Time to kill - time to spill

På en fredag i slutet på mars var jag nere på tågstationen utan att egentligen ha några skäl att vara där. Jag skulle varken resa eller köpa något. Jag var där för att avsluta något, men också för att starta något nytt. Jag gick till plattformen jag brukade gå till.

Det var morgon och jag var där lagom i tid för att se tåget jag brukade åka i avgå.

Jag gick längs perrongen, ända tills det inte fanns någon perrong kvar. Jag hittade en stol och satte mig. Där satt jag ett tag. Flera tåg anlände och avgick medan jag satt i stolen. Jag satt och tänkte. Jag tänkte på människor. Jag tänkte på liv och död. Jag tänkte på morgon och kväll. Jag tänkte på nu och då. Jag tänkte på gammalt och nytt. Jag tänkte på bra och dåligt. Jag tänkte på stort och smått. Jag tänkte på upp och ner. Jag tänkte på höger och vänster. Jag tänkte på idag och imorgon. Jag tänkte på ord och bild. Jag tänkte i klyschor, jag tänkte i par. Jag tänkte på tankar och känslor. Jag tänkte på vatten, jag tänkte på fall. Jag tänkte på mig, jag tänkte på dig. Jag tänkte på norr, söder, öst och väst. Jag tänkte på allt, jag tänkte på inget. Jag tänkte på vad som kan bli och vad som inte kan bli.

Och jag såg tåg. Tåg som avgick, tåg som anlände.

Till sist reste jag mig för att gå, men fick fram en sista tanke: Idag är den första dagen på resten av mitt liv. Och för första gången i mitt liv trodde jag verkligen att den tanken var sann.

Nu sitter jag här, nästan en månad har gått, och väntar fortfarande på en förändring.

Jag ställde mig på vågen häromveckan. Kilona har runnit iväg den senaste tiden. Det gav mig en vink om vad jag borde göra. Redan nästa dag var jag på mitt första Friskispass. Det var 45 anmärkningsvärda och omtumlande minuter av mitt liv. Fyllt av blod, svett och sinnesförvirring.  

Jag ska försöka återge det så gott jag kan:  

Vi börjar lugnt. "Plocka äpplen", säger Pernilla och visar med överdrivna rörelser så hela gruppen hänger med från början.

10 minuter senare är passet i full gång med ett representativt discodunk för att hålla rytm och fart. Belysningen är dämpad, vilket gör att det är svårt att se ansiktena på deltagarna. Det får i alla fall mig att känna mig lite mindre uttittad, när jag svänger armarna i ett försök att göra väderkvarnen.

Efter en den trevande inledning - med enklare uppvärmning, indiandans och hopp på stället - påbörjas en prövning av kroppens motorik. Kroppskoordinationen får bevisa vad den går för, det gäller att hålla tungan rätt i mun. Värmen stiger i våra kroppar, och snart översköljs rummet av genuin mänsklig svettlukt. 

"Armar upp, och så benen", skriker Pernilla som nu är helt uppslukad i varenda rörelse. Jag fäster först blicken på en äldre herre som verkar göra varenda rörelse bakvänt, men byter till en smidig något yngre dam som verkar gjort detta förut. Armarna upp, ner, höger, vänster, samtidigt som benen ska göra rörelser i motsatt riktning.

Det snurrar för många, det märks tydligt när vi ska springa i cirkeln. Det blir små kollisioner, någon faller innan cirkeln blir intakt och löpningen kan påbörjas. 

"Glöm inte att andas", säger Pernilla uppmanande. I kör pustar och frustar gruppen, som om de just kommit upp till ytan efter ett världsrekordsförsök i djupdykning. Ändå är vi bara halvvägs in i passet. Pernilla märker att gruppen tagit mycket stryk och tillåter en vattenpaus. En lättnadens suck hörs genom lokalen och uttorkade tar sig deltagarna till sina vattenposter.

Jag småpratar lite med några deltagare. Inte många originella tankar kommer hjärnan med under omständigheterna som nu råder. En äldre herre tar till orda. Jag tror det är samma person lekte spegelvänd gympa tidigare. Jag anstränger mig för att höra vad han säger. Det är svårt. Allt är bara osammanhängande otydligheter. Han tar djupa och ansträngda andetag mellan varje ord och orkar inte riktigt rå orden i hamn till en hel mening. Han sänker blicken och meningen går förlorad i intet,  samtidigt skriker Pernilla att det är dags att röra på fläsket igen. 

"Kom igen nu, vila får ni göra någon annanstans", ryter Pernilla och tvingar gruppen upp på tå igen.  Vi tar emot order om att springa på stället. Deltagarnas olika kroppsbyggnad blir märkbar när vi sedan studsar runt i cirkeln. Fettvalkar kan varken döljas av stora eller tajta tröjor. Någon försöker febrilt rätta till sitt hårband, men misslyckas, tar istället bandet i handen och låter hårsvallet sväva okontrollerat. I denna grupp är alla utelämnade. Det är helt enkelt lönlöst upprätthålla någon typ av image. Ansträngningar för att verka snygg eller sexig leder bara till onödigt bekymmer och är därför ingen idé att ge sig in på. Här är det fokus som gäller.

Efter passet ligger jag med en smärta i låren jag inte haft sedan tonårens växtvärk. Hjärnan kan dock slappna av när den inte behöver stå givakt och lyda order längre. Pernilla är i full fart med nästa grupp, jag befinner mig således utanför hennes distrikt. Jag ligger i omklädningsrummet och tänker på att det skulle vara humoristiskt att filma nybörjarpassen. Omedelbar succé på Youtube. Jag vet dock inte hur känsliga deltagarna är för sådana påhitt. Lagen säger ju att man inte får fota människor i kränkande situationer, så det känns en smula kört. Men tanken - den behåller jag.