Tröst… Edvin ni vet

Min sambo och jag äter rostisar och dricker thé när jag börjar tänka på Edvin.

 

Ni vet han den borttappade själen. En extra grå vardagseftermiddag någon gång mellan 16:45 och 16:55 hände det. Plötsligt vet inte Edvin längre vem han är, det går så långt att han börjar referera till sig själv i tredje person. Det är riktigt illa.

 

Edvin tar sig an ett fall som privatdetektiv, han har väl sett hur arbetet går till i filmerna från 40-talet, men har egentligen ingen annan erfarenhet. Det började med att han följde efter en snubbe på måfå istället för att gå till sitt riktiga jobb.  Lokaliserar snubbens stamhak, går dit då och då för att stalka honom. Till slut går det åt pipan. Edvin blir upptäckt. Eller rättare sagt, han avslöjar sig själv, men konstigt nog blir det starten på en vänskap. De super sig fulla, och Edvin vaknar upp på snubbens, Roberts, soffa. 

 

Sedan får Edvin sitt första riktiga uppdrag som detektiv. En mystisk femme fatale ger hon en tillsynes enkel uppgift. Men alla vet hur noir-filmerna är, det enkla är aldrig enkelt. Detektiverna blir alltid förda bakom ljuset.

 

Nu ska jag fortsätta på denna halsbrytande berättelse (jag har alltid velat skriva det ordet, halsbrytande, vet inte riktigt om det passade in där, men men).


TRÖST

Jag läser boken Tröst i höstmörkret. Inledningen tog mig med storm, som man brukar säga.




Edvin Strand har levt över halva sitt liv, skaffat fru och barn, men nånstans på vägen tappat bort sig själv. Än så länge vet jag inte hur det ska gå för Edvin. Men han går inte till jobbet, följer efter främlingar utan att veta varför och försvinner långa stunder i sina tankar, det är lite förvirrat kan man säga.

 

Jag håller på Edvin. Som om det gällde mitt liv.

 

Edvin. Du klarar det, du kommer hitta dig själv igen. 

 

Det måste du.

 

 


Sjölin, Sjölin, Daniel Sjölin

s. 156. Den intensiva och omsvepande inledningen har övergått i abstrakt målande prosa. Måhända kan det vara stor litteratur, men samtidigt så stillastående och tom. Jag har tröttnat. Dåsat igenom senaste avsnitten. Jag vänder sida och låter opåverkad föregående gå ur nuet.


Stöld!

Sida 71. Det går trögt. Den uppenbara stölden är nu ännu mer uppenbar. Klart är att Sjölin har en direktlänk till mina otänkta tankar. Han stjäl mina oskrivna ord och förbrukar mina oformulerade idéer. Kan inte minnas sist jag var så här ilsken. De senaste dagarna har jag knytit näven fler gånger nångonsin förut, min ångest har nått nya höjder, mitt hjärta bultar som om det vill byta kropp.

Vem har bestämt att just han ska få det sista ordet? Vad gjorde vår litterära elit medan Sjölin stängde och cementerade igen dörren till fiktionen för all framtid? Hur kunde ni låta honom bli gud utan en fight? Vem var det som slumra till på vakten? Vem var det sa jag.


Daniel Sjölin din jävel

Det är över. Jag är slut. Sista ordet är skrivet.

Är på sida 51 i Världens sista roman. Den är så förbannat bra att jag överväger att stänga min blogga, låsa in mig i en källare, limma fast mina tankar i ett element, bekanta mig med ljudet av en ventilationstrumma och aldrig mer yttra ett ord.

Buk, The

Kudden väntar. Sambon väntar. Gossedjuren väntar, speciellt Björn.

Men innan drömguden hämtar mig, så tänkte jag återge ett citat. Bukowski. Till er, mig, och världens alla fegisar.
    "Some people never go crazy. What truly horrible lives they must live"
- Charles Bukowski

Böcker med egna liv

Filmen Ninth gate rullar för mina ögon. Soffan tar som vanligt emot mig med öppen famn. Det är sent och den har saknat mig hela kvällen.

Polanskis film har någonting gemensamt med en bok jag nyligen läst, Vindens skugga. Huvudpersonerna sveps in i böckernas mystiska mantel. Det visar sig att böcker kan vara farligare än man tror och deras nyfikenhet kostar dem närapå livet. I Vindens skugga bränner en vanskapt gestalt böcker för att förinta spåren av författaren Julian Carax. Medan Ninth gate ryktas vara en bok skriven i samröre med djävulen själv, kraftfull nog att frambringa mörkrets furste i egen röd person.

Berättelserna målas upp i trånga europeiska gränder med gåtfulla antikvariehandlare. Båda skildringarna inkorporerar som sagt djävulen, vilket fängslar och fascinerar mig. Med alkohol i blodet och en natt som denna, är jag ett lätt byte. Ska jag somna till en film, får det bli den här.

Ett annat skäggstubb

Förresten så såg jag just Indiana jones på tv-maskinen. Vilken kärnkarl han är den där Indy. En riktig idealman. Nån vi andra ska se upp till. Han är allt: Professor i arkeologi, gentleman, superkändis, äventyrare, flanör och säkert duktig på att bygga saker... En James Bond som inte drar sig för att få lite skit på skorna.

 

Givetvis suktar kvinnorna efter honom. Världens genom tidernas absolut snyggaste vetenskaps man, säger dom.

 

Och det händer oavbrutet saker runt honom. Som av en slump dras han in i en gåta rörande försvunna stenar och magiska indiska folkslag. Kvinnorna och barnen tar han med sig för att avslöja den sannerligen misstänkta och skurkaktiga maharadjan.

 

Manusförfattarna i Hollywood var ju nyligen i strejk. Kanske var det även strejk när den här skrevs. För jag förstår ingenting. Vad har hänt med denna en gång så fantastiska film?


Som jag tyckte om den här filmen. Vägrar tro att dom andra två är lika usla. Måste se och utvärdera. Gå till botten med saken.

 

Den fjärde filmen i serien kommer jag i vilket fall se på bio. Men med låga förhoppningar.


Bukowski avklarad med ett leende

Bukowski är ärlig, brutal. Det är hans stil. Han sätter tonen genom att inleda med "Detta är ett skönlitterärt verk och tillägnas ingen". Både humoristiskt och tragiskt.

Han är en berättare likt Baron Munchhausen, skillnaden är att Buk är iklädd t-shirt och naken nertill. "Jag låste kärran, stoppade nycklarna i fickan och klev ner i vattnet - det nådde mig nästan till midjan - och började vada mot Västra garaget. Det regnade fortfarande. Plötsligt steg vattnet nån decimeter till. Jag hade gått över gräsmattan och klivit ner från trottoaren. Bilen stod parkerad någons gräsmatta. Ett ögonblick tänkte jag att det skulle gå fortare att simma, sen tänkte jag, nej, det skulle se löjligt ut."

Postverket är en humortripp som säkerligen har inspirerat både Loe och Hornbys prosa. Har du inte läst den så gör det!

Kafka mot Bukowski

Läser Bukowskis Postverket. Den tog över efter att jag slängt Kafka i väggen. Idén att bli förvandlad till en insekt är suggestiv som tanke, men genomförandet är stelt och oengagerande. Därför lämnar jag Kafkas ensliga grådaskiga rum och går ut i nyårsnatten, där Bukowskis prosa lyser upp himlen. Jag vänder en av litteraturhistoriens storheter ryggen, jag vet, det kan inte hjälpas. Det är så jag känner just nu.

Det fancinerar mig att läsa om hur Bukowskis alterego Chinaski tilltalar sin chef Stenskalle och hans okonstlade sätt att berätta vilket skitjobb det är att dela ut posten i ur och skur. "Man blev tvungen att hoppa över fyra eller fem av lådorna på första rundan, och sen nästa gång man kom dit var lådorna proppade med post, och själv stank man, svetten rann medan man körde ner posten i säckarna. Nog blev jag knullad alltid. På Johnstones [Stenskallens] vis."

Kafka mot Bukowski, som när man bytte hockeykort i mellanstadiet.


Envis ung mans insikt

Dagen är avverkad.

Har under den senaste timman läst en
artikel om Christopher McCandless envisa upptåg. Såg tidigare idag filmen om hans liv: Into the wild. Tankeväckande om en ung mans sökande efter frihet. En sann historia om att återgå till naturen, om att söka något större. Efter mycket tid med sig själv på luffen i USA, så skriver han ner sin största sanning. Sammanfattningen av det hans 24-åriga kropp lär sig under sina 2½ år på drift. "Happiness only real when shared".

Det får bli dagens insikt.


En hyfsad bok

Jag läser en bok. Det händer ganska ofta nuförtiden. Just nu är det Dårskaper i Brooklyn av Paul Auster. Jag har tidigare läst hans Illusionernas bok och även sett filmen Smoke, som han har skrivit manus till. Jag tycker mig redan nu kunna se återkommande teman i hans skapande: män i uppbrott, män i kris. Alltid mansfolk, alltid författare och alltid gravallvarligt. Denna gång handlar Austers berättelse om Nathan, en äldre herre, som efter skilsmässa och cancer flyttar till New York. Han är fast bestämd att ta sitt liv men finner en glädje i att grotta sig i gamla fadäser och bravader som han samlar i en bok. Sen händer det naturligtvis mycket mer, men det tänker jag inte skriva om.  

Även om jag är en man eller kille eller i alla fall något i den stilen, så har jag tidigare känt ett enormt avstånd mellan mig och Austers berättande, trots att det just är män han beskriver. Jag vet inte varför. Det borde inte vara så. Hans ämnen (konst, film, litteratur) intresserar mig, så varför detta avstånd? Jag tror det har med hans dystra underton att göra. Det känns som att han försöker göra sina karaktärer så mänskliga att det blir overkligt. Beteenden förklaras så rationellt att det blir för mänskligt. I min värld tänker inte människor förnuftigt dagarna i ända, varenda handling kan inte förklaras till punkt och pricka. Men sett som meningsbyggare är han fenomenal. Skriver otroligt fin prosa, ur vilken han binder samman berättelsen.  

Jag hittade några ljuspunkter i Illusionernas bok, vilket är varför jag gett honom en ny chans. Det är i väntan på dessa jag ögnar sida upp och ner. Stunder då han släpper sin överpretentiösa attityd och överlämnar sig åt enkelheten. Stunder då han till och med kan blanda in lite humor. 

En av Nathans anekdoter börjar med att hans dotter Rachel, minuterna innan thanksgiving-middagen, tappar rakapparaten i toalettstolen så att den fastnar på något vis. Jag vet inte riktigt hur, men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att Auster för en gångs skull släpper på allvaret.
 

Det ringde på dörren, minns jag, och den första av Ediths alla släktingar kom. Rachel hade fortfarande bara frottémorgonrock på sig och satt på knä och såg på mina gagnlösa försök att pilla loss rakapparaten med ståltråden, men tiden gick, och jag sa åt henne att gå och klä på sig. "Jag ska pröva att ta loss toalettstolen och vända upp och ner på den", sa jag. "Jag kan kanske peta loss den där jäkeln från andra änden". Rachel log och klappade mig på axeln som om hon trodde att jag tappat förståndet. När hon var på väg ut från badrummet sa jag: "Säg åt din mor att jag kommer ner om några minuter. Om hon frågar vad jag håller på med kan du säga det inte angår henne. Om hon frågar en gång till kan du säga att jag är här uppe och kämpar för världsfreden."


Vi hade en verktygslåda i linneskåpet bredvid badrummet, och efter att ha stängt av vattnet till toalettstolen tog jag fram en tång och skruvade loss stolen från golvet. Jag visste inte att den var så tung. Jag lyckades lyfta den, men den vägde för mycket för att jag skulle våga vända på den utan att vara rädd att tappa den, särskilt i ett så trångt utrymme. Jag var tvungen att ta ut den från badrummet, och eftersom jag var rädd att skada trägolvet om jag satte ner den i hallen bestämde jag mig för att bära ner den för trappan och ta ut den i trädgården.

För varje steg jag tog tycktes toalettstolen bli ytterligare något kilo tyngre. När jag nådde nedervåningen kändes det som om jag höll en liten vit elefant i famnen. Lyckligtvis hade en av Ediths bröder just kommit, och när han såg vad jag höll på med kom han fram och hjälpte till.  

"Vad sysslar du med, Nathan"? frågade han. 
"Jag bär på en toalettstol?, sa jag.  

[...]

Vi fick ut elefanten och vände den upp och ner på det bruna höstgräset. Jag minns inte hur många olika verktyg jag hämtade från garaget, men inget av dem var till någon hjälp. Inte krattskaftet, inte skruvmejseln, inte prylen eller hammaren - ingenting.  

Den lilla anekdoten slutar sedermera med att Nathan hämtar en slägga och slår sönder toastolen framför alla släktingar och ger sin dotter rakapparaten. 


Om relationen mellan tanke och handling

Jag har funderat kring vad det betyder att ta sig en lufttänkare. Jag har själv vid flera tillfällen tvivelaktigt använt begreppet som omskrivning för att ta en promenera och rensa huvudet. När jag häromveckan halvdåsade till humorrullen Snatch tänkte jag: Eureka, nu vet jag vad en lufttänkare är! Brad Pitt åker nämligen i scenen nedan på en hejdundrans uppercut och visualiserar uttrycket alldeles förträffligt.

Brad tar sig en lufttänkare

Storm – ett svenskt storfilmsförsök

Stockholms filmfestival kommenterade filmen i jämförelse med Stalker och The Matrix, vilket låg till grund för mina högt ställda förväntningar. Dessutom hör inte en svensk action/science fiction-film till vanligheterna. Just när det gäller svensk action-film handlar allt oftast om att Jakob Eklund springer omkring och gapar ”för helvete” (ja, det är kapat från Fredrik Strage men det är så skarpt och jag orkade inte tänka ut nått bättre). Visst är herr Eklunds filmer underhållande att skriva om eller tänka på, men knappast att se på. Storm däremot försöker dock utmana åskådaren med ett större djup genom att filmens huvudperson Dedes mentala förvirring levandegörs, något som känns ganska uppenbart en bit in i filmen för alla utom honom. I övrigt känns några sekvenser i filmen omotiverade vilket drar ner helheten, då tänker jag på Eva Röses akrobatiska laserscen samt den något överdrivna prologen (laser-tvspels-scenen som för övrigt är nallad från Jon Amiels bottennapp Entrapment). Även om jag håller en negativ ton så vill jag ändå framhålla att filmens regissörer Måns Mårlind och Björn Stein har framtiden för sig och det ska bli intressant att se vad dessa hittar på härnäst, då den allt för stora gröngölingsentusiasm har lagt sig. Jag måste väl erkänna att jag efter visningen på Stockholms filmfestival var tämligen lyrisk över filmen, som faktiskt saknar svensk motstycke. Nu när jag har hunnit smälta intrycket (och sett den en andra gång) är jag inte lika euforisk, visst är det en sevärd film med osvenska skräckfilmsflörtar till film som The Grudge, men i bakgården till min tidigare upprymdhet stod en sopcontainer till kanten fylld av misstro. Med andra ord var det bara en tidsfråga innan jag upptäckte att min lycka vilade på en urholkad grund, det vill säga det kom aldrig någon sopåkare för att hämta det mossbelupna skräpet (Nu blir jag sådär hårt kritisk igen, fel, fel, fel). Nu är ju efterstaken av Storm inte på långa vägar lika outhärdlig som förlagda sopor men jag har den önskan att film ska bidra till en större positiv eftertanke och inte en successiv förmultning. Filmens avslutning förbryllar dock en aning; frågan om man verkligen kan bli efterlyst för ett mord som sker i sin egna fantasi, äro befogad. 

Betyget blir 3,5 talgoxar till ära av mina inbillade fönsterblecksvänner. Halvan står för stackars vingbrutna Görel, må lyckan vara på din sida.  

Nyare inlägg