Time to kill - time to spill

Flyget är en Boeing 747, en skranglig luftjätte. Att den ens kan lyfta är ett under. Den påminner om något jag hade i sandlådan som liten. En ihoplimmad plastleksak. Sakta sakta blir vi luftburna. Paris glimmande gatnät lägger sig under oss. Att se Paris reduceras till en koloni markbundna eldflugor är en vacker scen.

Jätteleksaken penetrerar slutligen molnbariären och min fantastiska vy tonas sakteliga ut.

Dag 1
Diset har ännu inte lagt sig när taxin tar oss till en nedskriven adress i Santa Teresa. Morgonrusningen har precis startat. Vi passerar fulla bussar och långa köer vid hållplatserna, gatuförsäljare som slänger ut sina mattor och fäller upp sina bord.

Första aktiviteten är Corcovado, jesusstatyn. Vi och stadens alla andra tursiter samlas vid världens mest kända sandalbärare. Statyn står stadigt och med öppna armar välsignar den sina skyddslingar. Jag kan inte mycket om den. All info är på portugisiska. Jag får inte ens reda på om det är på grund av den som Rio kallas Guds stad. Kanske är det bara kåkstaden utanför Rio, Cidade de deus, som heter det. Who knows.



Dag 2
Brassarna och jag har stora kommunikationsproblem. Mestadels för att jag är trög i bollen. De byter mellan portugisiska och engelska , övergången är dock otydlig eftersom engelskan talas med Riobrytingen. Sabine är mer framgångsrik. Eftersom jag konstant ser ut som ett levande frågetecken när jag tilltalas av en brasse så vänder de sig till min sambo och får oftas bättre gensvar.

Vi tar det lugnt på förmiddagen, eller tranquillo som man säger här. Hänger i utkanten av centrum, äter en enkel måltid åtföljt av en okänd inhemsk öl. Det är först här jag lägger märke till allas blickar. Där vi rör oss verkar inga andra turister befinna sig. Senare när vi frågar efter vägen kommer en undra om vi är yankies.

- No, no Sweden, säger vi.
- Oh... good, är repliken.

Jag har aldrig tidigare känt mig som en gringo, men i deras ögon verkar jag vara en. Det ligger en otrygghet i det, förvisso gillar ingen jänkare, men det är i det här fallet detsamma som rånobjekt. Sabine blev dock misstagen för japanska, så brassarna kanske inte har så bra koll ändå.

Dag 3
Fullspäckat schema. Först Ipanemas hippiemarknad, sen ner på beachen, och som avslutning Maracana och Flamengo mot Vitoria.



Dag 4
Kapybaraspotting i Praca de republica. Vi ser kattungar, aggressiva ankliknande saker och minikapybaror. Efter inköp av brasseskor och 80-talsretroklocka skyndar vi till flyget med destination Iguassufallen i södra Brasilien.

...

Sitter på flyget och tänker på något jag läste på flashbacks forum. En svensk delgav en dråplig situation från ett numer konkursat brasilianskt flygbolag. Flygplanet accelererar och ska precis lyfta när piloten tvärbromsar. Ett visst tumult uppstår och det framkommer att man har glömt att tanka planet. Seriös verksamhet alltså.

Hursomhelst så var jag inte ett dugg nervös tidigare men nu står vi kvar på startbanan, 30 min sena. Piloten talar till oss på portugisiska, dvs jag har ingen aning om vad som pågår. Kanske borde jag knacka på cockpiten och tipsa om det där med bränsle.

Klockan går utan förändring.

Så händer något. Planet accelererar. Mamma mia vi klarar det.

Luften tar emot oss med eller utan bränsle, 40 min efter utsatt tid.

...

Kom på en sak. Många talar om den brasilianska glädjen. Den har jag inte sett skymten av än. Jag ser väldigt många tomma blickar. Misär och fattigdom. Här får man inte en andra chans. Här får man inte ens en chans. Alla rios gatubarn vittnar om det. Det är verklighetens extrema orättvisa.

Foz do iguaco är en stad ockå. En väldigt deprimerande sådan. Det känns inte längre som om att vi är i Brasilien, snarare Chile eller Mexico. Längs vägarna kryllar det av nedlagda hotel, spökhotell. Centrum består av otaliga nattöppna farmacior, låghus i betong och uteservingar med sotiga plaststolar.

Men vi är inte här för staden. Vi ska se fallen.

Dag 5
Fallen är verkligen som guideboken skriver breathtaking, man tappar andan flera gånger om. Och det tar ju aldrig slut, 3 km vattenfall och totalt 260 stycken. Det är som att se på en gigantisk plasmaskärm.

Eftersom att jag inte kan sova så tänkte jag hedra en numera nedlagd?, bortglömd, aldrig upptäckt blogg, genom att återge det smärre klassiska förstainlägget från den. Bloggen är godtrogen och övergiven. Nedan följer första inlägget:

"Min flickvän, sambo och kanske blivande fru, är borta. Hon tog alla lampor med sig. Jag vet inte varför.

Kanske har vi gjort slut, kanske inte. Det hela är en ny företeelse för mig, så jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tro. Minst av allt vet jag vad jag ska känna. Jag har ingen känslomanual för mitt tillstånd. Jag är ny i det grannskapet. Och därför kan jag bara konstatera att hon inte är här. Jag är här. Men fästmön är någon annanstans.

Jag kan inte utesluta att hon är och handlar mat, för det börjar bli tomt i skafferiet. Å andra sidan har det inte tagit 2 dagar förut. Dessutom svarar hon inte på mobilen. Sen var det det där med lamporna också.

Kanske är hon på en väldigt mörk plats.

Det är trots allt väldigt mörkt på vintern."

Inlägget dryper av Ironi. Men det kan samtidigt vara allvar. Synd att bloggen inte varade så länge.

Jag ligger på soffan och småsover. Återhämtar mig. Det är jag värd. Sista föreläsningen är avklarad. Betygen utdelade. Jag är nöjd med min insats och betyget B. Känner att jag bidragit till att fördjupa förståelsen av koreansk populärkultur med min essä.

Klockan är tjugoett trettiosju, veckodagen är onsdag. Jag är 27 år, befinner mig mitt i livet och har fortfarande mycket kvar att uträtta. Men nu kan jag bocka av kvällskurs i koreansk populärkultur på listan. Det är ett stort ögonblick. Jag känner att jag har tagit mig någonstans, utvecklats. Jag har genomfört en sak som någon annan tycker är helt okej. Mitt betyg vittnar om det.

Jag är redo för vadhelst som väntar bakom nästa krön. För nya äventyr.

Vilket är tur, för i morgon gästar jag Brasilien.

Det är stort.

Sista föreläsningen.

Jag är rejält less på det här.

Hemtentan ska delas ut efteråt får vi reda på.

Virrpannan börjar formulera ord ur munnen.

Jag ignorerar rösten. Har beordrat hjärnan att stänga av den frekvensen. Det funkar.

Spenderar större delen av föreläsningen att klottra i anteckningsblocket. Det är roligare.

Börjar anteckna ord som slutar på ”era”.

Ignorera, fokusera, degradera, makulera, spankulera, krackelera, parafrasera, allegera, spatsera, annullera, flanera, abonnera, sabotera, laborera, memorera, kapitulera, kantera, flankera, tangera, avancera, kalibrera, argumentera, sanera, gravera, konnotera, denotera, jonglera, kamouflera, bombardera, lobotomera, kanalisera, generalisera, flambera, notifiera, typifiera, avisera, alarmera, kollaborera, kolera, kannibalisera, notera, rapporera, fabulera, laxera, annonsera, sektionera, bandagera, prostituera, socialisera, nyansera, mumifiera, analysera, centrera, cirkulera, fantisera, negligera, manifestera, leverera, titulera, gratulera, evakuera, embarkera, sekularisera, realisera, nationalisera, injicera, signifiera, signalera, humanisera, urbanisera, markera, situera, verifiera, synkronisera, brutalisera, subventionera, segregera, totalisera, globalisera, laminera, banalisera, televisera, visualisera, maximera, pulverisera, dominera, trivialisera, aktualisera, artikulera, rabattera, lackera, praktisera, popularisera, blockera, salutera, tatuera, symbolisera, civilisera, rotera, rendera, ritualisera, liberalisera, teoretisera, lera, era, medmera…

Mer menlöst skrivande.

Trött som tunnelbanan, tät som tråden, tänker som taket, tindrar som tegel, titulerar som Tibet, tickar som tilltro, tackar som tibro, tillber som Tintin, trotsar som tavlan, typifierar som tumultet, täljer som talgoxen, tittar som tärningen, talar som t-spriten, travar som tangon, trevar som tevatten, trånar som teven, trött som tabasco.

Vet inte riktigt vad som pågår runt om mig. Virrpannan surrar vidare, om vad spelar ingen roll. Jag har min egen värld i kollegieblocket.

Flummar vidare.

IDÉN ÄR DÄR JAG INTE ÄR.

MINNET ÄR DÄR DU INTE ÄR.

TANKEN ÄR ÖVERALLT.

DRÖMMEN ÄR FLYKTEN TILL SOLEN.

FRAMTIDEN ÄR RUNT KRÖNET.

DÖDEN ÄR EVIGHETEN.

ÖDET ÄR DITT HJÄRTA.

SLUMPEN ÄR DIN GRANNE.

Virrpannan delar ut hemtentan. Jag tar papperet, reser mig och går.

Min sambo har köpt en present till mig. En PEZ-behållare. Just den här föreställer filmkaraktären Jack Sparrow. Tre magasin med tolv godisar i varje medföljer. Smakerna är citron, jordgubb och apelsin.

Läser lite på förpackningen. Godisarna tillverkas i Österrike medan behållaren är ett amerikanskt patent. Patentnummer 5.984.285.

Tid är gått sen jag var i besittning av en PEZ. Säkert närmare 20 år.

Jag måste hålla tillbaka ivern. Släpper jag loss och låter ivern styra mig äter jag upp varenda godis utan att ens ladda behållaren. Och då försvinner liksom det roliga. Men mitt förnuft säger ifrån. Lugna ner dig, säger det.

Men nu behärskar jag mig. Tyglar mitt känslosvall.

Det berättar att jag har tagit mig någonstans. För 20 år sen hade jag smaskat i mig hälften av godisarna utan att blinka.

Jag tittar på PEZ-behållaren. Återupplivar användningen av den.

Konstruktionen är enkel. Man tar tag i ovansidan och för den uppåt.

Jag radar upp PEZ-godisarna och för in dem i behållaren, en efter en.

Det är ett precisionsarbete.

Behållaren rymmer exakt ett magasin. Det har de tänkt ut.

Nu testar jag funktionen.

Allt går som det ska. En bit ploppar upp. Ut som en tunga.

Jag tar ett godis.

Den smakar sött.

Socker och lite surt. Citron.

Jag äter några bitar. Sen lägger jag ifrån mig behållaren.

Men jag är snart där igen och ska smaka. Tänker mig inte riktigt för, utan det går på automatik.

Hux flux är behållaren tom. Ja, det var oundvikligt.

Jag ställer ifrån mig behållaren. Parkerar den bredvid datorskärmen. Jack får se ut över rummet tills nästa gång.

Att tänka klart tankar. Ta dem från A till Ö. Det är inte min starka sida. Jag är och har varit totalt tankspridd det senaste året. Kanske hela livet. Men mer extremt nu.

Jag kan inte hålla en tanke mer än en sekund i taget. Om en tanke påbörjas måste den avslutas snabbt, annars tappar jag den och vips så är den försvunnen.

Kanske är det därför jag skriver, för att förlänga existensen i tanken.

Mina tankar förångas, dammsugs upp, jag måste förvara dem på nått sätt. Här.

2006 var det Embassy och Tough Alliance som höll i trådarna. 2007 Studio. Göteborgarna kan sitt skit, men nu är det 2008...

Släpp allt ni håller i. Fram med syran, baggy pants och beppemössan. Familjen äger 2008. Pumpande ren eufori. Känslan av tidlöshet. Det är bara att hänga på.