Ibland måste man låna av sig själv…

Jag parafraserar från mig själv. Skrev nedan för några veckor sedan.  

 

”Jag vet inte vem som har sminkat mig eller varför, men jag ser ut som Johnny Depp i piratfilmerna. Yes. Kanske var jag på maskerad.

 

Nejnej, jag blev inlurad i en sminkhörna av mina arbetskollegor. De bedyrade att de skulle göra detsamma.

 

 

Som en dålig cover av mig själv, i tappning av Robert Smith eller Jack Sparrow eller kanske på något underligt sätt Bruce, The Boss himself, drev jag vidare in i dimman.

I efterhand kan jag inte vara annat än stolt.

För jag var min egen fest. Ett kärnkraftverk av positiv energi.

Mest minnesvärt var kvällens sista ryck på karaoken.

Sminkad skrek jag för full hals, som om det gällde liv eller död, till Springsteens Thunder road.

The screen door slams
Mary dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays


Det var katastrofalt dåligt. Jag mördade låten totalt. Missade ton efter ton. För att inte tala om texten, den satt inte som hemma framför spegeln.

Men ekot av den ringer fortfarandet innanför pannloben.

Jag fångade någonting. Mitt hjärta fylldes. Världen registrerade mig för ett ögonblick. Jag gjorde ett avtryck. Och gav något tillbaka.

Roy orbinson singin for the lonley
Hey thats me and i want you only
Don't turn me home again
I just can't face myself alone again...

 

 


Kvällskurs (föreläsning #6)

Sista föreläsningen.

Jag är rejält less på det här.

Hemtentan ska delas ut efteråt får vi reda på.


Virrpannan börjar formulera ord ur munnen.

Jag ignorerar rösten. Har beordrat hjärnan att stänga av den frekvensen. Det funkar.

Spenderar större delen av föreläsningen att klottra i anteckningsblocket. Det är roligare.

Börjar anteckna ord som slutar på ”era”.

Ignorera, fokusera, degradera, makulera, spankulera, krackelera, parafrasera, allegera, spatsera, annullera, flanera, abonnera, sabotera, laborera, memorera, kapitulera, kantera, flankera, tangera, avancera, kalibrera, argumentera, sanera, gravera, konnotera, denotera, jonglera, kamouflera, bombardera, lobotomera, kanalisera, generalisera, flambera, notifiera, typifiera, avisera, alarmera, kollaborera, kolera, kannibalisera, notera, rapporera, fabulera, laxera, annonsera, sektionera, bandagera, prostituera, socialisera, nyansera, mumifiera, analysera, centrera, cirkulera, fantisera, negligera, manifestera, leverera, titulera, gratulera, evakuera, embarkera, sekularisera, realisera, nationalisera, injicera, signifiera, signalera, humanisera, urbanisera, markera, situera, verifiera, synkronisera, brutalisera, subventionera, segregera, totalisera, globalisera, laminera, banalisera, televisera, visualisera, maximera, pulverisera, dominera, trivialisera, aktualisera, artikulera, rabattera, lackera, praktisera, popularisera, blockera, salutera, tatuera, symbolisera, civilisera, rotera, rendera, ritualisera, liberalisera, teoretisera, lera, era, medmera…

Mer menlöst skrivande.

Trött som tunnelbanan, tät som tråden, tänker som taket, tindrar som tegel, titulerar som Tibet, tickar som tilltro, tackar som tibro, tillber som Tintin, trotsar som tavlan, typifierar som tumultet, täljer som talgoxen, tittar som tärningen, talar som t-spriten, travar som tangon, trevar som tevatten, trånar som teven, trött som tabasco.

Vet inte riktigt vad som pågår runt om mig. Virrpannan surrar vidare, om vad spelar ingen roll. Jag har min egen värld i kollegieblocket.

Flummar vidare.

IDÉN ÄR DÄR JAG INTE ÄR.

MINNET ÄR DÄR DU INTE ÄR.

TANKEN ÄR ÖVERALLT.

DRÖMMEN ÄR FLYKTEN TILL SOLEN.

FRAMTIDEN ÄR RUNT KRÖNET.

DÖDEN ÄR EVIGHETEN.

ÖDET ÄR DITT HJÄRTA.

SLUMPEN ÄR DIN GRANNE.

Virrpannan delar ut hemtentan. Jag tar papperet, reser mig och går.


En present

Min sambo har köpt en present till mig. En PEZ-behållare. Just den här föreställer filmkaraktären Jack Sparrow. Tre magasin med tolv godisar i varje medföljer. Smakerna är citron, jordgubb och apelsin.

Läser lite på förpackningen. Godisarna tillverkas i Österrike medan behållaren är ett amerikanskt patent. Patentnummer 5.984.285.

Tid är gått sen jag var i besittning av en PEZ. Säkert närmare 20 år.

Jag måste hålla tillbaka ivern. Släpper jag loss och låter ivern styra mig äter jag upp varenda godis utan att ens ladda behållaren. Och då försvinner liksom det roliga. Men mitt förnuft säger ifrån. Lugna ner dig, säger det.

Men nu behärskar jag mig. Tyglar mitt känslosvall.

Det berättar att jag har tagit mig någonstans. För 20 år sen hade jag smaskat i mig hälften av godisarna utan att blinka.

Jag tittar på PEZ-behållaren. Återupplivar användningen av den.

Konstruktionen är enkel. Man tar tag i ovansidan och för den uppåt.

Jag radar upp PEZ-godisarna och för in dem i behållaren, en efter en.

Det är ett precisionsarbete.

Behållaren rymmer exakt ett magasin. Det har de tänkt ut.

Nu testar jag funktionen.

Allt går som det ska. En bit ploppar upp. Ut som en tunga.

Jag tar ett godis.

Den smakar sött.

Socker och lite surt. Citron.

Jag äter några bitar. Sen lägger jag ifrån mig behållaren.

Men jag är snart där igen och ska smaka. Tänker mig inte riktigt för, utan det går på automatik.

Hux flux är behållaren tom. Ja, det var oundvikligt.

Jag ställer ifrån mig behållaren. Parkerar den bredvid datorskärmen. Jack får se ut över rummet tills nästa gång.

Kvällskurs (föreläsning #5)

Med tiden har jag blivit bättre på att tajma starten. Jag vill gärna inte begå misstaget från andra tillfället. Då tystnaden och passiviteten höll på att ta död på oss alla. Istället använder jag tiden att äventyra i området.

Området är byggt i en viss stil. Kräftröda tegelhusen symetriskt uppradade, som ett villaområde. Det är rätt öde, förutom ljudet av skrattmåsar och enstaka skuttande skata.

Ett av husen står dock ut utseendemässigt. Det har sjunkit ner i gräsmattan. Jag går runt huset, släpper det inte med blicken. Egendomlig skapelse. Byggnaden påminner om ett förlisande fartyg ute till havs. Som Titanic eller Estonia.



Jag ser på huset en stund innan jag fortsätter mitt äventyr.



Via en botanisk port tar jag mig till en ogräsbeklädd dunge. Stigen mitt i grönskan går hela vägen ner till Brunnsviken. Några steg in på stigen upptäcker jag att två rundade stolpar sticker upp över slyn. Det är en gammal skottkärra som parkerat sig, ensam, med den vildvuxna floran runt om. Det är en vacker syn. En strandsatt skottkärra, avdankad och förpassad, ändå karaktärsfast och med bibehållen stolthet. Där på stället ett konstverk i sig.



Jag lämnar platsen som jag fann den.

När jag kliver in i aulan är Virrpannan redo att sätta igång. Jag sätter mig på min vanliga plats och ser till min fasa att DVDn är laddad med ett koreanskt kostymdrama. Jag stelnar till. Livskraften sugs ur mig. Det är bara att börja om. Repetition var det ja.

För ett ögonblick får jag upp hoppet om att dramat är textat, men när Virrpannan börjar kommentera bilderna sjunker jag ihop. Ingen text idag heller.

Han visar upp samma entusiasm som tidigare. Att han orkar. Två kvinnor i morgonrockar har ett hätskt samtal. Med upprörda steg försvinner den ena kvinnan efter en stund. Jag förstår inte ett ord, men Virrpannan berättar att det har uppstått en konflikt och att den ena kvinnan är brilliant. Han säger inte varför hon är det.

Situationen fortsätter i samma stil. Ju fler uppenbara anmärkningar Virrpannan häver ur sig, desto mer hänger vi med våra huvuden. Med tiden trappas tätheten i Virrpannans kommentarer ner och intensiteten sjunker i rummet.

Sekunder, minuter, halvtimmar, timmar senare, vem vet hur lång tid, och ingen ser ut att lyssna. Nån spelar mobilspel, en annan torkar glasögonen, en tredje skriver blogg, en fjärde sitter i fosterställning, en femte skjuter flugor med blicken, en sjätte halvslumrar och dräglar, en sjunde lyssnar uppmärksammat. Jaha. Det är Schulman. Vem annars.

En kvinna gråter i bild. Hon är ledsen, säger Virrpannan. Den slutledningen gör man efter 50 år av forskning.

När man såg på film i högstadiet var det alltid någon som somna. Jag har själv somnat på en naturlektion i gymnasiet. Minns att mina skolkamrater hade roligt åt det. Som tur var upptäckte läraren inte min vilostund. Jag klarade mig, det hade blivit genant annars. En gammal vän berättade att hans klass inklusive lärare lämnat en elev sovande efter en lektions slut. Som ett practial joke hade läraren gått med på det och alla smög ut för att inte väcka den trötte. Jag vet inte hur länge han sov, men han fick säkert höra det många gånger efteråt. Jag skulle gärna vilja sett hans häpna ansikte när han gick ut ur salen. Han lär ha undrat två gånger över var han var. Bilden av äkta förrvirring.

Kvinnan snörvlar fortfarande. Men ge henne en näsduk då, så Virrpannan kan berätta att hon snyter sig.

Jag tittar ut genom fönstret, som för att bli räddad. Jag vet inte av vem dock. Min sambo är inte i stan, min bror vet inte var jag befinner mig och Steven är hemma i soffan med sin katt.

Mitt öde för ikväll är bestämt. Jag blir kvar här tills Virrpannan släpper sitt grepp om oss. I en timme till eller så.


Kvällskurs (föreläsning #4)

Samma klockslag, plats, Virrpanna, studiekamrater, trötthet och inre kval.

Jag gillar inte omtagningar. Att upprepa samma sak flera gånger är inte min kopp te. Ändå sitter jag här. Som i en repris av gårdagen. Omtagning, upprepning, uppföljning, repetition, allt i livet bygger på det. Inget jag kan göra någonting åt. Makten att förändra det mönstret besitter inte jag. Jag är inte gud.

Men när allt kommer omkring så är det faktiskt inte samma dag. Det är en ny dag. Tanter mjukar upp sina slappa muskler till tonerna från RIX-FM. Musiken fångas av vinden, styckas upp och sköljer in genom aulafönstret, mot våra väntande trumhinnor. Något lopp ska utageras. Om det är av större eller mindre sort vet jag inte. Att jag vet att det är tanter som svettas i takt är på grund av observation och slutledning. På vägen hit möttes jag av damer iförda sportmundering, hurtiga och glada i hågen, ett allmänt tjoande och schimmande. De hade lopp att springa, jag föreläsning att delta i.

Här följer några andra iakttagelser medan jag håller på:
- En smutsig hund
- En ägarlös baddräkt
- Två solbadare på en brygga
- En cyklist
- En sprinter
- En flytboj
- Två parallellt springande män
- En sten uppbärande en man
- En Schulman i flottig tjeckfrisyr

Vinden tar vid när musiken mattas ut. I etapper attackerar vinden trädkronorna. Trots den starka blåsten så biter sig solstrimmor kvar och låter kvällen behålla sin skönhet. I alla fall för en tid.

Visarna ställer sig i en upprätt linje och Virrpannan tar till orda. Tiden går och tekniken strular innan ett koreanskt tv-drama upprullas för våra ögon.

Jag ser på det en stund. Nått är galet.

Bilderna ackompanjeras varken av textning och dubbning. Nej det är inte ett skämt, Virrpannan är högst allvarlig, det är kvällens öde.

Vi har tydligen nått att lära här. Vi som inte kan koreanska. Men ingen vet vad.

Trettio minuter sniglar sakta förbi.

En timme, sen slutar ögonen registrera rörelser.

Kort därefter domnar öronen. Tid och rum upplöses. Allt blir ett och ingenting när tankeverksamheten upphör.

Intet är mer laddat än det här.

Men så tänds lamporna. Och med det en strimma av hopp: Det finns liv efter döden.

Kvällskurs (föreläsning #3)

Virrpannan intar sin sedvanliga position framme vid tavlan. Han öppnar sin informationskran, det är bara för oss att fylla våra hinkar. Och sen duscha oss i kunskapen det genererar. Vi ska bli höga på koreansk skräpkultur. Det mest underliga är att det är självvalt på nått vrickat sätt.

Det mest väsentliga som händer är att en geting flyger in i aulan. Den surrar retad upp mot takbjälkarna. Det är högt i tak upptäcker jag. Jag uppskattar det vara 8 meter i tak. Extremt högt. Kanske till och med 10 m. Jag får nästan höjdskräck medan jag stirrar på taket och tomrummet emellan.

Jag släpper mina höga tankar och följer getingen med blicken där den leker kurragömma bland takbelysningen. Höjdrädslan försvinner när jag fokuserar. Slutligen gömmer sig getingen vid ett lysrör.

Den här gången vet jag inte om tekniken krånglade. Förlåt. Jag var upptagen med annat.

PowerPoint-bilder rullar för mina ögon. Virrpannan räknar upp karaktärerna från nån koreansk tv-serie. Namn nämns, slängs runt som bollar i ett bollhav. Bollarna har likadan färg. Alla heter: Kim, Park, Chun, Chin, Chan. Jag kan inte hålla isär nånting. Vet inte var jag ska börja eller sluta. Mina tankar slår knut. Dubbelknutar, råbandsknopar, slipsknutar och knutar jag inte kan namnet på.

Istället vandrar jag med blicken uppåt. Ingen skymt av getingen. Höjden är dock fortfarande kvar. Taket också.

Virrpannan bluddrar på. Bla bla. Som ett dämpat brus i bakgrunden.

Men så upptäcker jag en svag prick på projektorskärmen. Pricken rör sig sakta runt orden på skärmen. Stannar till ibland för att smaka på bokstäverna. O, P och A. Sen lämnar den skärmväggen och försvinner i det öppna luftrummet ovanför våra huvuden.

Vart den ska vet ingen. Kanske inte ens pricken själv.

Kvällskurs (föreläsning #2)

Kiss spelar på Stadion. Men det bryr inte vi oss om. Akademiker finner ingen nytta i lättsam underhållning, eller låter oss underkastas sådana meningslösa känsloyttringar. Smak och åsikter är inget för vetenskapen. Nej, vi har föreläsningar och seminarier att delta i, hård och mätbar fakta att insamla, döda farbröder att tillbe och tentor att avlägga. Det är det vi gör. Vi akademiker.

Vi är några stycken som är tidiga till föreläsningen. De enda som samspråkar är två som var bekanta redan innan kursen. Vi andra har ett säkerhetsavstånd på fem meter och ignorerar varandra i stillhet. Eller respekterar varandras avskildhet som svensken säger. Mamma har lärt oss att aldrig forcera någon annans privata sfär. Våra osynliga zoner får endast invaderas med en godtagbar ursäkt.

Ännu har ingen undersökt om dörren till aulan är öppen, trots att uret närmar sig starttid. Professorn kanske är därinne, men vi ska tydligen vänta. Vänta på att ringklockan plingar, att tidsmaskinen uppfinns, att någon ska kvävs till döds, bättre tider som svensken säger, eller att en ökenboll ska susa förbi som i westernfilmer.

Tiden går. Vi avaktar. Men till slut får jag nog. Jag beger mig mot dörren, visar handlingskraft. Rummet tystnar. Alla blickar riktas mot mig, rebellen. Han kan inte vara svensk, tänker de när de ser mitt mod.

Jag sänker handtaget och möts av en pågående lektion. Läraren börjar oja sig över att hon dragit ut på tiden. Jag säger ingenting utan låter min handling tala.

Aulan börjar tömmas och jag sätter mig. Flera av mina kursare smyger in efter mig. Schulman kommer bland de sista. Därefter nås vi av meddelandet att professorns buss är försenad. Min handlingkraft helt förgäves.

Han dyker upp med andan i halsen. Mumlar fram en ursäkt och börjar prata om svårigheterna att översätta koreanska till det latinska alfabetet. Tydligen kan man stava hans namn på olika sätt och alla är rätt. Han visar på tavlan. Denna aktivitet är inget jag antecknar. Chansar att det inte kommer på tentan. Sorterar det istället som kuriosa i min hjärna om det nu måste sparas.

Den här föreläsningen ska vi ägna åt musik, fortsätter professorn efter en stund och börjar fippla med det tekniska. Han kliar sig i huvudet och funderar över varför projektorn inte visar datorbilden. Projektorn är avstängd hojtar något snille i publiken. Ja, instämmer professorn och börjar leta efter strömbrytaren.

Problematiken fortgår ändå.

När tankenöten är som störst, hårdast, eller vad nötter är, kommer en av vägarbetarna från förra gången till undsättning. Han märker rätt fort att skärmkabeln inte sitter i. Häpnadsväckande felsökning antecknar jag.

Teknik verkar inte vara professorns starka sida. Den här gången låter jag det passera. Professorn är trots allt stressad över sin sena ankomst. Men om det fortsätter i den här stilen kommer jag tvingas titulera honom Professor Kalkyl, Virrpannan, Nutty professor eller något annat mer passande.

Professorn skrattar lite generat och sätter igång det vi är här för.

Shin Jong Hyun hade ingen formell musikutbildning innan han började spela rocknroll. Han lärde sig spela på amerikanska militärbaser efter andra världskriget, säger professorn. Sen följer en grundlig genomgång av hans födelse, skolår, föräldrar, skostorlek, dagbokpoesi, ja en enda lång uppräkning. Professorn smyger till och med in en liten anekdot om att han under sin tid som journalist intervjuade den nordkoreanska musiklegenden. Imponerande.

Professorn minns att han var väldigt kortväxt. Som en apa. Jag ser mig om i lokalen för att söka åhörarnas reaktion. Ingenting. Folk fortsätter att lyssna snällt. Vi är så snälla vi svenskar. Ett sånt uttalande kan inte vara helt politiskt korrekt. Skulle skapa uppståndelse, rubriker, överallt. Men inte i Sverige, här är vi förstående. Professorn, som själv är sydkorean, försöker släta över sitt råa uttalande genom att klargöra att det berodde på maten. De fick inte i sig tillräckligt med protein.

Sen tar professorn ton. Han visar sig på styva linan och sjunger en koreansk barnvisa. Det är vågat. Rummet är tyst när professorns stämma piskar genom luften.

Som avslutning ska vi se något mer modernt. Rains coming, en koreansk motsvarighet till Justin Timberlake. Professorn stoppar i en skiva i DVD-spelaren. Han låter menysekvensen rulla ett tag. Till slut reagerar någon.

Ska du inte trycka på Play?

Jo justja, säger Virrpannan.

Kvällskurs på universitetet (föreläsning #1)

Tekniken strular. Den måste fungera för att professorn ska kunna spela upp sitt material. Högtalare och projektor får inte strula sekunder innan första föreläsningen, men det gör det. Professorn ber oss om hjälp. Flera stycken blir indragna. De står i en cirkel runt den tekniska apparaturen, som vägarbetare runt en asfaltsgrop. Det pekas och divideras.

Jag blickar runt i lokalen och på de övriga deltagarna. Alla är väldigt spända över vad som ska att hända. En mörkhårig kille med hackig självklippt lugg är oerhört lik Alex Schulman. Enbart den här killens axellånga nackhår som håller isär dem. Mina tankar vandrar. Kanske är det den riktige Schulman som har skrivkramp och behöver nytt stoff till sina upptåg. Ut beger han sig i löshår från någon gammal tjeckisk hockeyspelare och iklädd en t-shirt som någon gång i tiden var vit. Det är en desperat jakt, men han har krönikor att skriva och hemsidor att uppdatera. Han skyr inga medel. Karriären måste säkras.


Hux flux drar professorn igång. Tekniken vilar så länge. Jag vet inte. Det mumlas en stund om det praktiska. Registrering, närvaro, kursupplägg. Det vanliga köret.

Professorn inleder sin föreläsning med att förklara grundläggande begrepp. Hans engelska haltar, han stapplar fram, pauserar, söker efter ord och vinglar osäkert vidare. Det är svårt att se en röd tråd i hans resonemang, men jag anstränger öronen och kämpar på. Nått går väl in. Han kämpar med engelskan, vi med att tolka hans ordval och uttal. Vi kämpar, han kämpar, ja alla kämpar. Det är en fin inledning på kursen.

Schulman skriver så det ryker. Emellanåt tittar han upp och nickar instämmande åt professorn, ovetande om att jag är honom på spåren.

När jag vänder huvudet mot professorn är han i full gång med att nedteckna och förklara koreanska tecken. Han ritar ett par stycken krumelurer på tavlan och har ett och annat att berätta om varje. Det pågår en stund, sen vidare till nästa del.

Shamaner är ett gammalt koreanskt folkslag som gillar hösten. En fin och färgglad årstid, tycker de. Hösten är bra för festivaler och dans. På hösten kan man se fullmånen och det firar shamanerna - med alkohol. Shamaner dricker nämligen mycket vin på höstfestivalen. Ibland dricker de på vintern också.

Teknikproblematiken verkar avhjälpt. Utan förvarning dundrar professorn igång högtalarna. Oljudet strömmar hejdlöst ut i rummet, och emot oss som en vägg. En gallskrikande åsna ackompanjerat av mystiska blåsinstrument. Det är Shamansk musik, skriker professorn för att överrösta ljudnivån.

Schulman uppskattar oväsendet. Han diggar som om han aldrig hört musik förut. Roterar ryckigt huvudet så att luggen kastas fram och tillbaka och lite åt sidan.

Jag funderar på att säga åt Schulman att lugna sig lite men hindrar mig.

Nu antecknar han flitigt. Pennan nuddar papperet med onaturlig våldsamhet. Själv orkar jag inte längre. Tråden är borttappad för den här gången.

Måtte det vara slut snart.

Jag väntar, tar ibland paus i väntandet och ser ut över Brunnsviken som glittrar utanför mitt fönster. Det är en idealisk sommarkväll. Och jag börjar undra vad jag egentligen gör här.

Mitt i en mening om magnifika koreanska historiska dramer, säger professorn att vi kan gå. På återseende och tack för den här gången.

Efter mig kommer en underlig kuf. Kalufsen står stripigt åt alla håll. Han rasslar iväg med en gammal damtralla med en domuskasse på styret. En riktig lodis.

Han drar söderut och jag österut, mot busshållsplatsen.

 


Tankeström: Harkrankarna har rymt med mitt förnuft (Harkrank-inlägg #4)

Sommaren är snart här. Trots att kylan kämpar hårt för att hålla sig kvar så kommer den att förlora. Som alltid. Vilket betyder att harkrankarna kläcks ur sina puppor, iden eller var de befinner sig under den lågtempererade delen av året. På nått sätt har jag väntat på dem. Inte räknat dagar, men funderat på var de varit och gjort. Oroat mig undermedvetet över deras hälsa.

 
Jag öppnar fönster, precis som förut. Väntar på att de ska ge mig insikt.

 
Och på att de ska återvända med mitt förnuft, som jag tror att jag tappat. Det är dock oklart varför just harkrankarna ska beskyllas för mitt borttappade förnuft. Kanske beskyller jag de stackars krankarna för att jag just är utan förnuft. Mitt förvirrade psyke har famlat i mörkret för länge, letat efter logiska resonemang överallt. I kylskåpet, under sängen, i kistor, hos grannen. Kan inte tänka klart inser jag, inte förnuftigt på en fläck.

 

Nu fryser jag också. Det måste vara på grund av mina nya glasögon. Dumma brillor. Och varför i himmelen är klockan 23:87 och 16 meter? Klockan går ju baklänges. Carl Bildt och Henke Larsson är en och samma person. Solen lyser på natten. Men när eskimåerna invaderar Sverige, vem ska ta hand om oss då? Jag är blå. Lila. Grön. Nej. Idioti. Slå näven i bordet nån gång så det blir jul. Kackerlacka? Vad det nån som sa det? Det var du. Jag ser dig nog. Sluta läs det jag skriver, det är en uppmaning! Jag har ingen hamster som heter Gösta. Nej säger jag, och du får inte köpa mitt lårben. Lårbenet mot planeten venus? Nej, vad ska jag med en planet till? Marsmänniskor på venus? Äh, snack.

 

En present? Jaha, tack då. En pygméarmé från brevinkastet. Med 3 småtomtar i följe. Men sluta läs det jag skriver sa jag! Inte inslagen. Bolivianska marscherande pygméer och patrulltomtar i rosa klänning. Nämen, det där är min stortå, ge tillbaka den. Vad sjutton.

 

Sluta upp med stöka till. Torka upp den där blodpölen. Alcatraz och lianer. Min mobiltelefon är inte törstig på Iste. Duscha i taggtråd? Torka upp blodet, sa jag. Jaja, gå då. Ja, samma väg som ni kom. Men det där är ju mina favoritlångkalsonger. ta dem då. Satans ohyra. Försvinn.

 

Kan nån låna mig ett förnuft?


En tisdag med glass

På väg hem från träningen. Östermalmstorg, jag byter alltid där. Denna gång är det dock alldeles för lång väntetid, så jag springer ovan jord för att kolla när bussen går. Jag lär mig aldrig dom där tiderna. 4 min kvar hinner jag knappt konstatera innan godisråttan skriker till. Den har fått syn på en Ben & Jerrys-reklam. Godisråttan ska alltid göra sig påmind när man som minst behöver det. Och naturligtvis vinner den igen. Jag har ingen chans.

 

Jag aktiverar min målsökande blick och upptäcker ett Seven eleven nån gata bort. Nu 3 min, annars 20 min väntetid. Vi hinner, menar godisråttan. Efter två tunga första steg tar vinden tag i mig. Och då går det plötsligt undan. Jag flyger över en tax och klämmer mig i mellan två barnvagnar. Hoppar sen över en gråhårig liten östemalmstant innan jag prejar mig in i butiken före en pojkspoling. Jag ser de sura blickarna men har inte tid att förklara att när godisråttan har sagt sitt så finns det ingen återvändo. Kanske kan jag berätta om det nån annan gång.

 

Jag sliter åt mig en B&J med jordgubbssmak, borrar ner blicken och plogar vägen fram till kassan, betalar sen och skyndar mig till hållplatsen.

 

Och nu, sätter mig strax i soffan för att avnjuta min första egna Ben & Jerry. Nöjd och stolt.


Världens ensammaste låda

På väg hem efter fredagkvällens bullriga och berusade upptåg mötte jag en låda.

Jag inspekterade den. La märke till att den var tillverkad i papp och var något misshandlad.

Inuti var den tom.

Jag såg upp på gatulampan och ner på lådan.

Den var vacker på något sätt. Trasig men vacker.

Jag tog en bild, som minne, och ägnade den en tanke innan natten förde mig vidare, innan natten slukade mig.

image15

Nattöppet

Mitt i natten blir jag sötsugen. Jag som för ett par timmar sen slängde i mig ett paket muffins. Men nu är det alltså dags igen. Godisråttan har talat. Och när den gör det finns det ingen återvändo.

 

Jag går till den nattöppna kiosken.

Jag har varit där förut.

Full som nykter.

 

På vägen dit ser jag tre personer. Jag tror ingen av dem vet vart jag är på väg någonstans. Det spelar väl mindre roll, huvudsaken är att jag vet det.

 

Nu är jag framme.

 

Kiosken har en grillmeny med korv, hamburgare och kyckling. Det vill jag inte ha. Det finns läskeblask: Coca cola, Loranga och flera andra märken jag inte lägger på minnet. Men törstig är jag inte.

 

Jag kommer ihåg när jag var hör för 1,5 år sen, då köpte jag glass och en Schweizernöt. Det vill jag inte ha nu.

 

Jag sneglar mot godishyllan. De har verkligen ett begränsat utbud. Mars, Snickers, Schweizernöt. Men så lägger jag märle till en Mintkrokant. En häpnadsväckande upptäckt. Godisråttan jublar. Den ska vi ha! 25kr. Taget.

 

Jag betalar och går.

 

När jag går över vägen vid rondellen så ser jag två tjejer. Båda är lättklädda. Kortbyxa, leggings och tunn topp.

 

Crazy people. Har de inte märkt att det är höst och svinkallt ute?

 

Vi går förbi varandra och jag hör att de småflinar åt min toppluva. Men jag tar inte åt mig. Det är inte jag som vaknar upp sjuk imorn. Vänta ni bara.

 

Jag fortsätter hem. Näst möter jag tre killar. De är fulla, det hörs på tjattret. Killarna upptäcker tjejerna jag nyss mötte. Men inte mig.

 

- Kolla in rattarna, skriker en av dem.

 

Det är då jag inser att jag är alldeles för nykter för att vara ute och ränna runt en lördagsnatt.

 

Jag skyndar mig hem, till lugnet, till tryggheten.


Ensam en lördagskväll

Jag tittar på American splendor. Bra film. Den där Harvey Pekar är allt en sorglig skepnad. En ensamhetens och sorglighetens riddare.

 

Dyster. Negativ. Han har det tufft. Varje dag är en kamp för honom. Men han är inte en sån som döljer sitt svårmod. Inte en sån som sluter sig i ett skal. Onej. Han uttrycker sig oavbrutet. Spyr ur sig cyniska utläggningar till höger och vänster. Lite hursom. Mest på jobbet och med kompisen Combs. Men Combs verkar bara lyssna med ett halvt öra. Han säger mest "aha", "okej" eller "hmm" och verkar mer intresserad av sina illustrationer.

 

Sen händer något. Combs flyttar till en annan stad. Gör sig ett liv på att teckna.

 

Medan Harvey stannar.

 

Han spenderar mycket tid i sin lägenhet. Men verkar även sköta sitt jobb som arkivarie.

 

Harvey verkar inte göra så mycket i lägenheten, ligger i sin soffa och känner sig tung, riktigt deprimerad.

 

Ibland går han ut och funderar. Tittar på andra människor som gör saker. Lyssnar och observerar. Sen går han hem och skriver. Till slut blir det till en serie om hans liv. En serie om hans vardagsbekymmer. Om oreda och trassel. Och allt vad det innebär.

 

Jag drar en lärdom av Harvey. Det gäller att vända och vrida på det liv man har. Hur mörkt och ynkligt det än må vara så kan det fortfarande komma något gott ur det.

 

Och det tänker jag på en stund när jag sitter här. En lördagskväll. Ensam. I min lägenhet. I livet. I tiden.


Harkrank (del 3)

Så där satt jag, i ljuset av kökslampan, med Kristan Petris novell Nattboken och sysselsatte mig med mitt. Klockan var förbi läggdags. Säkert närmare två. Medvetandet hade passerat trötthetsstadiet och befann sig i ett dunkelt rus. Bokens mystik gjorde att jag kunde väja för alla trötthetsimpulser och med fönstret på glänt svalka mig med den sista sommarnattsluften när det hettade till i berättelsen.

 

Jag vet inte riktigt var mina tankar befann sig när jag fick besöket, men plötsligt var den bara där, harkranken. Jag uppfattade den först när den surrade förbi teven mot soffan. Den tog sig nätt över soffryggen för att sedan störta mot golvet. Men den verkade inte direkt trött, för redan efter en stunds lugn började harkranken snurra runt på golvet. Och den fortsatte. Snurra och surra. Det såg ut som om den försökte borra sig neråt, av vilket skäl vet jag inte. Jag vet inte ens vad som finns därnere. En källare, betong, eller kanske ingenting. Jag beskådade snurrandet en stund. Den jobbade på bra, verkade inte vilja lyfta. Kranken tyckte nog att den hade det ganska bra där den var. Snurrade och surrade på som om det var en lek. Men till slut försvann den in under soffan. Och vi skiljdes åt.

 

Petris berättelse tog vid när kranken försvann. Tiden gick. Jag hann lagom avsluta avsnittet ABC och la ifrån mig boken för att samla tankarna, då såg jag kranken igen. Den här gången flög den med bestämdhet mot kökslampan. Kranken kolliderarde med det glödheta glaset. Aj, det måste ha gjort ont. Självmisshandel. Men inte slutade den, utan ökade istället intensiteten och verkade vilja tränga in i lampkärnan. Och där har den ju inget att göra. Det verkade ganska idiotiskt, men vill den dö ska jag inte hindra den. Krankens vredesutbrott fortsatte medan jag bara såg på. Till slut fick jag nog. Tortyren behövde få ett slut, kranken visste inte sitt eget bästa. Det var uppenbart att den hade hängt upp sig på lampor. Rena dumheter.

 

Jag släckte kökslampan. Lät mörkret ta fäste och hoppades att det ska få kranken i andra tankar. Mörker kan ha en lugnande effekt, man blir osäker på sin tillvaro. Teven blev den enda ljuskällan, så helt kolsvart var det inte. Där stod jag, väntade och undrade var kranken befann sig. I den mörka lägenheten befanns sig alltså en harkrank och jag. Vad klockan var spelade ingen roll. Det viktiga var att harkranken slutade upp med sina dumheter. Jag såg inte harkranken, men den kanske såg mig. Måhända var den ännu mer ursinnig. Det vet jag inte.

 

Jag tände slutligen lampan för att se om kranken var kvar, men såg den inte någonstans. Den var borta.

 

Tröttheten kom så över mig.

 

Dagen därpå hittar jag den död på golvet. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Men döden är sällan trevlig. Jag tar upp den och begraver den i garderobsblomkrukan och tittar snett på kökslampan. Sen går jag och äter frukost.


Klyschor och par

På en fredag i slutet på mars var jag nere på tågstationen utan att egentligen ha några skäl att vara där. Jag skulle varken resa eller köpa något. Jag var där för att avsluta något, men också för att starta något nytt. Jag gick till plattformen jag brukade gå till.

Det var morgon och jag var där lagom i tid för att se tåget jag brukade åka i avgå.

Jag gick längs perrongen, ända tills det inte fanns någon perrong kvar. Jag hittade en stol och satte mig. Där satt jag ett tag. Flera tåg anlände och avgick medan jag satt i stolen. Jag satt och tänkte. Jag tänkte på människor. Jag tänkte på liv och död. Jag tänkte på morgon och kväll. Jag tänkte på nu och då. Jag tänkte på gammalt och nytt. Jag tänkte på bra och dåligt. Jag tänkte på stort och smått. Jag tänkte på upp och ner. Jag tänkte på höger och vänster. Jag tänkte på idag och imorgon. Jag tänkte på ord och bild. Jag tänkte i klyschor, jag tänkte i par. Jag tänkte på tankar och känslor. Jag tänkte på vatten, jag tänkte på fall. Jag tänkte på mig, jag tänkte på dig. Jag tänkte på norr, söder, öst och väst. Jag tänkte på allt, jag tänkte på inget. Jag tänkte på vad som kan bli och vad som inte kan bli.

Och jag såg tåg. Tåg som avgick, tåg som anlände.

Till sist reste jag mig för att gå, men fick fram en sista tanke: Idag är den första dagen på resten av mitt liv. Och för första gången i mitt liv trodde jag verkligen att den tanken var sann.

Nu sitter jag här, nästan en månad har gått, och väntar fortfarande på en förändring.


Baywatch och Call On Me fast på Friskis vis

Jag ställde mig på vågen häromveckan. Kilona har runnit iväg den senaste tiden. Det gav mig en vink om vad jag borde göra. Redan nästa dag var jag på mitt första Friskispass. Det var 45 anmärkningsvärda och omtumlande minuter av mitt liv. Fyllt av blod, svett och sinnesförvirring.  

Jag ska försöka återge det så gott jag kan:  

Vi börjar lugnt. "Plocka äpplen", säger Pernilla och visar med överdrivna rörelser så hela gruppen hänger med från början.

10 minuter senare är passet i full gång med ett representativt discodunk för att hålla rytm och fart. Belysningen är dämpad, vilket gör att det är svårt att se ansiktena på deltagarna. Det får i alla fall mig att känna mig lite mindre uttittad, när jag svänger armarna i ett försök att göra väderkvarnen.

Efter en den trevande inledning - med enklare uppvärmning, indiandans och hopp på stället - påbörjas en prövning av kroppens motorik. Kroppskoordinationen får bevisa vad den går för, det gäller att hålla tungan rätt i mun. Värmen stiger i våra kroppar, och snart översköljs rummet av genuin mänsklig svettlukt. 

"Armar upp, och så benen", skriker Pernilla som nu är helt uppslukad i varenda rörelse. Jag fäster först blicken på en äldre herre som verkar göra varenda rörelse bakvänt, men byter till en smidig något yngre dam som verkar gjort detta förut. Armarna upp, ner, höger, vänster, samtidigt som benen ska göra rörelser i motsatt riktning.

Det snurrar för många, det märks tydligt när vi ska springa i cirkeln. Det blir små kollisioner, någon faller innan cirkeln blir intakt och löpningen kan påbörjas. 

"Glöm inte att andas", säger Pernilla uppmanande. I kör pustar och frustar gruppen, som om de just kommit upp till ytan efter ett världsrekordsförsök i djupdykning. Ändå är vi bara halvvägs in i passet. Pernilla märker att gruppen tagit mycket stryk och tillåter en vattenpaus. En lättnadens suck hörs genom lokalen och uttorkade tar sig deltagarna till sina vattenposter.

Jag småpratar lite med några deltagare. Inte många originella tankar kommer hjärnan med under omständigheterna som nu råder. En äldre herre tar till orda. Jag tror det är samma person lekte spegelvänd gympa tidigare. Jag anstränger mig för att höra vad han säger. Det är svårt. Allt är bara osammanhängande otydligheter. Han tar djupa och ansträngda andetag mellan varje ord och orkar inte riktigt rå orden i hamn till en hel mening. Han sänker blicken och meningen går förlorad i intet,  samtidigt skriker Pernilla att det är dags att röra på fläsket igen. 

"Kom igen nu, vila får ni göra någon annanstans", ryter Pernilla och tvingar gruppen upp på tå igen.  Vi tar emot order om att springa på stället. Deltagarnas olika kroppsbyggnad blir märkbar när vi sedan studsar runt i cirkeln. Fettvalkar kan varken döljas av stora eller tajta tröjor. Någon försöker febrilt rätta till sitt hårband, men misslyckas, tar istället bandet i handen och låter hårsvallet sväva okontrollerat. I denna grupp är alla utelämnade. Det är helt enkelt lönlöst upprätthålla någon typ av image. Ansträngningar för att verka snygg eller sexig leder bara till onödigt bekymmer och är därför ingen idé att ge sig in på. Här är det fokus som gäller.

Efter passet ligger jag med en smärta i låren jag inte haft sedan tonårens växtvärk. Hjärnan kan dock slappna av när den inte behöver stå givakt och lyda order längre. Pernilla är i full fart med nästa grupp, jag befinner mig således utanför hennes distrikt. Jag ligger i omklädningsrummet och tänker på att det skulle vara humoristiskt att filma nybörjarpassen. Omedelbar succé på Youtube. Jag vet dock inte hur känsliga deltagarna är för sådana påhitt. Lagen säger ju att man inte får fota människor i kränkande situationer, så det känns en smula kört. Men tanken - den behåller jag. 

Några cykelrace senare

Jag tar mig till jobbet som vanligt, det vill säga med tåg, tåg och cykel. Inga konstigheter att rapportera på tågen. Allt flöt på bra. Det är sen saker och ting börjar hända. När jag ska kommer till cykelparkeringen för att låsa upp min cykel märker jag att Leejeanskvinnan har parkerat väldigt strategiskt, som om hon planerade för ett race. Det skapar oro i mig. Min cykel står väldigt långt in och totalt omringad av mountainbikes och annat skrot. Och jag hinner knappt låsa upp cykeln förrän hon dyker upp. Jag känner hur stressen börjar krypa sig på när jag kastar mig upp på cykeln för att försöka skapa ett litet avstånd. Det är ett djärvt försök. Och det lyckas. Jag kör slalom mellan vattenpölar och fotgängare på gångvägen. Det stänker vatten hit och dit. Folk fattar till slut att jag menar allvar. Mitt handlingsförfarande skriker ur vägen era idioter, så jag behöver aldrig ta orden i min mun.  

Vid stora vägen slänger jag blicken över axeln och ser inga Leejeans någonstans. Jag hinner över järnvägen innan jag ser skymten av dem. Jag börjar trampa frenetiskt, men hamnar bakom en söndagsåkare. Efter mycket om och men lyckas jag ta mig förbi karln. Jag ger honom en lång blick i förbifarten och registrerar samtidigt att Leejeanskvinnan har närmat sig.

Jag bävar för en spurt vid sista raksträckan, jag skulle nämligen inte ha en chans. Inte en sportsmössa. Jag tar mig, om än något brutalt, över rondellen. Bryter några trafikregler och beter mig allmänt hänsynslöst, men jag har segervittring. Det är allt som betyder någonting. Nu ser jag inte bakåt längre. En arbetskollega går förbi på motsatt sida av vägen, jag bryr mig inte att heja. Jag har ett lopp att vinna, då måste sådana trevligheter bortprioriteras.

När jag bara har 50 meter till mållinjen kostar jag på mig att se bakåt. Leejeansen är långt bakom. Hon har inte en chans att ta igen. Min strategi har lyckats. Några arga blickar från bilister får man ta, det hör segern till. Jag har, när jag går genom jobbentrén, glömt alla svidande förluster. Det är ett stolt ögonblick. Jag är för en gångs skull bäst.   

1 vinst, 16 förluster.  

Omkörd av Leejeans

Jag har ett jobb. För att ta mig dit åker jag först tåg, sen tåg igen och till sist cykel. Det låter mycket men det är inte så farligt. Jag överlever.  

På tågen händer inte mycket. Man kan säga att det är lite av en transportsträcka. Det är först när cykeln kommer in i bilden som det blir lite intressant. Det hela började med att en tjej i Leejeans alltid körde om mig innan jag kommit till rondellen före den långa raksträckan. Jag brydde mig inte i början, men efter femtioelfte gången svor jag för mig själv att jag i alla fall skulle ge henne en match. Dagen efter hade vi vår första dust.    

Efter tågen småspringer jag till cykelparkeringen, än så länge skymtar jag inte ett enda par Leejeans. Jag låser upp cykeln och trampar iväg. Jag åker den första sträckan genom gångvägen och sedan över storavägen. Fortfarande inte skymten av några Leejeans, inte ens efter tågövergången. Jag lunkar på, förbi hunddagiset och mot rondellen. Jag ser delikatessbutiken och tappar för någon sekund koncentrationen. Jag hör ett svisch-ljud och finner mig plötsligt omkörd av Leejeanskvinnan. Hon är uppe på sista raksträckan innan jag vet ordet av. Jag gör ett tappert försök att komma ifatt, men hon har farten, kraften och växlarna på sin sida. Det var en svidande men ärlig förlust. Jag gjorde ett misstag och hon utnyttjade det. Det var helt klart en ärlig fight. Jag förlorade, inget mer att orda om.  

Men nu sitter jag här, efter elva raka förluster, maktlös. Hon har en snabbare och modernare cykel. Hennes är säkert 50 år yngre, och har minst 5 växlar. Vad har jag. Jo, en röd, ommålad gammal damtralla, från 1900-talets början. Rent teoretiskt har jag inte en chans. Men någon dag ska jag visa henne. Någon dag...

Trollhättan - tur och retur

Bromma-Trollhättan

Sverige ser annorlunda ut från ett flygplansfönster. Allt är… så smått. Det är min sista tanke innan jag dåsar in. Men inte så långt in i dimman som jag önskar, det bultar och skakar i det lilla planet. Och konstigt nog smittar det av sig på mig. Ibland känns det som om jag sitter i en massagestol, dock utan att riktigt känna tillfredställelsen en sådan ger.


Jag blir vid fullt medvetande när kaptenen går ner för landning på Trollhättans flygplats. Den är inte stor. Men det behöver den heller inte vara. Den är bra som den är.

Trollhättan-Bromma 

På vägen hem sitter jag och funderar en stund. Jag ser då och då ut genom fönstret, det är kolmörkt ute. Flygplanet ger ifrån sig ett pulserande ljus som lyser ut på den ena vingen och fångar upp regnet runt vingspetsen. Mötet mellan regn och ljus alstrar ljusexplosion, som att en ljudlös bomb smäller av i jämna mellanrum eller en atombomb i yttre rymden. Regnet är då stjärnorna och mörkret uppfyller intet runtom. 


 

Jag vaknar ur ett tankevakuum av att planet skakar. Det känns i magen, ungefär samma känsla som när man åker fort med bil över flera vägkullar. Kapten ber kort därefter om ursäkt för turbulensen och ber oss ha överseende. Han skyller på varmluftströmmar. Jag vet inte vad jag ska tro, men får ta kaptenen på hans ord. De brukar trots allt veta vad de talar om. Jag tänker på kapten Haddock, som i och för sig är sjökapten - men ändå kapten, och kommer fram till att alla kaptener är hederliga människor, så varför inte denna. 


 

När jag ser ut genom fönstret igen är vi redan över Stockholm. Ett jättevägnät breder ut sig. Gatulamporna lyser upp en linje i mitten av vägarna. Jag väntar på att Pacman ska dyka upp och börja förse sig med dessa prickar - hans läckerheter. Plötsligt ser jag något som skulle kunna vara Pacman, det är stort och runt. Men helt orörlig, som om han vore proppmätt. Han är globen. Pacman är globen! Det är game over. Den stackarn.


Anybody who rides a bike is a friend of mine

Jag cyklar ibland.

Och ibland åker jag tunnelbana.

Jag går också. Kanske gör jag det allra mest. Vem vet.

När jag cyklar så cyklar jag oftast till Universitetet. Det är jobbigt. Ändå har jag en ganska bra cykel. Den är svart. Fin. Ja, fin är den. Och rullar på ganska bra i nedförsbackar gör den. Det har jag inget problem med. Det är snarare uppförsbackarna jag inte gillar. Speciellt en. Det är just det som bekymrar mig.

Till Universitetet: Jag cyklar ut på Lidingövägen. Det är nyasfalterad väg speciellt för cyklister. Så långt är allt bra. Efter Östermalms IP svänger jag. Det är ett ridhus där, en busshållsplats och en BMW-handlare. Det lika gärna vara en Audi-handlare. Jag blandar så lätt ihop dem. Tyska bilmärken. Butiken är i vilket fall lite malplacerad. Men vem är inte det.  

Jag brukar se hästar på vägen. Hästar är stora. Flera gånger större än en cykel. Hästarna lämnar spår efter sig. Stora spår av stora djur. Det blir som små gupp. Alla har vi våra naturliga behov. Hästarna är inget undantag. Jag förlåter dem.

Med guppen kommer också en nedförsbacke. Här går det undan. Tramporna blir överflödiga. Man känner vinden i ansiktet. Jag hinner knappt se lusthuset på ängen i förbifarten. Jag rullar på en bra bit. Ungefär till bron. Sen börjar jag trampa igen. Nu är det varken uppför eller nedför. Vägen är likgiltig. Jag trampar och trampar. Jag cyklar förbi några kolonilotter och lite skog. Nu brukar jag se Universitetet. De storväxta vita byggnaderna. Med många kontor. Folk jobbar eller gör annat där.

Från Universitetet: Nu ska jag hem. Jag cyklar förbi cykelparkeringen. Där står det många cyklar. Jag har tänkt räkna dem någon gång. Kanske nästa vecka.

När jag cyklar hem brukar det vara mörk. Men det gör inget. Det som utgör ett bekymmer är den tidigare nedförbacken. Den är nu en uppförsbacke. Jag cyklar förbi kolonilotterna och över bron. Sen kommer den. Den är gigantisk. Jag känner mig som en äventyrare som ska bestiga ett berg. Kanske inte Mount Everest men säkert Kebnekaise. Det är farligt att bestiga berg. Folk dör och det tar tid. Jag trampar och vinglar med cykeln hit och dit. Det går trögt. Svetten rinner floder. Droppen var en gång när en fotgängare gick om mig. Ja, gick. Min svarta cykel kanske inte är gjord för backar. Det är ingen mountain bike direkt. Jag blir arg. Lusthuset förvandlas till ett ruckel. Och till råga på allt så kommer lukten. Ja, det är de tidigare så oskyldiga guppen. Hästblajjan. Man behöver ju en snöslunga för att ta sig fram. Ilskan växer för var tramp. Jag börjar känna mig som Janne Långben. Det är någonstans här hjärnan stänger av.

När den kommer igång igen är jag hemma. Jag äter en smörgås och kollar på tv.  

Tidigare inlägg Nyare inlägg