Berättelsen om Den rosa riddaren
Rustningen skallrade till när riddaren steg av hästen. Han gick fram ett tiotal meter, stannade upp och började koncentrerat fila på sin strategi. Vapendragaren hoppade ned från sin tjur till tjurens stora glädje. Han gick fram till riddaren och frågade: "Är ni helt säker på att det inte är väderkvarnar som står där borta?" medans han pekade på väderkvarnarna som stod cirka 60 meter bort. Riddaren svarade inte. Han var alldeles för fokuserad på visualiseringen av sin kommande strid. Han vickade på överkroppen åt första höger och sedan vänster medan han svingade ett låtsassvärd. Vapendragaren gick med tunga steg tillbaka till sin tjur för att förbereda svärdet och lansen.
Både svärdet och lansen var naturligtvis lika rosa som riddaren och dennes häst. Vapendragaren hade ingen som helst förståelse för denna fascination av färgen rosa. Visserligen så var det ju väldigt distinkt. Fast hos denne riddare var det nog mest en nackdel att stå ut i mängden och det var ju absolut inget praktiskt. Varenda gång det regnade så fick till exempel hästen målas om. Riddaren svingade en sista gång och gick tillbaka till sin häst. "Allt detta dräpande gör mig vemodig, men att ha fem stycken jättar springa omkring i omnejden är otänkbart. De är trotts allt inga snälla varelser. De har väldigt litet respekt för lagar och regler", påpekade han heroiskt och myndigt. "Men det är något med detta som inte stämmer" fortsatte riddaren fundersamt medan han vände sig om för att syna fienderna.
Vapendragaren lös upp. "Menar du det?" frågade han förhoppningsfullt. Kan det vara så att det faktiskt är väderkvarnar som står där borta?" Riddaren skrattade till "Nej, nog är det jättar alltid! Det är nog bara lite stridsnervositet"
"Helvete också tänkte vapendragaren medan han gav riddaren svärdet och lansen. Watson skulle aldrig acceptera något sånt här.
Riddaren, som nu satt på sin häst, fick ännu igen den där konstiga känslan att det var någonting som inte stämde. Men han satte i alla fall av i full fart mot jättarna.Rustningen skallrade. Hästens hovar slog rytmiskt i gräset och adrenalinet rusade ut i kroppen på vår hjälte. Han kom närmare och närmare jättarna som ännu inte tagit någon notis och deras baneman. Vinden ven i visiret men plötsligt så gick det en kall kår nedför riddarens ryggrad. 100 000-tals synapser hade klaffat och nu var alltig så uppenbart. Han tvärnitade, bara 20 meter ifrån jättarna.
Han vände och gick sakta tillbaka till vapendragaren som nu hade lagt sig ner i gräset för att njuta av solen."Redan tillbaka?" utbrast han när han upptänkte att någon skymde solen."Jo, Jag kom att tänka på en sak. Vad var det egentligen du hette?""Vad jag heter? Jag har inte fått något namn. Jag kallas helt enkelt för vapendragaren" svarade Sancho."AHA! Sancho! Där har vi det! Det är meningen att du ska föreställa Sancho Panza och jag ska vara Don Quijote. Detta är ju ett rent plagiat. Hur kan någon tro att man kan komma undan med att plagiera ett av världens mest kända litteraturalster?!" Men, alltså, det är ju helt korrekt att detta är en liten parodi på Don Quijote och jag har ju räknat med att de flesta skulle fatta grejen redan när väderkvarnarna nämndes. Fast det var meningen att slutet skulle vara helt annorlunda. Det skulle ju visa sig att det faktiskt var jättar och inte väderkvarnar alla skulle tro."Ah. På så sätt."Jo"Vill du att jag ska fortsätta springa mot jättarna"Nej. Nej, det behövs nog inte.
Sancho: ”För att vara helt ärlig så tror jag inte att det där slutet skulle ha varit så bra i alla fall."
Plötsligt så ramlade vapendragaren ihop. Han fick en hjärtattack och dog.
//Jocke
Jag och min ballong
Jag hittade en ballong i köksskåpet. Jag tog mig till minnes min barndom - igen. Ständigt denna barndom. Minnen och nostalgi.
Jag blåste i alla fall upp ballongen. Och tittade på den.
När jag var liten visste jag flera saker man kan göra med en ballong. Nu vet jag inget.
Jag kan bara titta på den luftfyllda ballongen.
Den är grön.
England - Tyskland, VM-semifinal 1990
Matchen är något min far ofta talar om och mitt tidigaste fotbollsminne.
På grund av Sveriges praktfiasko, jag behöver nog inte påminna någon, behövde jag en ny favorit. Det blev England. Varför vet jag inte. En blandning av snygga tröjor och för många brittiska sjörövarfilmer skulle jag tippa.
Jag var troligtvis ovetande om att England gnetat och snålspelat sig till semifinal, många 1-0 och 0-0-matcher. Deras bästa match var 3-2segern mot Kamerun. Anledningen till det målkalaset var tre straffar, varav två för engelsmännen.
Men så kom den riktigt tuffa motståndet Västtyskland, som hade gått fram som en ångvält. Tyskarna var riktigt svårslagna med Matthäus i spetsen och på den tiden var de fortfarande en lagmaskin (något jag på senare tid felaktigt kom att kalla tyskflyt). Vid problem vevades maskineriet igång och snabbt var de i kurs igen. Jag avskydde dem.
Vi såg semifinalen i en gemensam lokal i stugbyn Lappetorp utanför Nyköping. Hela stugbyn var samlad till matchen: tyskar, engelsmän, svenskar och jag vet inte vad. Jag kommer ihåg att en tysk var väldigt lik Rudi Völler, ni vet Klinsmanns krullige sidekick. Av själva matchen har jag inte många minnen från den tidpunkten. I efterhand har VM-krönikan rullat ett antal gånger. Jag brukade alltid stänga av eller spola förbi straffarna. Det var för plågsamt. Nu har jag accepterat det som Englands öde att förlora på straffar. Det har blivit en bisarr förbannelse, något att skratta åt.
I vilket fall tyckte jag att England var det bättre laget, och att de förtjänade att vinna. Jag var rätt partisk. Tyskarna var bättre, kom på anfallsvåg efter anfallsvåg medan stackars engelsmän försvarade sig så gott det gick. Britterna slog läger runt det egna straffområdet och hade knappt ett skott på mål i första halvlek. Den slutade ändå 0-0. Hur tappert de än kämpade så var det bara en tidsfråga innan baklängesmålet skulle komma. Sen hände det, även om det var en tillfällighet målet kom till på, så kändes det rättvist. Engelsmännen hade spelat på gränsen och tillslut hängde de inte med. Med 0-1 i baken behövde de vända på spelet, sätta press och försöka skapa något framåt.
På en slumpboll i straffområdet lyckas Lineker få med sig bollen med knäet och hamnade i skottläge. Han slängde iväg ett vänsterskott som hittade in i Illgners vänsterhörn. Det var Englands första riktiga chans i matchen. Målet skänkte nytt hopp i laget som vågade stå upp. Tyskarna var skakade för en stund när Waddle prickade stolpen i slutet på den första övertidshalvleken. Dock kvitterades antalet stolpträffar när Buchwald, i den andra övertidshalvleken, träffade samma stolpe.
Matchen gick till straffar. Tyskarna sköt som förprogrammerade robotar och Shilton i målet är alldeles för mänsklig för att hinna med. Det rasslade i nätet även för engelsmännen, tills Pearce steg fram. Han sköt bom, och därefter var det Waddles tur. Waddles skott har inte landat än.
Under många år gjorde minsta påminnelse om straffdramat mig förbannad. Jag bävade för att bollen skulle landa som ett bombnedslag. Men det gjorde den inte, det hela gick ganska obemärkt förbi och jag tror faktiskt det är på grund av mig. Jag har fått perspektiv, lärt mig se saken annorlunda. Jag vet inte exakt vad, men något har faktiskt skett. Jag har förändrats och det här minnet är ett bevis på det.
