Ibland måste man låna av sig själv…
Jag parafraserar från mig själv. Skrev nedan för några veckor sedan.
”Jag vet inte vem som har sminkat mig eller varför, men jag ser ut som Johnny Depp i piratfilmerna. Yes. Kanske var jag på maskerad.
Nejnej, jag blev inlurad i en sminkhörna av mina arbetskollegor. De bedyrade att de skulle göra detsamma.
Som en dålig cover av mig själv, i tappning av Robert Smith eller Jack Sparrow eller kanske på något underligt sätt Bruce, The Boss himself, drev jag vidare in i dimman.
I efterhand kan jag inte vara annat än stolt.
För jag var min egen fest. Ett kärnkraftverk av positiv energi.
Mest minnesvärt var kvällens sista ryck på karaoken.
Sminkad skrek jag för full hals, som om det gällde liv eller död, till Springsteens Thunder road.
The screen door slams
Mary dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays
Det var katastrofalt dåligt. Jag mördade låten totalt. Missade ton efter ton. För att inte tala om texten, den satt inte som hemma framför spegeln.
Men ekot av den ringer fortfarandet innanför pannloben.
Jag fångade någonting. Mitt hjärta fylldes. Världen registrerade mig för ett ögonblick. Jag gjorde ett avtryck. Och gav något tillbaka.
Roy orbinson singin for the lonley
Hey thats me and i want you only
Don't turn me home again
I just can't face myself alone again...”