Time to kill - time to spill

Den här veckan har jag haft svårt med orden. Ingen inspiration, ingen insikt.

 

Först skulle jag kunna berätta att Hanna Hellquist i ett mejl berättade om sin glädje över mina ord om hennes ord, eller att det faktiskt var hennes far som kommenterade tidigare inlägg, eller att jag räknar dagarna till hennes debutroman dimper ner i brevlådan, eller att jag såg henne på teve och hörde hennes fars röst över telefon genom teven och tyckte att de var sympatiska människor. Men det gör jag inte. Folk kan ju tro att jag är köpt.

 

Anyhow.

 

Jag sitter och filar på en ny underrubrik till bloggen. Den gamla är ju till och med förvirrande för mig. Vad menar jag egentligen? Läs själva.

 

”Angriper världen genom vilsna upptåg och egendomliga eskapader. Dokumenterar de få insikter jag famlar över i bloggen. Ibland framtvingat, ibland uttänkt, ofta ovardagligt och verklighetsfrånvänt, knappast originellt, men på något sätt ändå givande.”

 

Famlar? Var famlar jag nånstans? Äh… dravel.

 

Jag har tänkt och tänkt. Angripit problemet från höger och vänster, uppifrån och ner, nerifrån och upp, lagt pannan i djupa veck, stegat in och ut ur fik på söder med palestinasjalen virad runt halsen, förlorat blicken i horisonten, allt det där svåra tänkande killar gör.

 

Ja, vad har jag kommit fram till då. Jo, till slut kom det till mig i en dröm. Som för alla svåra killar.

 

”För oss som tycker att livet är ett ord vi inte behärskar. Vi letar febrilt efter ordboken, men fan, vi hittar den ju aldrig. Det är för oss jag skriver.”

 

Man ska ju inte skriva fan har jag läst. Speciellt inte fan med utropstecken. Gud och Aftonbladet förbjuder det. Man ska måla och berätta i ord istället. Men jag vill understryka att jag letat ett tag och börjar bli trött på det. Därför en svordom. I fan döljer sig ett rop på hjälp: GE MIG DEN DÄR BOKEN SÅ JAG KOMMER HEM NÅN GÅNG? Det börjar nämligen bli sent.

Året är 2009, jag springer runt i en rosa t-shirt. Ikväll ska jag bli full i min ensamhet.

 

Tänka stort. Skriva. Ta varje ord på största allvar. Fram tills att det snurrar, sen vandra runt i lägenheten, från sovrummet genom hallen till badrummet och från badrummet till köket och in i vardagsrummet. Titta ut genom fönstret, ut i luften och sen återvända till köket. Slå lite i köksluckorna, öppna och stänga kylskåpet. Hittar jag nåt skåp ska jag öppna och stänga det. Frysen skiter jag i. Öppna kranen, se vattnet rinna, stänga av. Sen ta rundan igen. Spola toan, provligga badrumsgolvet och sängen, fingra på fjärrkontrollen. Tänka. Stort. Smått. Rött. Blått.

 

Ta en öl till, trots att jag vet att alkoholen inte tar oss nånstans längre.

 

Men vi måste få sova. Kan vi få sova sen? Inte det. Då fortsätter jag.

 

Som om jag vore nitton. Vi är inte nitton längre, vi är tjugosju.

 

Det här börjar likna en fars.

 

Farsen om våra liv. Vad är vi för figurer egentligen?

 

Jag tar rundan på riktigt. Från sovrummet genom hallen till badrummet, köket och in i vardagsrummet. Det är för oss jag gör det. Men jag vet inte varför, bara att jag måste.

 

Fram och tillbaka. Tills, tills att mattan tröttnar och vill byta plats med grannens.

 

Så… äntligen landar den, den andra tanken.

 

Jag ska tydligen möblera om. Jag gör så. Skjuter ihop alla möbler och lägger en matta över alltsammans. Det ser inte klokt ut. Men det är till hjälp senare.

 

Min sambo brukar rädda mig från sånt här. Men hon är inte här. Hon har tagit sig förbi den här skiten.

 

Till slut somnar jag i en kuddhög. För att dagen efter förtränga allting. 

 

Men jag vill inte förtränga. Jag vill skriva det här.

 

Till en sömnlös vän.

 

Någonstans där därute.

Härom inlägget berömde jag Hanna Hellquists texter i Påstan. Nu tänkte jag utnämna henne till en kvinnlig Charles Bukowski. Jag tar det igen. En kvinnlig Charles Bukowski. Det gäller att ta i från tårna. Jag vet inte vad hon tycker om saken, jag har inte frågat. Hon skiter säkert i vilket. Vi känner inte varandra.

 

Till holmgången. Hellquist befinner sig lite längre upp i samhällshierarkin än sin manliga motpart. Men hon målar - precis som Bukowski - bilden av sig själv, därför blir det omöjligt att inte förväxla henne med det hon skriver. Rätt fram återges uppväxtåren med en bångstyrig pappa, hur hon tvingar sig på karlar och livet med en överbeskyddande katt.

 

Ett stilprov:

 

Jag vaknar på landet. Katten ligger på mig och spinner med smala ögon. Jag går upp i mitt randiga nattlinne och luvtröjan som jag har sovit i, jag sätter fötterna i tofflorna som fortfarande är sjöblöta sen jag trillade i dammen dagen innan. Min sista snusdosa är försvunnen och jag är förbannad. Jag går ut och kissar bakom hundgården.

 

Bukowski då, vad har ett dagdrivande barlejon att sätta emot en sån superkvinna. Jo, uppvuxen i närkontakt med sin fars knytnäve innan han slog tillbaka och blev utkastad på gatan. Hankade sig fram på ströjobb, sket i allt utom skrivandet och flaskan. Förutom romanerna var han poet och allmän dysterkvist. Allt enligt myten om honom.

 

Typexempel för Bukowski:

 

En morgon väcktes jag av larmet från en biltuta och ljuset från strålkastare. Det var sopbilen.

”HEJ GRABBEN, FÖRSVINN FÖR HELVETE, UR VÄGEN! VI KÖRDE NÄSTAN PÅ DEJ!”

”Åhh, åh, ursäkta mej…”

 

Att kravla sig upp då, virrig, sjuk, slagen och med drömmar åt självmordshållet, med de där trevliga friska svarta killarna där, som bara var intresserade av att hålla tiden och få med sig soporna därifrån.

 

Eller det kunde vara en svart kvinna som stack ut huvudet genom fönstret:

”HÖRRU, DITT VITA SLÖDDER, FÖRSVINN FÖR HELVETE FRÅN MIN BAKDÖRR!”

”Javisst, frun, förlåt mej frun...”

 

Och det allra värsta, när man först kommer till medvetande därnere bland soptunnorna och har för ont för att kunna röra sig fast man vet att man måste, det värsta av allt då är tanken, jag slår vad om att plånboken är borta igen…

 

Bukowski befinner sig i och för sig inte i samhällshierarkin överhuvudtaget. Han är död och kan inte skriva mer. Inte ett ord. Elden slocknade 1994. Hellquist däremot är i allra högsta grad levande. Hon har en lysande karriär framför sig, redan författare, radiopratare och kan säkert ta steget till ensamseglare eller vad hon så vill.

 

Med Hellquist har elden tagit glöd igen. Hon har övertagit fanan. Äran. Själen.

 

Nya generationen döende vilsna kan låta sig räddas av ett nytt ansikte. All hail Hanna Hellquist.

Jag tittar upp. Jag ser någonting. Jag kisar för att slippa bli bländad. Men det är inte solen. Det är bara ljuset från en lampa.

En bra krönika ska ha en enkel prosa, med djup och personlighet, kryddat med självdistans och ironi. Den behöver inte förmedla en specifik åsikt, bygga på svåra ord eller ha en klatschig slutpoäng. Men får gärna skildra ett skeende, där konkreta iakttagelser blandas med flyktiga känslor. Kort, en pyntad vardag upphängd på krok för allmän beskådning.

 

Hanna Hellquist skriver en sån krönika i DN Påstan. Det är en blandning av blogg, krönika och kåseri. Jag började läsa den i höstas. Då och då, lite sporadiskt innan jag föll pladask för den. Fredrik Strage skriver också i DN, men Strage är Strage, känd och intetsägande. Hans grej är musik, alla vet det. Kul för honom. Men för oss andra som inte enbart har en passion här i livet och inte är glasklara över vilka vi är, så är Hellquist det självklara valet.   

 

Så jag kopierade in alla hennes krönikor i Word, 21 sidor, och skrev ut på skrivaren. På väg hem från jobbet borrade jag ner mig. Folk på tunnelbanan slängde ett öga åt mitt håll utan att veta vad de missade. Att kön på Ica blev längre och längre, medan kassapersonalen ropade ”en ny kassa tack”, gjorde mig ingenting. Inte heller kylan eller nysnön eller det faktum att jag var utan vantar och toppluva brydde jag mig om.

 

Maniskt letade jag efter nånting. Det hade sakteliga gått upp för mig att det inte var en vanlig krönika. Jag och Hanna delade nånting. Frågan var bara vad.  

 

Jag läste och läste om, blev alltmer desperat i mitt sökande. Lät mig bli alldeles överväldigad över våra referenspunkter som jag innerst inne visste inte fanns där. Lät mig tro att hennes ord skulle guida mig till någon fundamental hemlighet som undgått mig. Jag ville att det skulle vara så enkelt. Att min sanning skulle finnas där bland hennes ord.

Jag ville det.

Från i måndags.

 

Vi var ett team. Målet var glasvegasbiljetter. Allt var tajmat och klart i minsta detalj. Vi skulle attackera på flera fronter samtidigt. Telefon, Internet och hänga på låset till skivbutiker. Innan operationen tog sin början andades vi optimism. Vi tänkte alla att det skulle gå vägen. Men vi misslyckades. Allt var över på ett ögonblick. Nu sitter vi här med hängande huvuden och tänker: utsålt på en minut, hur är det möjligt? Konspirationsteorierna kom med besvikelsen. Vi kände oss lurade.

Det börjar bli löjligt, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte sluta förundras över Bukowskis enkla prosa. I romanen Hollywood utnämner Bukowski lumpsamlaren John Galt till Amerikas störste oupptäckte poet. Så här beskrivs han:

Ibland vid tre- eller fyratiden på morgonen började han längta efter att länsa soptunnor och bakgårdar. Jag följde med honom.

”Jag vill ha det här.”

”För fan, John, det är bara en gammal vänsterstövel som nån har slängt bort.”

”Jag vill ha det.”

Hela hans hus var fyllt med skräp. Högar av det överallt. När man ville sitta på soffan måste man flytta på hög med lump till andra sidan. Och hans väggar var fulla med paroller och gamla tidningsrubriker. Allting var helsvängt. Som de sista orden från jordens sista galning.

 

Naturligtvis slukar jag inte allt. Bitvis har han sina svackor. Men detta är nog för att göra mig mållös.

Gatan tar mig ner.

 

Ner till min favoritneonskylt som svävar i pose.

 

Vi famlar in i varandra till sist. Ses på riktigt.  

 

Visst har vi setts då och då, men bara flyktigt.  

 

Tidigare har den skymtat förbi tunnelbanefönstret.

 

Fragmentariskt susat runt i mina tankars förorter.

 

Lekt kurragömma i min minnesbank. Tittat fram där i skuggan mellan dröm och verklighet. Där i gapet mellan nostalgi och fantasi. Där, där himmel och hav möts. Där precis utanför fokus. Ja ungefär där, hand i hand med ovissheten. Där förnimmelsen är som svagast. Men också där någonstans, exakt var är svårt att säga, där minnet är som vackrast. 

Ur 80 romaner för dig som har bråttom.

Du hunden! Man kan inte ha världsomvälvande tankar varje dag.

Idag räcker det att vara hund. Sen får vi se.

I en reklam för nåt nytt tv-program hör jag den flappande basen till The Vapours Turning japanese. Förutom att det är en rätt svängig låt så fastnar jag för texten. Vad är det de sjunger egentligen? Turning japanese. Att han förvandlas till japan. Först får jag för mig att texten handlar om en kille som sitter hemma med brustet hjärta. Tittar på fotot av sin älskade japanska brutta och önskar att hon var där.

 

I've got your picture of me and you
You wrote "I love you" I wrote "me too"
I sit there staring and there's nothing else to do

 

Glatt konstaterar han att fotot är i färg, och uttrycker sin förtjusning över hennes utseende.

 

Oh it's in color Your hair is brown
Your eyes are hazel And soft as clouds

I often kiss you when there's no one else around

 

Men första versen hinner knappt ta slut innan man anar oråd. Att han kysser henne när det inte är någon annan i närheten? Antagligen fotot. För några rader ner kläcker han ur sig att han gärna skulle ha en miljon foton av henne i sin cell. Ha avslöjad!

I've got your picture, I've got your picture
I'd like a million of you all round my cell

 

Han fortsätter på fotospåret.

 

I want a doctor to take your picture
So I can look at you from inside as well

Sakta i backarna. Ska en doktor ta kort på hennes insida? Tror inte han menar röntgen. Man kan börja ana varför han sitter bakom lås och bom.

 

Nåväl, alla har vi våra egenheter. Han tänder på inälvor och hjärnhalvor.  

 

Sen kommer den underliga refrängen. Han förvandlas till japan. Tror han. Någonstans här inser jag att det inte är en vanlig fängelsecell: han har hamnat på hispan, mentalsjukhus. Stackarn.

 

I'm turning Japanese
I think I'm turning Japanese
I really think so
Turning Japanese
I think I'm turning Japanese
I really think so
I'm turning Japanese
I think I'm turning Japanese
I really think so
Turning Japanese
I think I'm turning Japanese
I really think so

 

Refrängen tuggar på. Det går upp för mig att det kanske är kärlek ändå. Han går upp i henne så mycket att två blir en. Han blir hon. Men det kostar honom friheten. Romeo och Julia med en Hannibal Lecter-tvist.

 

Popskribenten Jan Gradvall har lagt upp hela sitt livsverk på nätet. Det är rena skattkammaren. I hans essäer, krönikor, artiklar tycker jag mig se en röd tråd. Val av ämnen, eller på sättet han väver in sitt egna liv i sina texter. Hursomhelst alltid givande läsning.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Att göra ingenting

Semester! Äntligen dags att ta på sig sina flipflops, ordna eftersändning av posten, blanda till Pimm’s med gurkskivor och vinka adjö till alla förpliktelser. Ni kan mantrat: ”Äntligen dags att göra ingenting.”

Det räcker med att titta på sina torpgrannar för att inse att alla ljuger. Överallt samma febrila aktivitet. Det byggs staket, det byts takpannor, det grävs brunnar.

Vad som dominerar de flesta svenskars semester är i själva verket något som är misstänkt likt arbete. Att ta steget fullt ut och bli en dagdrivare eller en lätting – någon som är ”slö till kropp och själ” (Anna Maria Lenngren) – är något mycket ovanligt.

Och fortfarande djupt provocerande.

Amerikanen Tom Lutz har med ”Doing nothing” (Farrar, Straus And Giroux) skrivit en bok om dagdriveriets historia.

Lutz skriver i första kapitlet att han fick idén till boken av att studera sin 18-årige son Cody. Sonen meddelade att han tänkte komma och bo hos sin pappa i Los Angeles för att ta ett sabbatsår efter college.

Pappa Lutz tyckte det var en utmärkt idé. Som ung levde han själv några år på drift. Han hade läst Jack Kerouac, drömde om att bli författare och vägrade ge sig in i ekorrhjulet.

Men när Tom Lutz nu ser vad sonen Cody gör med sitt sabbatsår blir han provocerad. Cody bara ligger där på soffan – och tittar på TV. För varje morgon som han ser sonen ligga kvar framför TV:n, medan han själv pliktskyldigt går till jobbet, blir han mot sin vilja argare och argare.

Tom Lutz har lovat sig själv att inte bete sig som sin egen far. Tom Lutz har aldrig glömt hur arg hans far blev när han meddelade sin avsikt att bara flyta runt några år. Ändå blir han nu rasade.

Vad är det med frågan om arbete och fritid, frågar sig Lutz, som får människor att reagera så starkt? Är det en moralisk plikt att arbeta? Eller är det något vi bara gör när vi måste göra det? Och vad kan egentligen kategoriseras som arbete?

Boken börjar med historiens förste slacker Samuel Johnson (1709-1784). I sin essäsamling ”The Idler” (ungefär: Dagdrivaren) förkunnar Johnson: ”Everyman is, or hopes to be, an idler.”

The Idler blev senare namnet på en humortidskrift som startades 1892 av Jerome K. Jerome. Efter att ha lagts ned 1911 återuppstod The Idler 1993 och ges i dag ut – helt i linje med sitt ideal – endast två gånger om året.

Idler brukar på svenska översättas med flanör, lätting eller dagdrivare. Bland ledande forum för dagens dagdrivare finns sajter som Whywork.org och Idletheory.com.

Chris Davis i Bristol skriver på Idletheory.com: ”Alla levande varelser måste arbeta för att överleva. En del måste jobba hårdare än andra. De varelser som bara behöver arbeta lite grann för att överleva har större chans att överleva svåra perioder än de som måste arbeta hårt och länge.”

Enligt Chris Davis – som själv aldrig går upp före elva på morgnarna – är därför evolutionen baserad på ”the survival of the idlest”.

Skulle Chris Davis undgå att bli nedslagen på en svensk förstamajdemonstration? Boken ”Doing Nothing” innehåller enbart exempel från anglosaxisk historia och kultur, men synen på arbete är kanske ännu mer laddad i Sverige.

Alla svenskar har uttrycket ”att göra rätt för sig” i ryggmärgen. För 150 år sedan fanns det inte ens något val. Den som inte arbetade svalt ihjäl eller frös ihjäl.

I dag har vi gått till den andra ytterligheten där arbete tvärtom anses vara något som staten har skyldighet att ordna åt medborgarna. Det har till och med funnits möjlighet att få ett friår.

Men kanske har vi nu kommit till en ny vändpunkt? Rubriker talar om ”Demografisk dynamit” (Svenska Dagbladet, 18 juni). Snart går det tre pensionärer på varje arbetande svensk. Enligt äldreberedningen kommer varannan svensk att behöva arbeta till 79 års ålder för att vi ska klara välfärden i framtiden.

Hur kommer vi då att se på lättingar som inte har lust att jobba ”men kanske ska plugga film ett tag”?

Jag har själv en gång gjort ingenting under ett år. Som vapenfri tjänst sökte jag jobbet som vaktmästare på en vapenfriförläggning i Solna – väl medveten om att det var den minst ansträngande tjänst som existerade.

Min enda uppgift var att vara tillgänglig mellan 16.00 och 23.00 ifall någon låste sig ute eller ifall värmepannorna gick sönder. Då skulle jag trycka på en knapp.

Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det var ett av mina mest meningslösa eller meningsfulla år. Jag gjorde ingenting för mitt land, men jag gjorde mycket för mig själv.

Jag simmade varje dag, satt och skrev på mitt fanzine, skrev brev till halva världen, och läste mer böcker än jag gjort under resten av mitt vuxna liv.

Och på min lilla bandspelare på vaktmästerikontoret spelade jag punkbandet Ebba Grön där Thåström sjöng:

”Gåuppgåtilljobbetjobbajobbbaätalunch
Det är inget liv
Det är slaveri”

Problemet med boken ”Doing Nothing” är att den – ironiskt nog – känns överarbetad. Tom Lutz avslutar med en bisarrt lång litteraturlista på 33 sidor, men inga bokreferenser hjälper läsaren att förstå dilemmat bättre än konflikten mellan Lutz själv och hans egens son.

Vad Tom Lutz till slut kommer fram är är att slackers och workaholics egentligen inte är varandras motsatser utan tvärtom väldigt lika. Båda ytterligheterna kan till och med rymmas inom samma person.

Dagdrivaren Samuel Johnson var till exempel en extremt produktiv författare. Det tog honom två år att sammanställa ”The Idler” där han själv skrev alla utom tolv av bokens 103 essäer.

Joakim Thåström vägrade ta ett lönejobb men har förmodligen medverkat till fler arbetstillfällen i Sverige – titta bara på Hultsfredsfestivalen – än om han levt som en svensk löntagarson förväntas göra.

Många som valt en ryggsäck framför fast arbete har inspirerats av kringflackande författare som Hemingway. Själv hade Hemingway inget annat än förakt för de som satt på caféer och talade om konst i stället för att arbeta lika hårt som han själv gjorde.

I en artikel i ICA-Kuriren i våras myntades uttrycket ”Jag kronblommar”. Sömforskaren Mirjam Ekstedt, som doktorerat på sambandet mellan utbrändhet och sömn, unämnde ”latmasken på Kronblom” som förebild och menade att vi bokstavligen blir smartare av att ibland bara ligga på sofflocket.

Det är nämligen först då – när vi gör ingenting – som hjärnan får chans att återhämta sig.

Text: Jan Gradvall
Källa: http://www.gradvall.se

Jag är en naiv drömmare.

Jag kan bli stående med blicken mot horisonten utan anledning. Länge.

Utan att egentligen se någonting.

Fastlåst i ögonblicket, det allra vackraste konstverket.

Jag redigerade om gårdagens inlägg, kanske till det bättre. Så här blev det.

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

En full vattenkanna står på diskbänken. Du är inte törstig men tar ut ett glas ur skåpet. Utan att veta varför sänker du glaset försiktigt i kannan så att det vilar halvt nedsänkt i vattnet utan att sjunka. Glaset flyter planlöst omkring på vattenytan som en obemannad eka.

 

Dagarna går. Men så, under beslutet att se ytterligare ett avsnitt av Greys anatomi eller köpa en till topp, bubblar känslan upp. Känslan av att någonting inte riktigt stämmer. Den skaver och skaver, låter dig inte vara ifred. Visst, impulsen är lätt att vifta bort. Du gör som du brukar, sjukanmäler dig, låser in dig på rummet ett par timmar eller åker på chartersemester till Thailand. Vad vet jag.  

 

Men obehaget är kvar, så lätt blir du inte av med det den här gången. Innan du vet ordet av har känslan vuxit sig stor som en knytnäve och parkerat sig i bröstet. Det är nu mer än en diffus ängslan. Du börjar sakteliga inse att du inte kan rymma längre, du måste ta strid, trotsa din rädsla. 

 

Så en natt tar du dig mod och lyssnar. Till en början en svag viskning, men med tiden ökar styrkan och du kan urskilja enstaka ord. Det irriterar dig att du inte kan identifiera vad det är. Men du fortsätter att lyssna, och till slut faller pusselbitarna på plats. Det är något världsomvälvande som du befarat. Orden bildar en fråga som du upprepar tyst för dig själv.

 

Du går in i köket. Gör om proceduren med glaset och kannan. Fyller kannan och ser glaset flyta runt. Du puttar till glaset så att det tar in vatten. Dina tankar spinner vidare. Frågor. Det tar aldrig slut. De sköljer över dig som att himlen öppnat sig. Du försöker desperat fånga tankedropparna i en fingerborr. Snabbt inser du att en större bunke behövs. Du kämpar tappert, men till slut orkar du inte längre. Det sista du ser innan allt blir svart är att glaset i kannan sjunkit till botten. På diskbänken: en kanna, med vatten och inuti står glaset, du. Dyblöt.

En full vattenkanna står på diskbänken. Du är inte törstig men tar ut ett glas ur skåpet ändå, tittar på glaset en stund. Du vet inte riktigt varför, men sänker det försiktigt i kannan så att det vilar halvt nedsänkt i vattnet utan att sjunka. Glaset flyter planlöst omkring på vattenytan som en obemannad eka. Sorglös, utan mål och mening.

 

Dagarna går. Men så - under beslutet att se ytterligare ett avsnitt av Greys anatomi eller köpa en till topp, som en obekväm aning - bubblar känslan upp.

 

Känslan av att någonting inte riktigt stämmer. Den låter dig inte vara ifred, skaver och skaver. Kanske får du svårigheter att sova, kanske sover du som en stock. Kanske glömmer du att hämta dina ungar på dagis en eftermiddag. Vad vet jag. Visst, impulsen är lätt att vifta bort. Du sjukanmäler dig, låser in dig på rummet ett par timmar eller åker på chartersemester till Thailand.

 

Men obehaget är kvar i kroppen, så lätt blir du inte av med det den här gången. Innan du vet ordet av har känslan växt sig stor som en knytnäve och parkerat sig i bröstet. Det är nu mer än en diffus ängslan, mer än en otillfredsställelse av något slag. Du börjar sakteliga inse att du inte kan rymma hur länge som helst, du måste ta strid, trotsa din egen rädsla. 

 

Så en dag eller natt, tar du dig mod och lyssnar. Till en början en svag viskning, men med tiden ökar styrkan och du kan urskilja enstaka ord. Det irriterar dig att du ändå inte kan identifiera vad det är. Men du fortsätter att lyssna, och till slut faller pusselbitarna på plats. Det är något världsomvälvande som du befarat hela tiden. Orden bildar en mening som du upprepar tyst för dig själv:

 

Vad är egentligen meningen med alltihopa?

 

Du går in i köket. Gör om proceduren med glaset och kannan. Fyller kannan och ser glaset flyta runt. Du puttar till glaset, så att det tar in vatten.

 

Dina tankar spinner vidare. Du tänker att det här inte kan vara allt, det måste finnas något mer? Och var kommer jag in i bilden?

 

Tankarna slutar inte där. De sköljer över dig som ett vattenfall, en kalldusch. Du försöker desperat fånga alla tankar, vattendropparna, men allt du har är en fingerborr. Snabbt inser du att en större bunke behövs. Du kämpar tappert, men till slut orkar du inte längre och stänger av. Det sista du minns innan allt blir svart är att glaset i kannan sjunkit till botten. På diskbänken: en genomskinlig kanna, med genomskinligt vatten och inuti står det genomskinliga glaset, du.  

Drömmen som drömde att den drömdes av dig.

Jag är tom i skallen, låter Birro komma till tals istället.

 

Marcus Birro, Svarta Vykort

Jag gick därifrån och traskade hem till mitt rum. Jag gick nerför den smutsiga korridoren och tog ett varmt bad. Sedan klädde jag på mig igen och gick ut och skaffade en flaska vin. Jag kom tillbaka till rummet och satt vid fönstret och drack och såg människorna i baren, såg människorna som gick förbi. Jag drack långsamt och började fundera på att skaffa mig en revolver och göra det snabbt – utan alla tankar och allt prat. En fråga om mod. Jag undrade hur det var med mitt mod. Jag gjorde slut på flaskan och gick och la mig och sov. Omkring fyra på morgonen väcktes jag av en knackning på dörren. Det var en pojke från Western union. Jag öppnade telegrammet:

 

MR H. CHINASKI, INSTÄLLER ER

TILL ARBETET KL 8.00 I MORGON.

R M HEATHERCLIFF CO

Ur Factotum, Charles Bukowski