En present
Min sambo har köpt en present till mig. En PEZ-behållare. Just den här föreställer filmkaraktären Jack Sparrow. Tre magasin med tolv godisar i varje medföljer. Smakerna är citron, jordgubb och apelsin.
Läser lite på förpackningen. Godisarna tillverkas i Österrike medan behållaren är ett amerikanskt patent. Patentnummer 5.984.285.
Tid är gått sen jag var i besittning av en PEZ. Säkert närmare 20 år.
Jag måste hålla tillbaka ivern. Släpper jag loss och låter ivern styra mig äter jag upp varenda godis utan att ens ladda behållaren. Och då försvinner liksom det roliga. Men mitt förnuft säger ifrån. Lugna ner dig, säger det.
Men nu behärskar jag mig. Tyglar mitt känslosvall.
Det berättar att jag har tagit mig någonstans. För 20 år sen hade jag smaskat i mig hälften av godisarna utan att blinka.
Jag tittar på PEZ-behållaren. Återupplivar användningen av den.
Konstruktionen är enkel. Man tar tag i ovansidan och för den uppåt.
Jag radar upp PEZ-godisarna och för in dem i behållaren, en efter en.
Det är ett precisionsarbete.
Behållaren rymmer exakt ett magasin. Det har de tänkt ut.
Nu testar jag funktionen.
Allt går som det ska. En bit ploppar upp. Ut som en tunga.
Jag tar ett godis.
Den smakar sött.
Socker och lite surt. Citron.
Jag äter några bitar. Sen lägger jag ifrån mig behållaren.
Men jag är snart där igen och ska smaka. Tänker mig inte riktigt för, utan det går på automatik.
Hux flux är behållaren tom. Ja, det var oundvikligt.
Jag ställer ifrån mig behållaren. Parkerar den bredvid datorskärmen. Jack får se ut över rummet tills nästa gång.
Läser lite på förpackningen. Godisarna tillverkas i Österrike medan behållaren är ett amerikanskt patent. Patentnummer 5.984.285.
Tid är gått sen jag var i besittning av en PEZ. Säkert närmare 20 år.
Jag måste hålla tillbaka ivern. Släpper jag loss och låter ivern styra mig äter jag upp varenda godis utan att ens ladda behållaren. Och då försvinner liksom det roliga. Men mitt förnuft säger ifrån. Lugna ner dig, säger det.
Men nu behärskar jag mig. Tyglar mitt känslosvall.
Det berättar att jag har tagit mig någonstans. För 20 år sen hade jag smaskat i mig hälften av godisarna utan att blinka.
Jag tittar på PEZ-behållaren. Återupplivar användningen av den.
Konstruktionen är enkel. Man tar tag i ovansidan och för den uppåt.
Jag radar upp PEZ-godisarna och för in dem i behållaren, en efter en.
Det är ett precisionsarbete.
Behållaren rymmer exakt ett magasin. Det har de tänkt ut.
Nu testar jag funktionen.
Allt går som det ska. En bit ploppar upp. Ut som en tunga.
Jag tar ett godis.
Den smakar sött.
Socker och lite surt. Citron.
Jag äter några bitar. Sen lägger jag ifrån mig behållaren.
Men jag är snart där igen och ska smaka. Tänker mig inte riktigt för, utan det går på automatik.
Hux flux är behållaren tom. Ja, det var oundvikligt.
Jag ställer ifrån mig behållaren. Parkerar den bredvid datorskärmen. Jack får se ut över rummet tills nästa gång.
Kommentarer
Trackback