Time to kill - time to spill

Färjan går över bukten till Niteroi, en stad i staden, med eget universitet, isolerade stränder och minst ett museum. Jag trollbinds av en tavla. Två män, kopior av varandra, står på vars sin klippavgrund och stirrar i ett universum. ”Ett universum mellan mig och mig”, heter tavlan.

 

 

Jag tittar på den länge, skriver upp konstnärens namn på en lapp innan jag fortsätter konstvandringen. Men mina tankar har fastnat. Och jag måste återvända till den. Flera gånger.
 

Tankarna svävar, mumlar för sig själva där uppe. Viskar. Och försvinner i korta ögonblick. Allt är tavlans fel. Det finns verkligen ingen ände för tolkningsmöjligheterna av den, som att stirra rätt in i evigheten. För en sekund tänker jag  slita ner den, ramma vakterna, skänka tavlan den friheten den är värd, ett eget liv, men det där med frihet är ju så komplicerat. Min ståndpunkt i frågan behöver ju inte överensstämma med målningens.

 

Kanske hänger den bäst där den hänger ändå.

 

Jag tar mig vidare...

 

Popkonst.

 

Något abstrakt. Kanske en dröm.

 

"Andriod" har jag för mig tavlan namngavs.

 

Ser ut att föreställa någon ur mupparna.

 

Jag hade varit hos tandläkaren, låtit dem våldföra sig på min mun. Besöket efterlämnade en bedövad kind och ett köttstycke jag vägrade tro var min tunga.

 

Jag klev ut ur mottagningen och på första buss, men insåg alldeles för sent att något var fel.

 

Bussen åkte i fel riktning.

 

Trots den insikten satt jag kvar. Bara satt där.

 

Andra på bussen hade ingen aning om att jag satt på helt fel buss.

 

Hållplatserna susade förbi.

 

Men jag satt stadigt på min plats. Brydde mig inte om att gå av även om flera andra kom och gick.

 

Jag satt där, som att jag var bergsäker på bussens destination, som att jag visste precis vart jag skulle gå av, som att jag hade åkt sträckan hundratals gånger. Mitt kroppsspråk signalerade det: en kille med koll på läget.

 

När jag kände mig redo nuddade jag stoppknappen och steg av. Med ett påhittat och totalt obefogat lugn. För sanningen var att jag inte hade en aning om var jag befann mig. Inte en susning.

 

Några andra klev av efter mig. Men jag var först av och hade på förhand bestämt att jag skulle gå åt höger. Längre ner på vägen såg jag några träd, och ännu lite längre en motorväg och i horisonten en neonskylt, men det spelade ingen som helst roll, för färdriktningen var utlagd.

 

Utan att se mig om var alla andra tog vägen, så traskade jag självsäkert åt mitt håll.

 

På främmande mark, i riktning mot meningslösheten, ett steg närmare ingenstans.

”Det”, vad är det?

 

Det där stora.

 

Det där outtalade.

 

Det där som alla andra verkar ha.

 

Är det någon typ av inre lugn, en sorts trygg känsla om att det just du gör är det rätta.

 

Hur kan folk vara så säkra på sin sak?

 

Och varför är inte min känsla lika högljudd?

 

Det gör mig galen.

 

Ibland är bilden av verkligheten suddig och otydlig. Natten är en ändlös dimma och livet känns som en uppäten dumlekola. Ögat kan inte fokusera längre än nästippen och tiden sniglar fram, tröttheten försöker segra genom att förvandla tankarna till sirap och ännu väntar det värsta: otillräckligheten.

 

 

Dags igen. Full och dann och med kraschad frisyr.

 

Att sparka en planka framför sig: du böjer dig ner och ska precis greppa den när foten råkar sparka till den tillräckligt långt för att handen inte ska nå den. Och så fortsätter det, du tar ett kliv fram, böjer dig ner samtidigt som du lyfter foten och lyckas sparka plankan framåt, återigen för långt bort för handen att nå. Och sedan igen, och igen i all oändlighet. Du vet att du måste ta plankan, den är där, men ändå inte inom räckhåll, så nära men ändå så långt bort. Som i en dröm.

 

Jag vet inte riktigt vad jag försöker beskriva, någon såndär odefinierbar känsla som sällan låter sig fångas i ord.

 

Eller så är det alkoholen som talar.

 

För skallen tynger, även för de som skriver av sig för att rymma tiden. För att slippa tapeter och evigheter.

 

Besatta av tankar, öden och döden.

 

Men sanningen är:

 

Att jag är livrädd för att leva men också dödsrädd för att dö.

Mina damer och herrar, tillåt mig bli lite sentimental. Och nostalgiserande.

 

Jag har bloggat till och från sedan januari 2006. Gjort ett par pauser när besöksstatistiken gått i taket. Ett taktiskt drag.

 

Sommaren 2006 till exempel, då bröt jag armen och låg bortdomnad och utsmetad i soffan och följde fotbolls-vm. Skrev jag nåt då. Nej. Inte ett ord.

 

I bloggens begynnelse hade jag även en gästskribent, men han har försvunnit, gått under jorden (om du läser det här, så får du gärna för mig göra comeback). Annars skrev jag om mina hemexperiment i syfte att hitta mig själv, men det blev övermäktigt, jag orkade inte ro det i hamn. Istället blev det många vardagsnära inlägg, om harkrankar, ångest, cykling, nattliga promenader och vad som föll mig in.

 

Jag skaffade mig en psykolog, en nallebjörn, för få perspektiv på mig själv. Det funkade sådär, och lades ner. Han, Björn, sitter för övrigt och tittar på mig i skrivande stund. Han lever och mår bra. Har fått en kompis, Eda, en lila åsna. De trivs bra tillsammans.  

 

Bloggen fortsatte, jag skildrade cykelrace och friskispass. Sen kom sommaren 2007, utan ett enda inlägg. Varför vet jag inte riktigt. Jag hade väl annat för mig.

 

Skrev några inlägg under perioden augusti-oktober innan jag tog tidigt och extra långt jullov. Comebacken kom i mars 2008. Jag trodde att bloggen var nedlagd, men en serietidningsbutik i Gamla stan fick mig i andra tankar. Jag köpte en ALF-tidning som ville bli bloggad om, vilket räddade textverkstaden.

 

Sen dess har jag levererat inlägg frekvent. Tog ju till och med med mig bloggen till Brasilien. Det var ett stort steg, ett gränsöverskridande steg.

 

Min känsla är att den kommer fortsätta ett bra tag till. Kanske byter jag bloggtjänst till blogspot, eller wordpress, men den läggs inte ner. Nejnej.

 

Och nu. Efter att ha gått igenom alla inlägg kan man sammanfattningsvis säga att jag är någon typ av huvudperson i den här bloggen. Den har stadigt kretsat kring mig och mina upptåg. Fyll gärna i här, med egna iaktagelser, sånt som jag kanske inte insett. 

 

Jaja.

Jag har en mobilblogg där jag sår kreativa frön. Som kan förädlas i den här bloggen eller på andra ställen. Bloggens titel är, pretentiöst nog, ”ORD/BILD – Eller universums första blogg”. Dessutom rafsade jag ihop en rätt okej presentation av den: 

 

”Mest anteckningar ur min skalle. I ord och bild förpackar jag verkligheten i digital form för att kväva ett otydligt behov. Tanke och handling sammanflätas utan krusiduller från någon typ av mental direktlänk, i ett försök att återupptäcka bloggandet, finna ro i rotlösheten, uppfinna meningslösheten, fånga ett ögonblick i tiden. Tja, en ganska allmän och opretentiös blogg.”

 

Anledningen att jag skriver detta är för att någon påpekade att Time to kill – Time to spill har ett svävande tema. Och läsare behöver en genre för att snabbt kunna greppa innehållet, att ha som stöttepelare, käpp eller whatever, oklara svävande tankar som inte uttryckligt kan placeras förkastas. Vi människor är sådana, har vi inte verktyg att förstå något så hamnar det i soptunnan. Min blogg skulle aldrig kunna bli veckans blogg på portalerna där ute (inte ens om den var riktigt jävla bra). Den är alldeles för odefinierad, ostöpt. Egentligen borde den heta just det, ”Odefinierad”, så människor lättare skulle förstå. Då har de i alla fall det att förhålla sig till.

 

Jag tycker att livet i sig är ganska svävande och odefinierat, med oändligt många outtalade regler att förhålla sig till. Och det försöker jag ge uttryck för i min blogg. Det är vansinne, jag vet, men jag kan inte låta bli. Det är nog det jag försöker fånga i min presentation av den andra bloggen.

 

Ja, så är det nog.

 

Och nu sitter jag här, dagen har precis slagit om från söndag till måndag, det betyder alltså den 20 oktober 2008 00:17, med två bloggar som handlar om exakt samma sak. Verkligen idioti av ädlaste sort. På gränsen till autism eller nått.

 

Men vad kan man göra, jag är oförmögen att gå tvärt emot min känsla. Att förnuftet skriker högljutt om regler både till höger och vänster struntar jag fullt i, det slutade jag lyssna på någon gång i gymnasiet. Kanske skulle det inte skada att lyssna på förnuftet då och då.

 

Jag vill gärna inte sitta där på ålderdomshemmet och se tillbaka på ett berg av svävande och oförankrade tankar. I och för sig har jag skrivit en bok. Som finns att köpa på självaste akademibokhandeln, men det känns mer eller mindre som att det kvittar. Visst är jag lite stolt och så, men jag vill göra något mer. Något större.

Fick nyss ett bakfylleSMS från en polare.

 

”Det är lite lustigt, jag lever ett liv, men det är inte min kropp, mitt sinne. Redan när jag stod utanför min kropp när jag var ung borde jag ha insett att jag bara är här.”

Jag känner mig lite ställd. Vet inte riktigt vad jag ska svara.

 

Jag brukar ju vara bra på sånt här.

 

Att jag känner likadant?

Min sambo och jag äter rostisar och dricker thé när jag börjar tänka på Edvin.

 

Ni vet han den borttappade själen. En extra grå vardagseftermiddag någon gång mellan 16:45 och 16:55 hände det. Plötsligt vet inte Edvin längre vem han är, det går så långt att han börjar referera till sig själv i tredje person. Det är riktigt illa.

 

Edvin tar sig an ett fall som privatdetektiv, han har väl sett hur arbetet går till i filmerna från 40-talet, men har egentligen ingen annan erfarenhet. Det började med att han följde efter en snubbe på måfå istället för att gå till sitt riktiga jobb.  Lokaliserar snubbens stamhak, går dit då och då för att stalka honom. Till slut går det åt pipan. Edvin blir upptäckt. Eller rättare sagt, han avslöjar sig själv, men konstigt nog blir det starten på en vänskap. De super sig fulla, och Edvin vaknar upp på snubbens, Roberts, soffa. 

 

Sedan får Edvin sitt första riktiga uppdrag som detektiv. En mystisk femme fatale ger hon en tillsynes enkel uppgift. Men alla vet hur noir-filmerna är, det enkla är aldrig enkelt. Detektiverna blir alltid förda bakom ljuset.

 

Nu ska jag fortsätta på denna halsbrytande berättelse (jag har alltid velat skriva det ordet, halsbrytande, vet inte riktigt om det passade in där, men men).

Så står jag i McDonaldskön. Klockan är kalsongtricket och kvällen trampar vatten.

Jag vet inte vad jag ska ha eller hur jag ska betala.

Alkoholen pumpar på bra inne i blodomloppet.

Det blir min tur. Nån beställer min mat. Det är fan inte jag.

Sen vill kassören ha betalt.

 

Men. Men. Vem betalar?

I min hand upptäcker jag en femtiolapp. Jag räcker över den och får min mat i en brun påse.

Jag avskyr donken. Vad jag gör här vet ingen.

Jag lufsar ut, mot tunnelbanan.

 

Har egentligen inget minne av att jag satt mig på tåget, men jag är helt säkert hemma nu.

Jävligt skumt.

Hemma som pennan. Pennan som tundran.

Bästa vän med Cape Cod Kwassa Kwassa.

Sjunger för mig själv i mörkret.

 

But this feels so unnatural. Peter Gabriel too...

Försöker definiera mig i en redan överdefinierad värld. Vill göra något av varje sekund, varje ögonblick, men begränsar mig själv. Finns det verkligen plats för alla? Kan jag skriva mig fram till min? Hur vet jag när jag är framme? Frågor, frågor. Vid 27års ålder borde man ha fler svar. Men nu har jag i alla fall verktyg för att ställa frågorna.

För att ta mig vidare skrev jag en lista till mig själv:

1. Sluta tro på tomten
2. Drömmar tar dig ingenstans

Igår natt hade jag en fantastisk idé, kanske den bästa jag någonsin haft, men somna innan jag hann skriva ner den.

Nu är den bortsuddad. Synd.

Jaja, så kan det gå.

Men nu ska jag se Die Hard 4.0.

Manlighetspoäng till mig.

Perfekt för en förkyld och  seg hjärna.

Jag läser boken Tröst i höstmörkret. Inledningen tog mig med storm, som man brukar säga.

Edvin Strand har levt över halva sitt liv, skaffat fru och barn, men nånstans på vägen tappat bort sig själv. Än så länge vet jag inte hur det ska gå för Edvin. Men han går inte till jobbet, följer efter främlingar utan att veta varför och försvinner långa stunder i sina tankar, det är lite förvirrat kan man säga.

 

Jag håller på Edvin. Som om det gällde mitt liv.

 

Edvin. Du klarar det, du kommer hitta dig själv igen. 

 

Det måste du.

 

 

På senare tid har möjligheten att skicka SMS till fasta telefonabonnemang introducerats. Meddelandet läses upp i luren av en stel robotröst. Om man inte svarar direkt fortsätter den att ringa vart femte minut i en halvtimme, därefter två gånger i timmen. Tjänsten tillhandahålls tyvärr inte längre på nattetid. Tror jag var och är en bidragande orsak till att leveransen begränsas till vardagar 10-18.

 

Jag är hursomhelst väldigt förtjust i tjänsten och har varit en flitig användare sen starten. Robotrösten är minst sagt humoristisk, den skänker mig många skratt.

 

Mitt offer är en vän. Han är singel, snart 30, har varit arbetslös över ett år och sover hela dagarna om ingen väcker honom. Gud vet vad han pysslar med nätterna i ända.

 

Det upprör mig att han ligger och sover när jag ringer honom efter jobbet på eftermiddagen. Och när han dessutom ljuger och säger att han satt och sökte jobb på Internet, fast hans röst är hes och nyvaket förvirrad, då kan jag inte låta bli.

 

Oftast skickar jag påhittade jobb- eller kontaktannonser när jag anar att han suttit framför datorn hela natten.

 

Något i stil med.

 

”Hej! Vid en sökning i arbetsförmedlingens databas hittade jag dina uppgifter. Inför vintern letar vi snöskottare som kan ställa upp vid nattliga behov i arvidsjaur. Är du intresserad, kontakta anna espinosa magdalena de la maggio crus på kompetenstorget. Du behövs kära arbetare.”

 

Eller.

 

” Jag skriver till dig för att jag gillar din kontaktannons i tidningen. Jag är en muskulös kulstötarkvinna från rumänien i mina bästa år. Jag gillar buskiga bastanta män med fluffig frisyr och galanta former. Och en sån verkar du vara. Vill du träffa mig ring. Desculpa Levantina Popesca.”

 

Jag kan inte hjälpa det. Det är evil. Humorn är låg, jag vet, men också gränslös och fantastisk.

En kompis behövde ett alias på sitt jobb. Han ringde mig och vi började spåna.

Jonny melodrama
Carl lightyear
Zap samsonite
Ford prefect
Martin andersson
Marty mcfear
Jay hawk
Sugar daddy
Gary grey
Cole porter
Tim mature
Harri ford
Renard muldrake
Bob alf
Killy monroe
Dan brown
Brad pink
Tom b hunter
Bob hounde
Ace spade
Johhny Bad
Billy Balcony
Johnnie darko
Jack White
Colin Bell
Samuel Adams
Bruce Fallsteen
Kristian Portman

Men i slutändan var allt tankearbete förgäves, chefen sa att det inte behövdes ett alias av en anledning jag nu glömt.

Besökte en vän i Manchester i helgen. Min tredje gång i stan.

En plats där tiden tycks stå stilla. Människor föds och dör, precis som på många andra delar av jorden. Man älskar att begrava sig i det som varit. Vrida och vända, riktigt gnugga in sig i fallna storheter och nostalgi. 

Har inte så mycket mer att säga om den saken. Jag är nog också ganska låst, på mitt sätt. 

Bilderna får berätta.

Manchester: britter, ale, fotboll, musik och arbetarklass.