Humor när Björn Ranelid beställer...

Det blir lite av en kåseri-vecka det här. Nedan är från Sourze.


Ranelid har ett karaktäristiskt sätt att formulera sig på. Innan berättelsen avslöjade hans intention chansade jag på att han ville ha nån underlig belgisk öl med muffinssmak. Ack så fel man kan ha.


Chuck Klosterman - kåserar om livet och matematik


Ur Sex Drugs and Cocoa Puffs

SELECTA Teknisk support – två förslag

Jag köper varor ur era maskiner som står utställda lite här och var. Främst dom i tunnelbanan och när jag gör det är jag oftast lite smålullig. Hittills har jag varenda gång ångrat köpet och velat nyttja svensk lagstiftad ångerrätt. Inom 14 dagar med obruten förpackning.

 

Första gången försökte jag slänga tillbaka haribopåsen i luckan och tänkte att jag skulle få tillbaka pengarna samma väg dom togs in, men takluckan mot varorna stängdes när jag försökte. Två väktare kom och undrade vafan jag sysslade med och uppmanade mig att genast sluta med vad det än var. Naturligtvis slutade det med att jag själv åt upp godispåsen fast jag egentligen inte ville ha den. 

 

Andra gången det inträffade köpte jag en såndär sandwich och ångrade mig efteråt. Jag kom ihåg fadäsen från förra tillfället och försökte då en annan approach. Nämligen att sälja den till löst folk på perrongen. Jag fastställde ett rimligt pris, prutat och klart, men ingen var intresserad. Ni förstår säkert själva vem som fick äta upp mackan till sist.

 

För att inte det här scenariot ska upprepas gång på gång föreslår jag att ni (A) installerar en återtagsfunktion på varje maskin så att era kunder kan nyttja ångerrätten. Alternativt att ni placerar ut kundtjänstpersonal dygnet runt vid varje automat som kan handskas med dylika ärenden. Dessutom vet ni lika väl som alla andra att staten säger att kunden alltid har rätt.

 

Om det inte går att installera en sådan funktion kan ni (B) i alla fall vara så vänliga att sända mig en lista med rekommenderat värde för vidareförsäljning av era varor på andrahandsmarknaden.  

 

PS. Kaffet ni levererar i maskinen på mitt jobb smakar pyton, kan ni byta ut det mot alkoholfritt mousserande vin?

 

PPS. Bifogar en bild på en Selectamaskin och inskannad bild på min uppätna haribopåse.

 

Med vänlig hälsning

Magnus

 

 

 

--------------------------------------------------------------------------------------------

 


Finsk kofot till tvättmaskin

- Vasadu? Försökte han öppna tvättmaskin med kofoten? frågade jag.

 

- Ja, han har inte behövt använda den förut, sa Janne

 

- Så han hade precis köpt en ny i järnhandeln och ville prova om den fungerade eller vad? undrade jag.

 

- Nä, den har vi haft ett tag, svarade Janne.

 

- Kanske inte så ofta man använder kofoten i och för sig, sa jag.

 

- Kofoten? Nä… tvättmaskin, sa Janne.

 

- Tvättmaskin? frågade jag.

 

- Ja… alltså han hade inte behövt tvätta förut, förklarade Janne.

 

- Men gubben är ju pensionerad. Har han sprungit runt i smutsiga paltor hela livet? skojade jag.

 

- Glöm inte bort att han är uppvuxen på finska landsbygden. Fruntimren tvättade fortfarande nere i bäcken när han fällde sin första älg. Det var så det var uppdelat. På den tiden var männen inte ens kunniga nog att skratta åt jämställdhet. Dessutom gick inget sönder. Syrran stoppade honom, berättade Janne.

 

- Vad höll han på med egentligen?, frågade jag.

 

- Alltså syrran anade först oråd när hon hörde honom svära därinne. Sen när han kom ut ur garaget mumlandes förstod hon att nåt var i görningen. Du vet ju hur farsan är, fortsatte Janne.  

 

- Jo jag vet. Men varför låta honom tvätta från början? undrade jag.

 

- Morsan har stuckit, svarade Janne.

 

- Stuckit?, sa jag.

 

- Ja, hon stod inte ut längre. Hon sa bara att hon gjort sitt här, sa Janne. 

 

- Tråkigt att höra. Kommer hon tillbaka, frågade jag.

 

- Nä verkar inte så, sa Janne.

 

- Det var värst, sa jag.

 

- Nämen du nu måste jag lägga på. Ska lära farsan stryka. Sen ska jag hålla högläsning ur SCUM-manifestet. Han ser så illa också, sa Janne och la på.  


Inspirerande om att se och memorera

Hittade den här förunderliga berättelsen om två påhittiga grabbar. Sann eller inte, spelar kanske mindre roll för den är helt klart läsvärd.

 

Evanston, där jag växte upp, var ett torrlagt ställe. Om man ville ta en drink fick man bege sig till Skokie eller ner till Howard street, gatan som delade Evanston och Chicago. Min vän Bob Bean och jag uppsökte ofta Howard street. Det fanns inget annat för oss att göra eftersom vi båda på den tiden var kortvuxna, tjocka och finniga och inte hade någon som helst framgång hos det motsatta könet, och dessutom fanns det gott om krogar på Howard street som serverade en öl även om man inte var tjugoett fyllda. Eller ens nitton, för den delen.

 

En kväll satt vi på en bar när Bob sa:

”Titta ner i golvet en stund.”

När jag följt hans uppmaning frågande han:

”Hur många kassaapparater finns bakom baren?”

”En”, svarade jag.

”Tre”, sa han. ”Lyft inte blicken. Hur många människor finns det förutom vi i den här lokalen?”

”Tolv”, svarade jag.

”Åtta”, sa han.

Och det var början på en lek som vi av och till roade oss med i över tre år.

 

Vi steg in i baren, beställde en öl och ägnade exakt tio minuter åt att titta oss omkring, studera och memorera alla tänkbara detaljer. Efter tio minuter tittade vi ner i golvet och började ställa frågor till varandra.

”Hur många stolar finns det här inne?” ”Hur många fönster?” ”Hur många steg är det från entrén till bardisken?” ”Vilken ögonfärg har bartendern?” ”Hur ser taket ut?”

 

Efter några månader hade vi blivit så bra på det att det var svårt för oss båda att ställa frågor som den andre inte kunde besvara.

 

”Hur många flaskor finns det i baren?”  ”Beskriv varenda tavla och skylt på väggarna.” Vilka belopp var inslagna på kassaapparaterna när vi steg in?”

 

När vi så småningom lade ner leken fanns det inget vi inte visste.

 

”Säg namnet på varenda flaska som finns bakom baren.” ”Hur full är varje flaska? Halvfull? Kvartsfull? Trekvartsfull?”

 

Vi behärskade det faktiskt till fullo.

 

”Hur många lameller finns det i persiennerna i det främre fönstret?” ”Beskriv varenda person som är här inne i detalj.” ”Hur många glas och flaskor står det på vart och ett av borden?”

 

Vi hade upptäckt seendets magi.

 


Bob Dylan om sitt karriärval

 

"Jag förlorade min stora kärlek.

 

Jag började dricka.

 

Innan jag visste ordet av hade jag hamnat i ett parti poker. Sedan i ett tärningsspel. Jag vaknar i en biljardhall. Sen kommer en mexikansk kvinna och drar ner mig från bordet och tar mig med till Philadelphia. Hon lämnar mig ensam i sitt hus och huset brinner ner.

 

Jag hamnar i Phoenix. Jag får jobb som kines. Jag börjar jobba i en lågprisaffär och flyttar in hos en 13-årig tjej. Sen kommer den här stora mexikanska kvinnan från Philadelphia och bränner ner huset.

 

Jag åker till Dallas. Jag får jobb som modell i en ”före och efter”-annons för bodybuilding. Jag ska föreställa ”före”. Jag flyttar in hos en budkille som kokar fantastisk varmkorv. Sen kommer den här 13-åriga tjejen från Phoenix och bränner ner huset. Budkillen – han är inte snäll: Han ger sig på henne med kniven.

 

Jag hamnar i Omaha. Det är så kallt så jag stjäl mina egna cyklar och steker min egen fisk. Jag har tur och får jobb som förgasare på motortävlingarna varje torsdagskväll. Jag flyttar in hos en gymnasielärare som jobbar som rörmokare vid sidan av. Hon är inte mycket att vila ögonen på, men hon har byggt upp en särskild sorts kylskåp som kan förvandla tidningspapper till sallad. Allting går bra tills budkillen dyker upp och försöker hugga mig med kniven. Jag behöver väl knappast berätta att huset brann ner. Så jag drog ut på vägarna igen. Första killen som plockade upp mig frågade om jag ville bli stjärna. Vad skulle jag svara?"

 

Med de orden fångar Dylan en känsla som hör hemma i just den här bloggen.