Ungefär som en bil

 

Åke hade precis köpt en båt. Det hade alltid varit hans högsta dröm att

äga en båt och nu var han en båtägare. Den hade kostat mer än den

egentligen var värd men det var den värd ansåg Åke. När man köper en

båt så får man ju mer än bara en båt. Man får även ett tillfälle att ha på

sig en rolig hatt som döljer flinten och odla ett roligt skägg. Ett

sånt där skägg, ni vet. Som går ifrån ena örat till nästa. Ni vet. Åke hade

haft ett sådant skägg men tappat bort det tillsammans med allt annat

hår på hans kropp. Åkes teori är att håret fick bättre betalt någon

annanstans. Han hade t.o.m. sett delar av hans kroppshår på en film som

gick rätt sent på natten. "Det kommer nog krypande tillbaka till mig så

fort det ser min båt!", tänkte Åke.


Det var en stor fin segelbåt. Vit till färgen. 30 fot till längden.

Alucinación till namnet. Den hade ett spanskt namn eftersom han hade

köpt den av en spanjor. En livs levande spanjor. Det var inga problem

för Åke att förhandla med spanjoren. Han kunde nämligen tala spanska,

precis som Åke.


Han skulle nu ta ut båten på dess första segling. Han undrade vad folk

skulle säga när dom avundsjuka stod där på strandkanten och såg Åke

långt ute på sjön i sin fina, vita segelbåt.

-"Där ute är Åke med båten. Hoppas att han inte får cancer och dör."

kommer dom nog att säga, trodde Åke.

Han lossade repet som var förtöjt till kajen med ett dubbelt halvslag,

hissade seglet och seglade iväg.

Men han hann inte längre än några meter ut på sjön innan han upptäckte

att allting hade varit en hallucination som frambringats av en

hjärntumör. Sen dog han.

 

Slutet gott, allting gott!

 

 

INTRESSANTA KURIOSA OM DEN HÄR SAGAN:

Ett tidigt, alternativt slut på denna saga var att båten skulle sjunka

och Åke skulle i traditionell anda följa skeppet till botten på djupet.

Det skulle dock visa sig att sjön var såpass grund att båten aldrig

skulle sjunka helt och då skulle den pliktskyldige Åke ställas inför

valet att antingen stanna på båten tills hans svalt ihjäl eller simma

till land.

 

Filmen Åke hade sett var "Nu blåser i i snuten".

 

Åke är döpt efter Åke Tengil. En karaktär i Astrid Lindgrens populära

saga "Bröderna Lejonhjärta".

 

Båtens namn Alucinación betyder hallucination på spanska.

 

Skägget Åke nämnde är naturligtvis av typen "Skepparkrans"

Om du vill veta mer om skägg och ansiktshår i övrigt så rekommenderar

jag ditt lokala bibliotek.

//Jocke

 



Berättelsen om Den rosa riddaren

Den rosa riddaren satt orubblig på sin rosa springare och tittade oroligt bort mot horisonten."Ser du vad jag ser?" frågade hjälten sin uttråkade vapendragare."Jag ser vad jag ser. Du ser vad du ser", blev svaret. Han hade varit med om detta förr. Han hade all respekt och sympati för sin uppdragsgivare. Men att deras verklighetsuppfattningar brukar gå skilda vägar går det inte att förneka.Vapendragaren fortsatte "Kan det vara så att du ser exakt fem stycken väderkvarnar?”"Om det vore så väl ändå. Väderkvarnar känner jag igen när jag ser dem och just nu tittar jag icke på några simpla väderkvarnar"Vapendragaren suckade och begravde sitt ansikte i sina tjocka händer.

Rustningen skallrade till när riddaren steg av hästen. Han gick fram ett tiotal meter, stannade upp och började koncentrerat fila på sin strategi. Vapendragaren hoppade ned från sin tjur till tjurens stora glädje. Han gick fram till riddaren och frågade: "Är ni helt säker på att det inte är väderkvarnar som står där borta?" medans han pekade på väderkvarnarna som stod cirka 60 meter bort. Riddaren svarade inte. Han var alldeles för fokuserad på visualiseringen av sin kommande strid. Han vickade på överkroppen åt första höger och sedan vänster medan han svingade ett låtsassvärd. Vapendragaren gick med tunga steg tillbaka till sin tjur för att förbereda svärdet och lansen. 

Både svärdet och lansen var naturligtvis lika rosa som riddaren och dennes häst. Vapendragaren hade ingen som helst förståelse för denna fascination av färgen rosa. Visserligen så var det ju väldigt distinkt. Fast hos denne riddare var det nog mest en nackdel att stå ut i mängden och det var ju absolut inget praktiskt. Varenda gång det regnade så fick till exempel hästen målas om.  Riddaren svingade en sista gång och gick tillbaka till sin häst. "Allt detta dräpande gör mig vemodig, men att ha fem stycken jättar springa omkring i omnejden är otänkbart. De är trotts allt inga snälla varelser. De har väldigt litet respekt för lagar och regler", påpekade han heroiskt och myndigt. "Men det är något med detta som inte stämmer" fortsatte riddaren fundersamt medan han vände sig om för att syna fienderna.

Vapendragaren lös upp. "Menar du det?" frågade han förhoppningsfullt. Kan det vara så att det faktiskt är väderkvarnar som står där borta?" Riddaren skrattade till "Nej, nog är det jättar alltid! Det är nog bara lite stridsnervositet"

"Helvete också tänkte vapendragaren medan han gav riddaren svärdet och lansen.
Watson skulle aldrig acceptera något sånt här. 

Riddaren, som nu satt på sin häst, fick ännu igen den där konstiga känslan att det var någonting som inte stämde. Men han satte i alla fall av i full fart mot jättarna.Rustningen skallrade. Hästens hovar slog rytmiskt i gräset och adrenalinet rusade ut i kroppen på vår hjälte. Han kom närmare och närmare jättarna som ännu inte tagit någon notis och deras baneman. Vinden ven i visiret men plötsligt så gick det en kall kår nedför riddarens ryggrad. 100 000-tals synapser hade klaffat och nu var alltig så uppenbart. Han tvärnitade, bara 20 meter ifrån jättarna.

Han vände och gick sakta tillbaka till vapendragaren som nu hade lagt sig ner i gräset för att njuta av solen."Redan tillbaka?" utbrast han när han upptänkte att någon skymde solen."Jo, Jag kom att tänka på en sak. Vad var det egentligen du hette?""Vad jag heter? Jag har inte fått något namn. Jag kallas helt enkelt för vapendragaren" svarade Sancho."AHA! Sancho! Där har vi det! Det är meningen att du ska föreställa Sancho Panza och jag ska vara Don Quijote. Detta är ju ett rent plagiat. Hur kan någon tro att man kan komma undan med att plagiera ett av världens mest kända litteraturalster?!" Men, alltså, det är ju helt korrekt att detta är en liten parodi på Don Quijote och jag har ju räknat med att de flesta skulle fatta grejen redan när väderkvarnarna nämndes. Fast det var meningen att slutet skulle vara helt annorlunda. Det skulle ju visa sig att det faktiskt var jättar och inte väderkvarnar alla skulle tro."Ah. På så sätt."Jo"Vill du att jag ska fortsätta springa mot jättarna"Nej. Nej, det behövs nog inte.

Sancho: ”För att vara helt ärlig så tror jag inte att det där slutet skulle ha varit så bra i alla fall."


 

Plötsligt så ramlade vapendragaren ihop. Han fick en hjärtattack och dog.

//Jocke


Magnus säger: Han är från Gransholm

Nu har jag gjort det igen…. Det där onödiga, äckliga och kladdiga.


 

Det där lite förbjudna som alla dra sig för att göra. Och jag förstår varför de gör det.


 

Jag njuter inte, jag känner mig som Gessles farsa. Han är ju van vid det här.


 

Och Mike Delfino, han vet också hur det känns.


 

Men de är i alla fall vana, min lilla studentnäsa är van vid väldoftande gratiskaffe och nytryckt studentlitteratur.


 

Hoppas detta löser mina problem. Om inte annat löser det väl proppen. Inte den som gick igår. Inte den i huvudet och inte den på väggen. Utan den som gjort mitt liv så surt under några dagar.


 

Vill hellre äta kladdkaka, men den är för pyjamaspartyt i morgon. Och så är den ju på andra sidan Sverige. Stora problem.


 

Just det ja, Mario vet ju också hur det känns, det där äckliga och kladdiga.

//
Leine


Tillbaka till Sherwoodskogen... eller något i den stilen

En gång i tiden fanns det en myra. Den hette Elsa. Elsa var en dag
ute och spatserade runt i skogen. Runt, runt gick Elsa tills hon var alldeles
yr i huvudet. Plötsligt såg hon stjärnor mitt på ljusa dagen.
Elsa tänkte:
– Jag ser stjärnor mitt ljusa dagen.

När stjärnorna lagt sig något kom ett lodjur.
Lodjuret sa:
– Hej.

Elsa hade sett lodjur på teve men aldrig i vilt tillstånd. Hon blev rädd och sprang iväg.

(Nästa dag)

Elsa tänkte högt (ungefär som karaktärerna på glamour gör):
– Jag vill bli ett lodjur.

En timme senare for Elsa till storstaden Stockholm. Hon skulle starta sitt nya liv som lodjur där.
Elsa visste att ingen inte skulle ana att hon var ett lodjur om hon inte skaffade
ett par silikonbröst, en riktigt stor hatt, såna där tofsar på öronen som lodjur
har samt ett par öron

Nu när Elsa såg ut som ett lodjur behövde hon ett jobb och kontaktade Tele2.
Tele2 blev mäkta imponerade av hennes stora erfarenhet av skog och långa promenader.
Men hon fick jobbet som personalansvarig främst för hennes goda hand med djur. 

Dem andra arbetarna på Tele2 var dock inte lika imponerade av Elsa.
Dem tyckte att Elsa var lite för lik ett lodjur för att jobba på *BETALD ANNONS* Europas ledande alternativa telekomoperatör *BETALD ANNONS*.

Elsas arbetskamrater gjorde det enda som de ansåg vara rätt; hatkampanj!
Dem pissade i Elsas kaffe.
Dem stal Elsas pennor.
Dem gömde kokain i Elsas kontor och ringde till polisen.
Dem frös ut Tok-Olle. Det hade i och för sig inget med Elsa att göra men det kan vara värt att nämnas.
Dem kastade vattenballonger fyllda med handgranater och syra på Elsa.
Dem injekterade HIV-infekterat blod i Elsas arm.

Men Elsa stod på sig!
Hon lät sig minsann inte slås ner av några arbetare på *BETALD ANNONS* Europas ledande alternativa telekomoperatör *BETALD ANNONS*.
Hon hade sina knep.
Hon låste alla ytterdörrar och dränkte alla lokaler i bensin medans arbetskamraterna tittade åt ett annat håll, och sen så tände hon på och sprang sin väg.

Alla dog, speciellt Tok-Olle.

//Jocke & Magnus
I
Stockholm på bloggkartan.se

 



Vad som hände när Sherlock Holmes glömde säga: ”Elementärt min käre Watson.”

Det var en gång en magisk skog i ett land som vi kan kalla för Borlänge. I det landet fanns det många djur av många olika folkslag. Det fanns igelkottar och bävrar och humrar och igelkottar och så vidare. Kungen i skogen var dock som i alla andra skogar älgen. Nu fanns det en alldeles speciell älg i denna skog. Han var en stor och ståtlig älg som gillade att sitta under sin korkek och lukta på blommor. En dag så hittades älgen i ett hav av sitt eget blod och alla djuren blev förskräckta. Älgen var mördad! Vem kan ha gjorde något sådant hemskt? Dom ringde genast till polisen och förklarade vad som hänt. Polisen skickade då deras bästa man: Sherlock Holmes. Holmes hade en slav som hette Watson som gav läsaren någon att identifiera sig med. Sherlock Holmes började leta efter misstänkta djur och hade till slut en lista på tre personer som kunde var skyldiga.

1. Myran Elsa.
Motiv: Hämnd. Älgen hade för sju år sedan trampat ihjäl Elsas bästis myrsloken Petter.
B. Jägaren Ronny.
Motiv: Underhållning. Ronny var sedan tidigare känd i både skogen och hos polisen som någon som brukade mörda djur. Han hade dock aldrig blivit skyldig till ett mord pga. brist på bevis.
4. Tranan Bettan.
Motiv: Pengar. Bettan var ett luder som behövde pengar till ful-tjack.

Sherlock Holmes började intervjua de misstänkta och startade med Myran Elsa.

Sherlock: Var befann du dig vid mordets tidpunkt?
Myran Elsa: Det var jag. Jag mördade älgjäveln!
Sherlock: Jaha.
Myran Elsa: Ja.
Sherlock: Ok.

Vid den här tidpunken så förstod Watson vad som höll på att hända och såg till att Sherlock blev inlåst i ett mentalsjukhus tills han blev tillräckligt frisk för att förstå att djur inte kan prata.

Snipp snapp snut så var sagan färdig!

//Jocke