Time to kill - time to spill

Tjuren hade honom inträngd i ena hörnet av manegen och rusade i ett furiöst tempo mot det röda skynket. Sekunderna innan publiken väntade sig ett blodbad, när hornen bara var meter ifrån att våldsamt kasta upp hans klena kropp i en båge genom luften, då tryckte han nonchalant på en knapp på fjärrkontrollen han hade i sin högra hand. Istället bromsade tjuren in och lullade märkligt iväg åt ett annat håll. Som om den glömt bort vad den sysslade på med.

 

Forskaren och matadorimitatören Jose Delgado laborerade på detta sätt med tjuren som försöksdjur. Genom implantat i hjärnan kunde han via elektriska signaler framkalla vissa beteenden hos olika djur. Han kunde få tjurar att avbryta attacker, apor att gäspa och katter att klösa vilt kring sig i aggressiva utfall.

 

Delgado var helt övertygad om att elektrisk stimulering var nyckeln till förståelsen av det sociala beteendets biologiska grund. Målet var att ta reda på hur människans hjärna fungerar och göra henne lyckligare och mindre destruktiv.

 

 

Men med försöken på människan kom han inte så långt han ville. Vilket kanske var bra.

 

Ungefär som tjuren manövrerades brukar jag tänka att jag själv är huvudperson i ett experiment. I försöket är jag den vilseledda varelsen. Den oförstående tjuren med ett implantat som begränsade mina tankar och handlingar på sätt jag inte hade en aning om.

 

Men en vacker dag skulle forskningsledaren få nog. Kulisserna skulle falla och män med långa rockar skulle stega mot mig med allvarliga blickar. De skulle säga något i stil med:  

- Magnus, du har varit försökskanin i ett livslångt experiment. Vi har genom ett chip bakom ditt öra styrt dina tankar och med flit gjort det besvärligt för dig, men nu har vi samlat den fakta vi behöver. Vi är klara med dig.

 

Sen skulle de plocka ur chipet och tacka mig för samarbetet och säga att de var nöjda med min insats och att jag var fri att göra vad jag vill.   

 

- Tänk inte något mer på det som hänt, lev ditt liv istället, skulle en man med smala glasögonbågar kläcka ur sig innan han vände ryggen till och försvann bakom ett rött draperi bara för lämna mig där.

 

Jag skulle stå kvar, stå där utan en aning om någonting, med innanmätet vänt ut och in. Osäker om mina tankar verkligen var mina egna, men ändå på något sätt känna en lättnad.

 

Sen skulle jag ta mig samman, tänka min första egna tanke. För att sen, men bara kanske, titta snett upp mot himlen, lite filmiskt sådär och le ett gåtfullt leende. 

Ett svar på frågan, ställd och levererad av Marcus Birro.

Jag ville bara lägga upp den här bilden.

Tjuren rusade i ett furiöst tempo mot det röda skynket han viftade med framför sig. Sekunderna innan publiken väntade sig ett blodbad, när hornen bara var meter ifrån att våldsamt kasta upp hans klena kropp i en båge genom luften, tryckte han nonchalant på en knapp på fjärrkontrollen han hade i sin högra hand. Istället bromsade tjuren in och lullade märkligt iväg åt ett annat håll. Som om den glömt bort vad den sysslade på med.

 

Forskaren och matadorimitatören Jose Delgado laborerade på detta sätt med tjuren som försöksdjur. Genom implantat i hjärnan kunde han via elektriska signaler framkalla vissa beteenden hos olika djur. Han kunde få tjurar att avbryta attacker, apor att gäspa och katter att klösa vilt kring sig i aggressiva utfall genom att styra dem med fjärrkontroll.

 

Delgado var helt övertygad om att elektrisk stimulering var nyckeln till förståelsen av det sociala beteendets biologiska grund. Målet var att ta reda på hur människans hjärna fungerar och göra henne lyckligare och mindre destruktiv. Men med försöken på människan kom han inte så långt han ville. Vilket kanske var bra.

 

Ungefär så brukar jag tänka att jag själv är huvudperson i ett experiment. I försöket är jag den vilseledda varelsen. Den oförstående tjuren med ett implantat som begränsade mina tankar och handlingar på sätt jag inte hade en aning om.

 

Men en vacker dag skulle forskningsledaren få nog. Kulisserna skulle falla och män i vita rockar skulle stega mot mig med allvarliga blickar. De skulle säga något i stil med:

 

- Magnus, du har varit försökskanin i ett livslångt experiment. Vi har genom ett chip bakom ditt öra styrt dina tankar och med flit gjort det besvärligt för dig, men nu har vi samlat den fakta vi behöver. Vi är klara med dig.

 

Sen skulle de plocka ur chipet och tacka mig för samarbetet och säga att de var nöjda med min insats och att jag var fri att göra vad jag vill.  

 

- Tänk inte något mer på det som hänt, lev ditt liv istället, skulle en man med smala glasögonbågar kläcka ur sig innan han vände ryggen till och försvann bakom ett rött draperi bara för lämna mig där.

 

Jag skulle stå kvar, stå där utan en aning om någonting, med innanmätet vänt ut och in. Osäker om mina tankar verkligen var mina egna, men ändå på något sätt känna en lättnad. Sen skulle jag ta mig samman, tänka min första egna tanke. För att sen, men bara kanske, titta snett upp mot himlen, lite filmiskt sådär och le ett gåtfullt leende. 

Antar att vi har gjort vårt val. Kan någon vara så snäll att berätta vilken väg vi tog?

- Vasadu? Försökte han öppna tvättmaskin med kofoten? frågade jag.

 

- Ja, han har inte behövt använda den förut, sa Janne

 

- Så han hade precis köpt en ny i järnhandeln och ville prova om den fungerade eller vad? undrade jag.

 

- Nä, den har vi haft ett tag, svarade Janne.

 

- Kanske inte så ofta man använder kofoten i och för sig, sa jag.

 

- Kofoten? Nä… tvättmaskin, sa Janne.

 

- Tvättmaskin? frågade jag.

 

- Ja… alltså han hade inte behövt tvätta förut, förklarade Janne.

 

- Men gubben är ju pensionerad. Har han sprungit runt i smutsiga paltor hela livet? skojade jag.

 

- Glöm inte bort att han är uppvuxen på finska landsbygden. Fruntimren tvättade fortfarande nere i bäcken när han fällde sin första älg. Det var så det var uppdelat. På den tiden var männen inte ens kunniga nog att skratta åt jämställdhet. Dessutom gick inget sönder. Syrran stoppade honom, berättade Janne.

 

- Vad höll han på med egentligen?, frågade jag.

 

- Alltså syrran anade först oråd när hon hörde honom svära därinne. Sen när han kom ut ur garaget mumlandes förstod hon att nåt var i görningen. Du vet ju hur farsan är, fortsatte Janne.  

 

- Jo jag vet. Men varför låta honom tvätta från början? undrade jag.

 

- Morsan har stuckit, svarade Janne.

 

- Stuckit?, sa jag.

 

- Ja, hon stod inte ut längre. Hon sa bara att hon gjort sitt här, sa Janne. 

 

- Tråkigt att höra. Kommer hon tillbaka, frågade jag.

 

- Nä verkar inte så, sa Janne.

 

- Det var värst, sa jag.

 

- Nämen du nu måste jag lägga på. Ska lära farsan stryka. Sen ska jag hålla högläsning ur SCUM-manifestet. Han ser så illa också, sa Janne och la på.  

Jag vet inte vem jätten är längre, eller ens om den existerar.

Hittade den här förunderliga berättelsen om två påhittiga grabbar. Sann eller inte, spelar kanske mindre roll för den är helt klart läsvärd.

 

Evanston, där jag växte upp, var ett torrlagt ställe. Om man ville ta en drink fick man bege sig till Skokie eller ner till Howard street, gatan som delade Evanston och Chicago. Min vän Bob Bean och jag uppsökte ofta Howard street. Det fanns inget annat för oss att göra eftersom vi båda på den tiden var kortvuxna, tjocka och finniga och inte hade någon som helst framgång hos det motsatta könet, och dessutom fanns det gott om krogar på Howard street som serverade en öl även om man inte var tjugoett fyllda. Eller ens nitton, för den delen.

 

En kväll satt vi på en bar när Bob sa:

”Titta ner i golvet en stund.”

När jag följt hans uppmaning frågande han:

”Hur många kassaapparater finns bakom baren?”

”En”, svarade jag.

”Tre”, sa han. ”Lyft inte blicken. Hur många människor finns det förutom vi i den här lokalen?”

”Tolv”, svarade jag.

”Åtta”, sa han.

Och det var början på en lek som vi av och till roade oss med i över tre år.

 

Vi steg in i baren, beställde en öl och ägnade exakt tio minuter åt att titta oss omkring, studera och memorera alla tänkbara detaljer. Efter tio minuter tittade vi ner i golvet och började ställa frågor till varandra.

”Hur många stolar finns det här inne?” ”Hur många fönster?” ”Hur många steg är det från entrén till bardisken?” ”Vilken ögonfärg har bartendern?” ”Hur ser taket ut?”

 

Efter några månader hade vi blivit så bra på det att det var svårt för oss båda att ställa frågor som den andre inte kunde besvara.

 

”Hur många flaskor finns det i baren?”  ”Beskriv varenda tavla och skylt på väggarna.” Vilka belopp var inslagna på kassaapparaterna när vi steg in?”

 

När vi så småningom lade ner leken fanns det inget vi inte visste.

 

”Säg namnet på varenda flaska som finns bakom baren.” ”Hur full är varje flaska? Halvfull? Kvartsfull? Trekvartsfull?”

 

Vi behärskade det faktiskt till fullo.

 

”Hur många lameller finns det i persiennerna i det främre fönstret?” ”Beskriv varenda person som är här inne i detalj.” ”Hur många glas och flaskor står det på vart och ett av borden?”

 

Vi hade upptäckt seendets magi.

 

Ugnsbrödet är inte riktigt färdigt. Har inte fått färg än.

Sabine sitter vid laptopen och dubbelkollar när Glasvegas-konserten börjar ikväll och ramlar över ett youtube-klipp med Geraldine i akustisk version.

Vi blir sittande utan ord.



Sen ringer äggklockan. Brödet är klart.

Jo, jag har en blogg. Nämen så trevligt att du hittat hit.