Time to kill - time to spill

Jag läser en bok. Det händer ganska ofta nuförtiden. Just nu är det Dårskaper i Brooklyn av Paul Auster. Jag har tidigare läst hans Illusionernas bok och även sett filmen Smoke, som han har skrivit manus till. Jag tycker mig redan nu kunna se återkommande teman i hans skapande: män i uppbrott, män i kris. Alltid mansfolk, alltid författare och alltid gravallvarligt. Denna gång handlar Austers berättelse om Nathan, en äldre herre, som efter skilsmässa och cancer flyttar till New York. Han är fast bestämd att ta sitt liv men finner en glädje i att grotta sig i gamla fadäser och bravader som han samlar i en bok. Sen händer det naturligtvis mycket mer, men det tänker jag inte skriva om.  

Även om jag är en man eller kille eller i alla fall något i den stilen, så har jag tidigare känt ett enormt avstånd mellan mig och Austers berättande, trots att det just är män han beskriver. Jag vet inte varför. Det borde inte vara så. Hans ämnen (konst, film, litteratur) intresserar mig, så varför detta avstånd? Jag tror det har med hans dystra underton att göra. Det känns som att han försöker göra sina karaktärer så mänskliga att det blir overkligt. Beteenden förklaras så rationellt att det blir för mänskligt. I min värld tänker inte människor förnuftigt dagarna i ända, varenda handling kan inte förklaras till punkt och pricka. Men sett som meningsbyggare är han fenomenal. Skriver otroligt fin prosa, ur vilken han binder samman berättelsen.  

Jag hittade några ljuspunkter i Illusionernas bok, vilket är varför jag gett honom en ny chans. Det är i väntan på dessa jag ögnar sida upp och ner. Stunder då han släpper sin överpretentiösa attityd och överlämnar sig åt enkelheten. Stunder då han till och med kan blanda in lite humor. 

En av Nathans anekdoter börjar med att hans dotter Rachel, minuterna innan thanksgiving-middagen, tappar rakapparaten i toalettstolen så att den fastnar på något vis. Jag vet inte riktigt hur, men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att Auster för en gångs skull släpper på allvaret.
 

Det ringde på dörren, minns jag, och den första av Ediths alla släktingar kom. Rachel hade fortfarande bara frottémorgonrock på sig och satt på knä och såg på mina gagnlösa försök att pilla loss rakapparaten med ståltråden, men tiden gick, och jag sa åt henne att gå och klä på sig. "Jag ska pröva att ta loss toalettstolen och vända upp och ner på den", sa jag. "Jag kan kanske peta loss den där jäkeln från andra änden". Rachel log och klappade mig på axeln som om hon trodde att jag tappat förståndet. När hon var på väg ut från badrummet sa jag: "Säg åt din mor att jag kommer ner om några minuter. Om hon frågar vad jag håller på med kan du säga det inte angår henne. Om hon frågar en gång till kan du säga att jag är här uppe och kämpar för världsfreden."

Vi hade en verktygslåda i linneskåpet bredvid badrummet, och efter att ha stängt av vattnet till toalettstolen tog jag fram en tång och skruvade loss stolen från golvet. Jag visste inte att den var så tung. Jag lyckades lyfta den, men den vägde för mycket för att jag skulle våga vända på den utan att vara rädd att tappa den, särskilt i ett så trångt utrymme. Jag var tvungen att ta ut den från badrummet, och eftersom jag var rädd att skada trägolvet om jag satte ner den i hallen bestämde jag mig för att bära ner den för trappan och ta ut den i trädgården.

För varje steg jag tog tycktes toalettstolen bli ytterligare något kilo tyngre. När jag nådde nedervåningen kändes det som om jag höll en liten vit elefant i famnen. Lyckligtvis hade en av Ediths bröder just kommit, och när han såg vad jag höll på med kom han fram och hjälpte till.  

"Vad sysslar du med, Nathan"? frågade han. 
"Jag bär på en toalettstol?, sa jag.  

[...]

Vi fick ut elefanten och vände den upp och ner på det bruna höstgräset. Jag minns inte hur många olika verktyg jag hämtade från garaget, men inget av dem var till någon hjälp. Inte krattskaftet, inte skruvmejseln, inte prylen eller hammaren - ingenting.  

Den lilla anekdoten slutar sedermera med att Nathan hämtar en slägga och slår sönder toastolen framför alla släktingar och ger sin dotter rakapparaten. 

Jag tar mig till jobbet som vanligt, det vill säga med tåg, tåg och cykel. Inga konstigheter att rapportera på tågen. Allt flöt på bra. Det är sen saker och ting börjar hända. När jag ska kommer till cykelparkeringen för att låsa upp min cykel märker jag att Leejeanskvinnan har parkerat väldigt strategiskt, som om hon planerade för ett race. Det skapar oro i mig. Min cykel står väldigt långt in och totalt omringad av mountainbikes och annat skrot. Och jag hinner knappt låsa upp cykeln förrän hon dyker upp. Jag känner hur stressen börjar krypa sig på när jag kastar mig upp på cykeln för att försöka skapa ett litet avstånd. Det är ett djärvt försök. Och det lyckas. Jag kör slalom mellan vattenpölar och fotgängare på gångvägen. Det stänker vatten hit och dit. Folk fattar till slut att jag menar allvar. Mitt handlingsförfarande skriker ur vägen era idioter, så jag behöver aldrig ta orden i min mun.  

Vid stora vägen slänger jag blicken över axeln och ser inga Leejeans någonstans. Jag hinner över järnvägen innan jag ser skymten av dem. Jag börjar trampa frenetiskt, men hamnar bakom en söndagsåkare. Efter mycket om och men lyckas jag ta mig förbi karln. Jag ger honom en lång blick i förbifarten och registrerar samtidigt att Leejeanskvinnan har närmat sig.

Jag bävar för en spurt vid sista raksträckan, jag skulle nämligen inte ha en chans. Inte en sportsmössa. Jag tar mig, om än något brutalt, över rondellen. Bryter några trafikregler och beter mig allmänt hänsynslöst, men jag har segervittring. Det är allt som betyder någonting. Nu ser jag inte bakåt längre. En arbetskollega går förbi på motsatt sida av vägen, jag bryr mig inte att heja. Jag har ett lopp att vinna, då måste sådana trevligheter bortprioriteras.

När jag bara har 50 meter till mållinjen kostar jag på mig att se bakåt. Leejeansen är långt bakom. Hon har inte en chans att ta igen. Min strategi har lyckats. Några arga blickar från bilister får man ta, det hör segern till. Jag har, när jag går genom jobbentrén, glömt alla svidande förluster. Det är ett stolt ögonblick. Jag är för en gångs skull bäst.   

1 vinst, 16 förluster.  

Jag har ett jobb. För att ta mig dit åker jag först tåg, sen tåg igen och till sist cykel. Det låter mycket men det är inte så farligt. Jag överlever.  

På tågen händer inte mycket. Man kan säga att det är lite av en transportsträcka. Det är först när cykeln kommer in i bilden som det blir lite intressant. Det hela började med att en tjej i Leejeans alltid körde om mig innan jag kommit till rondellen före den långa raksträckan. Jag brydde mig inte i början, men efter femtioelfte gången svor jag för mig själv att jag i alla fall skulle ge henne en match. Dagen efter hade vi vår första dust.    

Efter tågen småspringer jag till cykelparkeringen, än så länge skymtar jag inte ett enda par Leejeans. Jag låser upp cykeln och trampar iväg. Jag åker den första sträckan genom gångvägen och sedan över storavägen. Fortfarande inte skymten av några Leejeans, inte ens efter tågövergången. Jag lunkar på, förbi hunddagiset och mot rondellen. Jag ser delikatessbutiken och tappar för någon sekund koncentrationen. Jag hör ett svisch-ljud och finner mig plötsligt omkörd av Leejeanskvinnan. Hon är uppe på sista raksträckan innan jag vet ordet av. Jag gör ett tappert försök att komma ifatt, men hon har farten, kraften och växlarna på sin sida. Det var en svidande men ärlig förlust. Jag gjorde ett misstag och hon utnyttjade det. Det var helt klart en ärlig fight. Jag förlorade, inget mer att orda om.  

Men nu sitter jag här, efter elva raka förluster, maktlös. Hon har en snabbare och modernare cykel. Hennes är säkert 50 år yngre, och har minst 5 växlar. Vad har jag. Jo, en röd, ommålad gammal damtralla, från 1900-talets början. Rent teoretiskt har jag inte en chans. Men någon dag ska jag visa henne. Någon dag...