Time to kill - time to spill

Det blir lite av en kåseri-vecka det här. Nedan är från Sourze.

Ranelid har ett karaktäristiskt sätt att formulera sig på. Innan berättelsen avslöjade hans intention chansade jag på att han ville ha nån underlig belgisk öl med muffinssmak. Ack så fel man kan ha.

Ur Sex Drugs and Cocoa Puffs

Jag köper varor ur era maskiner som står utställda lite här och var. Främst dom i tunnelbanan och när jag gör det är jag oftast lite smålullig. Hittills har jag varenda gång ångrat köpet och velat nyttja svensk lagstiftad ångerrätt. Inom 14 dagar med obruten förpackning.

 

Första gången försökte jag slänga tillbaka haribopåsen i luckan och tänkte att jag skulle få tillbaka pengarna samma väg dom togs in, men takluckan mot varorna stängdes när jag försökte. Två väktare kom och undrade vafan jag sysslade med och uppmanade mig att genast sluta med vad det än var. Naturligtvis slutade det med att jag själv åt upp godispåsen fast jag egentligen inte ville ha den. 

 

Andra gången det inträffade köpte jag en såndär sandwich och ångrade mig efteråt. Jag kom ihåg fadäsen från förra tillfället och försökte då en annan approach. Nämligen att sälja den till löst folk på perrongen. Jag fastställde ett rimligt pris, prutat och klart, men ingen var intresserad. Ni förstår säkert själva vem som fick äta upp mackan till sist.

 

För att inte det här scenariot ska upprepas gång på gång föreslår jag att ni (A) installerar en återtagsfunktion på varje maskin så att era kunder kan nyttja ångerrätten. Alternativt att ni placerar ut kundtjänstpersonal dygnet runt vid varje automat som kan handskas med dylika ärenden. Dessutom vet ni lika väl som alla andra att staten säger att kunden alltid har rätt.

 

Om det inte går att installera en sådan funktion kan ni (B) i alla fall vara så vänliga att sända mig en lista med rekommenderat värde för vidareförsäljning av era varor på andrahandsmarknaden.  

 

PS. Kaffet ni levererar i maskinen på mitt jobb smakar pyton, kan ni byta ut det mot alkoholfritt mousserande vin?

 

PPS. Bifogar en bild på en Selectamaskin och inskannad bild på min uppätna haribopåse.

 

Med vänlig hälsning

Magnus

 

 

 

--------------------------------------------------------------------------------------------

 

En amerikansk serie jag har glömt namnet på. I sista scenen av ett avsnitt sitter två brudar på en altantrappa och försöker ha ett djupt samtal. Båda är lite småberusade och har alldeles för mycket kajal runt ögonen. Det börjar ljusna ute.

 

Samtalet flyter på nåt i stil med:

 

- It hurts… feels so fucking real.

 

- What?

 

- Life you know.

 

- Isn’t that because it is real?

 

- Maybe… I don’t know. 

 

Sen tittar båda ut i luften utan att säga någonting, åt varsitt håll. Precis innan eftertexten rullar in underifrån hör man de inledande synthtonerna ur Talking heads Naive Melody.

 

------------------------------------------------------------------------------

Om ni glömt bort Naive Melody:

 

 

verkstadsgatan till långholmsgatan förbi Mickes skivbutik och den på andra sidan gatan som ingen kan namnet på eller varit in i, korsar gatan vid övergångsstället och går via taxirutorna ner i tunnelbanan.

1 minut väntan på tåget mot slussen. Jag har flyt.

 

Dörren var låst. Jag behövde inte känna efter, jag bara visste.

Den 29 maj. Det var en fredag i Orminge. Jag bloggade om Parken i min andra blogg.

Parken är värda att nämnas i den här bloggen också.

Jag skriver ner tågtiderna på lappen. Det är till min mor.

Efter en kort svacka i samband med min hype är Hanna Hellquist tillbaka. Kvinnan verkar ostoppbar. Jag vet inte var hon får allt ifrån. Som om hon hade en medelstor värmländsk insjö att ösa ur.
 
Folk läser krönikan som aldrig förr. Jag läser den också. Precis som förr. Jag fortsätter imponeras. Precis som förr.

På ett enastående sätt radar hon upp sina små mästerverk om livet. En efter en. Vecka ut och vecka in.

Jag tänker speciellt på ett av hennes senaste kåserier. Återigen tycks Hanna Hellquists och Charles Bukowskis prosaestetik kunna sammanflätas.

Först Bukowski:



Sen Hellquist:

Häromdagen kom det fram en ung man till mig. Han talade lugnt och sakligt och föreföll vara en behaglig människa. Han ville ha tips, sa han.

– Jag skriver som ingen annan, sa han. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag kan säga att det är väldigt karaktäristiskt.

– Okej. Vad är det du vill göra?

– Jag vill resa. Jag vill skriva. Jag vill hålla mig flytande med mitt skrivande. Jag vill skriva reseberättelser, livsberättelser, som inte liknar något annat. Det är inte säkert att alla kommer att förstå det. De kommer kanske tänka ”shit, den här killen är crazy”. Men de kommer att gilla det. 

– Okej.

– Jag vill bara hålla mig flytande, du vet. Göra min grej. Jag vill resa som ingen annan har rest förut, och skriva om det som ingen annan har skrivit. Folk kommer liksom se hur jag har valt att leva. Helt annorlunda. Jag skriver som ingen annan.

– Ja. Du kanske känner till någon tidning som du tycker är bra, och där du tror att dina texter skulle passa in. Och så får du väl ta kontakt med dem helt enkelt.

– Jag läser inte tidningar.

– Nehej. Ja, jag vet inte. Då kanske det blir svårt att se vilka som skulle vilja köpa dina artiklar.

– Alltså jag önskar att jag kunde förklara för dig hur jag skriver. Men jag kan inte. Jag kan bara säga att det är väldigt karaktäristiskt. Annorlunda.
– Okej. Du får väl åka i väg och börja skriva och sälja in texterna när de är klara.

– Ja. Jag tänkte att du kanske hade några tips till mig.
– Jag är ledsen, det här är allt jag har.

Gud vad jag önskar att han skriver karaktäristiskt.

Kåseri av Hanna Hellquist

(Lars Erik om du läser det här kanske du kan påminna din dotter om att jag väntar den där boken. Adressen är den jag gav henne förut).


<a href="http://www.newsmill.se/millord/k%C3%A5seri">http://www.newsmill.se/millord/k%C3%A5seri</a>