Time to kill - time to spill

Jo, det är tyvärr sant. Bloggen kommer att vara stängd över semestern. Snabba beslut har gjort att det måste bli så. Lyckligtvis har jag utsett en semestervikarie. Eftersom Hanna Hellquist har skrivaruppehåll över sommaren, går äran till bloggen Enkel men komplicerad.

Nyheten dimper kanske ner som en chock för vissa, kanske allra mest för Minna som är innehavare av bloggen och totalt ovetande om saken. Jag har ingen aning om hur hon tacklar förtroendet, vi känner egentligen inte varandra. Har inte själv hunnit funderat över vad det innebär för henne, men det får gå som det går.

Trevlig semester. Shabba Ranks på er!

Ena stunden är man ung och lovande i vissa ögon, sen plötsligt befinner man sig på andra sidan springande gång upp och ner på ICA letande disktrasor. Ja... så är det antar jag. Ingen kommer undan.

Klippet har väl cirkulerat runt jorden vid det här laget. Jag har aldrig varit ett speciellt stort fan, men kämpade för att hålla tårarna inne. Stort.

Jag vet inte vem som började. Om det var jag eller Konrad. Men helt plötsligt var allt Shabba Ranks.

Vilken tid ska vi fika, frågade jag och fick Shabba Ranks till svar.

Vem har skrivit ”Vi snackar Shabba Ranks” på kylkåpslappen undrade Konrad och fick ett leende till svar.

Shabba Ranks var med överallt, fram till några veckor sen. När jag satt och kollade på Sydafrika i Confederations cup och fick en annan uppenbarelse. Den Sydafrikanske landslagsmannen SiphiweTshabalala.

Tidernas coolaste fotbollsnamn och en enastående dribbler.

Jag övervägde för ett tag att byta namn till Magnus Tshabalala, men köpte en gubbkeps istället.

 
Shabba Ranks                    Tshabalala                              Jag med gubbkeps

En tanke jag leker med är att sammanfoga mina två bloggar till en superblogg. Borde jag då (A) dumpa det redan inkörda namnet Time to kill – Time to spill och riskera att tappa alla mina 8 läsare eller (B) byta bloggtitel och korta ner länkadressen till något ihågkomligt och mer beskrivande. Jag har själv problem att komma ihåg adressen till min egen blogg när jag skriver in den i adressfältet utan hjälpmedel. Det ser jag som ett tecken, ett dåligt tecken. Ett annat sätt att se på saken är möjligheten att komma med i Guinness rekordbok för världens längsta bloggadress, men det finns alltid nån som är värre - så chansen är minimal.

Lista med förslag på bloggtitlar: 

- Defragment

- Tillfälligt avbrott

- Efter jobbet

- Timmarna därefter

- Livskris och sega bilar

- Texter på vift

- Den eviga återkomsten

- Tankepaus

- Bloggen som räddar ditt liv

- På rymmen från flykten

- Återvändsgränden

- Nere från källaren

- Till höger om ingenstans

- Tvärbanan

- Ibland, alltid

- Betabloggaren

- Sista rycket

- Någotdera

- Bibeln

- Sen då…

(Nåt som fastnar på tungan?)

Tanken med den nya bloggen är att fortsätta på den utstakade kvasi-existentiella, kvasi-skönlitterära banan. Alltid medvetandet över varat, som jag så tydligt inte kommer ifrån. Fortsätta projicera och definiera mig själv innästlat i krönikeformen, kasta in kåserier då och då och bryta av med ord/bild –temat. Och självfallet - för minska stelheten - mobilblogga.

Eller borde jag kanske (C) sluta lägga ner så mycket tid på texter som ingen ändå läser eller till fullo uppskattar och istället satsa på att skriva nånstans där jag når ut längre och kanske kan inspirera fler. Var det nu skulle vara?

Ett ytterligare alternativ är att jag (D) skaffar mig en mentor. En skrivcoach av något slag för att få ett slut på gnället, för att sluta skapa problem, och istället skaffa mig handfasta mål som vi tillsammans kan ro i hamn med.

Sammanfattningsvis kan man säga att det ena inte utesluter det andra. Medger att jag känner ett stort motstånd mot (D). Kanske för att valet ligger i närheten av skrivkurser. Att skriva i grupp och högläsning av egna texter gör mig livrädd. Varför möta världen när man är världsmästare i sin egen källare? När jag skriver det märker jag hur genomkorkat det låter.

Förr hade jag i valet mellan två vägar inte tvekat att väja bägge. Äta kakan och ha den kvar. Lite halvhjärtat sådär.

Men nån gång måste man göra ett val. Sånt gör vuxna. Har jag hört.

I badrummet hos min vän i Manchester fokuserar mina bakfylleögon på något absurt:

Koncentrerade stjärndroppar i plastflaska.

Jag gnuggar ögonen och fokuserar igen. Fortfarande samma sak.

Jag tar flaskan och undersöker den gula vätskan närmare. Ser hur den flyter runt där inne, fängslad i höljet. Vrider och vänder på flaskan. Tittar.
 

Vätskan ser inte drickbar ut. Inte en chans att jag har den till sorbet. Skruvkorken behåller jag på, annars rinner allt ut.

Ja.

Det går inte, stjärndropparna måste förbli där de är. I säkert förvar. Undangömda för världen.