror inte han vill mig väl.

Nu ser han på mig konstigt igen. Det är en ond blick.  

Han ser väldigt gullig ut. Men han är ond.

En gång såg jag en harkrank. Nu tänker jag på den. Och på vårat möte. Det var fint på något vis. Vi delade tid och rum för några minuter - i min lägenhet. Två vilsna själar i samma rum. Ändå mådde vi bra. För en stund var jag den och den var jag. Det var betryggande. 

Eller vänta nu. Kranken dog nästan, så var det ju.  

Sak samma.  

Jag funderar i alla fall på den. Väntar på den.  
Jag har öppet fönster. Jag ser ut. Där ute är världen, tänker jag. Den är även här inne. Jag är också en del av den. Jag och världen. Tillsammans. Ändå känns det inte så. Vi kommer inte riktigt överens. Den vill en sak och jag vill något annat. Och så har vi en konflikt. Ständigt denna konflikt.   

Det börjar bli kallt. Harkrankar kanske har problem med kyla också. Tak och kyla. De har det inte lätt. Krankarna.  

Vi har båda våra problem. Harkrankarna petar i sina problem och jag i mina. Vi petar var för sig. Kanske skulle vi samarbeta mer. Peta tillsammans. Lära av varandra och allt sånt.  

Jag tror att saker och ting måste ordnas. Organiseras. Och det är en speciell krank och jag som måste göra det. Vi två.  

Nu behöver jag harkranken mer än någonsin. Vi har saker att ta itu med.  

Men denna gång är jag på min vakt, då kommer den inte.