Time to kill - time to spill

Det går inte en dag utan att jag tänker att jag bör skriva saker i den. Bloggen. Jag skulle behöva en högre lägstanivå, ett konstant flyt av bra idéer. Men vad har jag? Fragmentariska tankar, obrukbara meningar och ett haltande språk.

Nu har jag en sån där dag igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet att jag behöver aktivera mig, men inte med vad. Jag har dessutom extremt dålig fantasi i dessa lägen och gör därför ingenting. Jag bara väntar och tänker knackiga tankar.

Nej, jag tror jag tar en promenad. Kanske händer det något då. Kanske något bra.

I går hade min blogg 3 unika besökare. Det är jag stolt över. Jag är själv skyldig till två av besöken, och det kvarvarande vet jag gjordes av en vän. Hur kan man stå för två unika besök till sin egen blogg frågar ni er då? Jo, det ska jag berätta. Att jag besöker min egen blogg från två unika adresser är för att jag innerst inne hoppas att någon tagit över spakarna och skrivit ett häpnadsväckande överraskande inlägg. Någon som kanske utger sig för att vara jag, men inte är det. Det skulle vara skönt om någon annan tog över bloggen och skrev och experimenterade som en gud. Eller i alla fall bättre än vad jag gör. Men icke. Egentligen blir jag inte direkt besviken, det är ett långskott som aldrig kommer att inträffa om jag inte lägger ut anv och lösen på någon välbesökt sajt. Och om jag skulle göra det är risken stor att någon enbart skulle förstöra.

På något vis känns det ändå rätt skönt att för en gångs skull ha kontroll.

Ps. Det mer tekniska svaret på frågan är att jag använde två datorer, min hem- och universitetsdator.

Sitter hos mina föräldrar. Näsan rinner och jag känner mig allmänt dåsig. Blir dock glad när jag läser:

"I går såg jag ett träd, en man med en krita, två bilar (vet inte vad det var för märke), en matta (det kan ha varit min egen), en penna, en truddilutt, en grognac (de kan vara väldigt stora), två penslar, en narkoman, en biljardbordsfabrik, en tanketändare, en pöl med tårar som var vispgrädde, en granitkaka, tre stora galonbyxmonster, en grundläggande kostym (den var definitivt inte min), fem myror, fyra giganter, en galenskapare iklädd kaktus, en gurka utklädd till banan, tretton dåliga omen, tre burkar tankebubblor, en sarkofag, sex örlogsfartyg i olja och en tankesmed.

Allt utan att lämna lägenheten."

Vissa lägenheter är bara bättre än andra.

Jag hittade en ballong i köksskåpet. Jag tog mig till minnes min barndom - igen. Ständigt denna barndom. Minnen och nostalgi.

Jag blåste i alla fall upp ballongen. Och tittade på den.

När jag var liten visste jag flera saker man kan göra med en ballong. Nu vet jag inget.

Jag kan bara titta på den luftfyllda ballongen.

Den är grön.

Det var på Åland i början av 90-talet. Jag var på semester med familjen. Vi bodde i en stuga vid en camping. Jag vet att man svänger vänster på vägen efter färjan. Eller mitt minne säger att det var så. Det stämmer säkert inte.

På den tiden var det i vilket fall stentufft med arkadspelhallar. Det var min orubbliga uppfattning. Och våran camping hade en hall, eller hall och hall, det var snarare ett skjul, ett ombyggt utedass. Jag tyckte det var ynkligt. Spelen var en katastrof. Det som fanns var flipperspel från medeltiden, och enarmade banditer från nått konkursbo ur nån börskrasch.

Det jag försöker beskriva är att det var botten, och naturligtvis hade en annan camping i närheten en ombyggd laggård till spelhall. Den var väldigt modern i jämförelse. Jag gick hela dagar och fantiserade om videospel och drömde mardrömmar om vad jag missade. Vi åkte förbi den rätt ofta. Jag tjatade på bäst jag kunde, föreslog att jag och min bror skulle få gå dit någon kväll istället för att göra familjegrejer. Det blev nobben. Mor resonerade säkert att det var för långt och vi var minsann alldeles för små.

Ingen demokrati där inte, trots att jag och min bror båda rösta för idén, alltså 2 röster mot mor och far som höll ihop. 2 mot 2 totalt, ändå bestämde dem vuxna. Å andra sidan hade varken jag eller brorsan rösträtt än. Detta, i mina ögon, orättvisa beslut gjorde hursomhelst att jag surade till en stund. 

Men efter några dagar av enformiga familjeaktiviteter släpptes vi lösa i den stora spelhallen. Äntligen. Neonljusen förtrollade mina små ögon och under en energisk timme släppte jag loss. Jag sprang, spelade och tittade på andra som spelade. Det var en höjdare som var alldeles för kortvarig. Farsan fick myror i baken, vilket han alltid får när andra gör saker som han ogillar, och jag och bror tvingades in i en ny familjetristess. Det var bara att acceptera, in i mörkret igen. Livet gick knappt vidare.

Men arkadspelen är inte själva poängen med den här berättelsen. Jag tänkte berätta om min första och enda brevvän. Jag har inte sparat några brev, jag skrev knappt något när jag sent omsider svarade, jag var världens sämsta brevvän och det fanns säkert stora brister i mitt skrivande. Jag har inte brevvännens namn kvar i minnet, men minnet säger att han hade krulligt blont hår. Och att han kanske var från Motala, eller så var han värmlänning. Nått var det!

Jag träffade i alla fall den där killen på campingen mitt i den tyngsta perioden av familjeaktiviteter. Det var en ljuspunkt. Jag har för mig att vi spelade fotboll, fiskade, kollade på Familjen Macahan på våran svartvita tv och köpte en 2liters Coca Cola som vi delade på.

Colan har jag starkast minne av. Det var kväll, och vi fick inte gå längre än till campingens kiosk. 12,50 har jag för mig att drickan kostade, något vi hjälpte att skrapade ihop till alla tre: jag, min bror och den blonda killen.

När semesterveckan led mot sitt slut, bytte vi adresser och sa att vi skulle höras brevvägen. Det var praxis att göra så då, och våra mödrar insisterade. Nuförtiden hade man på sin höjd bytt Messenger-id. Men det fanns inte då. Vi skulle skriva brev.

Den totala summan av växlade brev stannade vid 3, 2 skickade av blondisen och 1 av mig och min bror. Eftersom jag är storebror borde jag ha tagit större ansvar för att hålla kontakten, så min bror kan inte beskyllas. Jag tar på mig allt.

Av någon anledning, som jag nu glömt, berättar jag detta. Jag vet inte om berättelsen har någon egentlig poäng eller om den går att relatera till något överhuvudtaget. Det jag vet är att den är en del av mig, något personligt. Så håll till godo, det kanske inte sker igen.

Jag ligger i sängen, tittar i taket och har pannan i djupa veck. Jag är nedslagen, utslagen, nere för räkning. Denna gång över min framtid. Jag bekymrar mig över att jag inte har någon plan. Jag behöver en plan, en långsiktig plan med långsiktiga mål. Det är något att eftersträva. Nu kan jag se mål-linjen och det är allt. Jag behöver kunna se längre. Och glasögon är inte rätt lösning. Det vet jag.

Men det är kanske för mycket begärt. För stort på något sätt. Jag som bara tänker smått.

Det är nog där det klämmer. Det är därför jag inte får ihop det. Jag tänker för små tankar. Dom räcker inte till helt enkelt.  

Nu blev saken ganska konkret. Jag kan se problemet. Jag måste få till en förändring, just där. Jag har små tankar men behöver stora. Smått måste bli stort. Självklart.

Jag känner mig nöjd en stund, stolt över mina tankar. Nu återstår bara problemet hur man får små tankar att bli stora. Ja, dom behöver växa till sig antar jag. Hur lär jag mig det? Jag vet i alla fall att Universitetet inte lär ut sånt.  

Jag frågar google, men får ett bakvänt svar: "Att tänka i smått är att tänka stort", svarar google.

Nu är jag verkligen helt borta. Igen.  

Ibland är okunskap en välsignelse, men inte alltid.

Jag har ont i magen. Det värker och värker. Aj. Jag försöker tänka på annat. Men plågan är för stark. Det är som om den försöker säga något. Jag vet inte riktigt vad. Om den hade något viktigt att säga borde den lägga fram det bättre. Den beter sig inte rättvist. Omoget. Den är stöddig. Den muckar med mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska försvara mig. Jag blir lite moloken.

Nu ringer det i telefonen. Det är en gammal vän. Vi har samma namn. Han är på fest. Jag hör röster i bakgrunden. Det snackas. Tisslas och tasslas. Så brukar det vara på fester. Det är inte många andra tillfällen det pratas så mycket som på fest. Wikipedia säger att det är ganska vanligt med öl och mat på fester. Jag tror mest på det första alternativet. Nu pratar min mage. Den tror också att det dricks mycket på fest. Och väldigt mycket på just denna. Vilken mogen tanke.

Vi pratar också. Jag och vännen. Han säger att det var längesen vi var vänskapliga med varandra. Jag håller med. Han säger att han läser min blogg. Bra, säger jag. Han tycker att innehållet är av det påklistrade intellektuella slaget. Jag tror det är ölen som pratar nu. Det kan vara Carlsberg. Jag önskar att jag också hade öl som kunde tala. Men det har jag inte. I alla fall inte just nu. Jag säger att jag inte riktigt förstår vad han menar. Men han insisterar. Så är det, säger han. Jaha, tänker jag. Vad ska man säga? Jag har inte direkt någon öl som kan försvara mig. Han fortsätter att predika. Högt och lågt. Jag tänker bara på öl.  

Tillslut kommer vi vidare. Vi pratar om ditten och datten som vänskapliga vänner gör. Det är som i gamla dar. Han säger att Henke ska bli far. Jag säger att han ska gratulera honom ifrån mig. Jag tror inte han hör det. Hoppas ölen har öron och kan höra. Då kanske den kan föra det vidare. Man ska aldrig underskatta öl. Den hittar på efter eget huvud.  

Jag kommer att tänka på en bok jag nyligen läst. Huvudpersonen i boken får reda på att han ska bli far i slutet. Han kommer på att den enda i hela världen som kan leva hans liv är han själv. Jag hoppas Henke redan insett det. Annars kanske det kan bli problem med ansvar och sånt. För ungar verkar behöva någon som kan ta ansvar. Så är det bara.
   

Nästa morgon går jag upp tidigt och känner att jag måste köpa någonting som kan väga upp skadan som kontakten med Kent vållat mig. Jag känner mig försatt två steg bakåt. När leksaksaffären öppnar har jag stått och väntat i gott och väl en trekvart. Och jag har listan klar.

Jag vill ha något som:

• kan hjälpa mig att få ut aggression
• har starka färger
• kan användas många gånger
• gör ljud
• får mig att glömma Kent och tiden

Detta är att begära mycket av ett objekt i en leksaksaffär. Det skulle ha varit att begära för mycket av ett objekt i vilken som helst affär. Men kanske kan det gå iallafall. Jag tar tid på mig. Det är inga kunder i affären. Personalen följer mig spänt med ögonen när jag går längs hyllorna. Jag har redan sagt att jag inte vill ha hjälp. Det här måste jag klara på egen hand.

Genombrottet kommer framför Brio-hyllan. Där står en leksak som jag känner till från det jag var liten. Den har potential att uppfylla alla punkterna på listan.

Det är en bultbräda.

//Erland Loe

Inte ens detta hjälper mig idag.

Resten av byggstenarna är upp till dig själv att hitta.