Sommarens sista ryck - POPAGANDA 2009
Parken såg till att festivalen lyfte ur startblocket. El Perro Del Mar gjorde vad hon behövde innan Jenny Wilson skruvade upp nivån ytterligare, fick oss att inse varför musik ska upplevas live med ett felfritt framträdande. Deportees var lika tajta som vanligt. Men varken falsettsjungande Deportees eller de andra uppträdandena var riktigt i närheten av Lykke Li. Hon lyckades trollbinda publiken med sin suggestiva scenshow, mörka basgångar ovanpå hennes ljusa röst och en tematisk avslutning. Som slutet på svartvit vampyrfilm vände hon in i röken utan vare sig tack eller farväl och efterlämnade publiken hänförda i sensommarnatten.
Under sen lunchtid inledde Name The Pet andra festivaldagen. Försöken att skyla över bristerna i det nya låtmaterialet med monotont slingrande bakom micken, gick inte hem bland dem få morgonpigga. Suburban kids passade på att slänga in en låt på svenska, dessvärre utan samma charmighet som de engelska. Underligt är hur man fortfarande kan flyta med och in i deras material, hitta nya småfiffiga ordvändningar som tidigare undgått en.
Anna Ternheim påminde om tonårsliv i skuggan genom att inleda sin spelning med Shoreline. Ett tonårsliv som hunnit bli 20-nånting och tröttnat på att staden inte ger någonting när Ingenting senare stod på samma scen.
Utan att bjuda på så mycket som ett leende avverkade Camera Obscura deras framträdande som om de hellre ville vara hemma i Glasgow med ungarna rännande runt benen, än på scenen i en popfestival. Raka motsatsen till Florence Valentin som sprudlade av självförtroende. I pauserna till deras svenska omtolkningar av The Clash plockade sångaren Love Antells vänsterpoäng. Hans pläderingar om bostadspolitik och arbetslöshet mottogs av publikens alkoholbedövade jubel. Man kan säga vad man vill, men de tar rännstensromantiken till nya höjder med en anslående energi.
Sen klev han upp, kvällens största bokning, i alla fall till längden, Markus Krunegård. Han spelade en låt och sa sen att hans finska mamma hade stulit hans bästa par skor, spelade senaste singeln Hela livet var ett disco, tackade producenten Mauro Scocco genom att låta honom gästspela Sara kom ut ikväll, som inte alldeles oväntat är enhällig förgrund till Krunegårds pop på svenska. När publiken var på väg att lämna gräsplätten kom Krunegård på att Stockholms stad gott kunde bjuda på ett litet bonusnummer fast tiden var ute. Delar av publiken smet ut, medan några inte kunde göra annat än att stå kvar och genomlida ett instrumentalintermezzo, sommarens sista ryck.
Redigerade texten i inlägget ovan.
Tankeström innan sömn
Innan jag slöt ögonen igår tänkte jag:
När man börjar närma sig trettio hittar man antingen sin nisch eller så ger man upp. Jag tror att de flesta ger upp. Sorgligt nog.
Tankar utan tanke. Jag har ingen annanstans att hänga dem än här.
Till världens ände för att köpa korv
Den sista Bratwursten före Amerika får du på Algarvekusten i Portugal. På kusten, även kallad världens ände, serveras korven i släpkärran. Värt ett besök!
Poesi på talsvar
(Transkriberat från mobilsvaret)
Emil Jensen skapar poesi även när det inte är menat.
Tomrum, nästan bara tomrum
(Tomrum 1)
(Omklädningsrum)
(Mellanrum)
Bilden av den ultimata flykten
Paul. Han heter så.
Han släppte allt. Mitt under den pågående bröllopsfesten släppte han allt.
Brudens far höjde armen för en gemensam skål när Paul hivade iväg sitt glas och reste sig. Genomtänkt fällde han ihop stolen och nöp fast den under armen. Blickarna från de fyra fullbelamrade långborden fäste sig på hans siluett, följde den genom björkportalen och ut på grusparkeringen.
För första gången i sitt liv tyckte sig Paul fullt ut veta vad han ville. Han följde ingivelsen.
Han gick sin väg. I oåterkallelig gång, utan att vända sig om.
Vid rätt tidpunkt, exakt rätt, fällde han ut stolen och lutade sig tillbaka. Han blickade över axeln, betraktade hur skuggan släpade efter, pekande i den riktning han anlänt.
Successivt tillät han sig se allt. Allt runtomkring.
Tankar från baren - Debaser
22:30
Tredje eller fjärde drinken in på kvällen och skallen hänger snart inte med. Innan belysningen dämpades lovade bartendern dyrt och heligt att det var äkta Cachaca. Kiwin i drinken var också äkta, tillade han skämtsamt. God drink hursomhelst. Nordpolen intar scenen om ungefär en och en halv timme. Jag är taggad. Som en vägg.
22:56
Det är bara filmstjärnor som gnuggar kroppar med baren. Tydligen.
00:13
Nordpolen kör igång. Huvuden radas upp framför mig. Många nävar i luften… på huliganvis.
00:25
Några låtar in i spelningen reagerar jag på att sångaren Pelle Hellström inte sjunger texterna fullt ut. Han utelämnar delar här och var. Några i publiken fyller i lite halvhjärtat.
00:32
Framträdandet är lite hämmat, nästan efterblivet.
00:33
Från brittiskt arbetarstål till svensk medelklass. Jag orkar inte utveckla det, men det känns rätt underligt.
02:50
Det kommer blåsa isbjörnar på gullmarsbron. Vem bestämde att jag skulle GÅ över? VEM?
Om du gillar denna bloggen kanske du även gillar
Då var man definierad. Omkullkastad, nedbrottad, blottad.
Ja... jag är i alla fall nöjd.
"Den bästa boken du inte kommer läsa i år"
(Jag minns att jag sprang)
Hans syster Bethany hade försvunnit igen, och när föräldrarna tynade bort i respirator efter en bilolycka, gav sig Smithy Ide ut på en lång cykelfärd, bara för att han kände för det.
Till en början sov han under bar himmel, i diken och på majsfält, tills Norma skickade honom pengar. Smithy kunde då köpa tält och vettiga kläder för att klara resan tvärs över hela kontinenten, öst till väst.
Jag älskar den här typen av skönlitteratur, den om människor i kris, människor i existentiellt uppbrott, människor på väg någonstans. För det har jag lärt mig, att det viktigaste inte är var man kommer ifrån utan var man är på väg.
Låt det inte bli som Stephen King skrev i sin krönika, "den bästa boken du inte kommer läsa i år ", för den är helt klart läsvärd. Men enbart innan den blir film, innan Hollywood förvränger den, innan de trycker ner i den amerikanska drömmen-genren. Så läs den innan det är försent.
En till mångubbe
Mångubbe
Vi hade inget att säga varandra.
Time to kill - Time to spill i samarbete med utbildningsradion
Ett exempel på bra bångstyrighet
Precis som förra året flydde jag Sverige när solen tittade fram. Under resan har jag tyvärr inte haft möjligheten, eller viljan att rapportera från plats. Men lugn, bara lugn, jag ska redogöra för min frånvaro, jag ska göra rätt för mig. Först måste jag leta rätt på alla lappar och förvirrade noteringar, sen stryka och lägga till innan det når någon form av publicering.
Seså, jaja… jag märker hur ni törstar och trugar. Här ett smakprov från resan.
Trots högljudda protester stannade min öppensinnade sambo bilen och plockade upp liftaren. Som visade sig vara hur harmlös och trevlig som helst.
Min favorit är när jag säger, ”nämen nej”.
Jag framstår som en stel och trött gammal gubbe, fast jag inte är fyllda 30. Jag gillar det.
