Time to kill - time to spill

Jag har en mobilblogg där jag sår kreativa frön. Som kan förädlas i den här bloggen eller på andra ställen. Bloggens titel är, pretentiöst nog, ”ORD/BILD – Eller universums första blogg”. Dessutom rafsade jag ihop en rätt okej presentation av den: 

 

”Mest anteckningar ur min skalle. I ord och bild förpackar jag verkligheten i digital form för att kväva ett otydligt behov. Tanke och handling sammanflätas utan krusiduller från någon typ av mental direktlänk, i ett försök att återupptäcka bloggandet, finna ro i rotlösheten, uppfinna meningslösheten, fånga ett ögonblick i tiden. Tja, en ganska allmän och opretentiös blogg.”

 

Anledningen att jag skriver detta är för att någon påpekade att Time to kill – Time to spill har ett svävande tema. Och läsare behöver en genre för att snabbt kunna greppa innehållet, att ha som stöttepelare, käpp eller whatever, oklara svävande tankar som inte uttryckligt kan placeras förkastas. Vi människor är sådana, har vi inte verktyg att förstå något så hamnar det i soptunnan. Min blogg skulle aldrig kunna bli veckans blogg på portalerna där ute (inte ens om den var riktigt jävla bra). Den är alldeles för odefinierad, ostöpt. Egentligen borde den heta just det, ”Odefinierad”, så människor lättare skulle förstå. Då har de i alla fall det att förhålla sig till.

 

Jag tycker att livet i sig är ganska svävande och odefinierat, med oändligt många outtalade regler att förhålla sig till. Och det försöker jag ge uttryck för i min blogg. Det är vansinne, jag vet, men jag kan inte låta bli. Det är nog det jag försöker fånga i min presentation av den andra bloggen.

 

Ja, så är det nog.

 

Och nu sitter jag här, dagen har precis slagit om från söndag till måndag, det betyder alltså den 20 oktober 2008 00:17, med två bloggar som handlar om exakt samma sak. Verkligen idioti av ädlaste sort. På gränsen till autism eller nått.

 

Men vad kan man göra, jag är oförmögen att gå tvärt emot min känsla. Att förnuftet skriker högljutt om regler både till höger och vänster struntar jag fullt i, det slutade jag lyssna på någon gång i gymnasiet. Kanske skulle det inte skada att lyssna på förnuftet då och då.

 

Jag vill gärna inte sitta där på ålderdomshemmet och se tillbaka på ett berg av svävande och oförankrade tankar. I och för sig har jag skrivit en bok. Som finns att köpa på självaste akademibokhandeln, men det känns mer eller mindre som att det kvittar. Visst är jag lite stolt och så, men jag vill göra något mer. Något större.