Time to kill - time to spill

Igår.

Jag umgicks med min bror, tog några öl och såg Hellboy II.

Tunt manus, vackra effekter, men alldeles för usel story.

Vi skiljdes åt, han drog åt sitt håll och jag åt mitt.

Hann precis med bussen från Hötorget.

Chauffören körde oss genom Stureplan, över Karlavägen och in på Valhallavägen.

Ett pensionärspar satt några platser ifrån mig, och förutom två-tre själar längre bak i bussen så var jag ensam.

Min hållplats dök upp på displayen. Jag tryckte på stoppknappen och gick av.

När jag gick nerför backen mötte jag en kastrull. Den bara stod där.

Jag var inte full. Inte den heller.

Den borde inte ha varit där vid den tiden, i synnerhet inte alldeles ensam.

Men det var den.

Handtaget hade gått av, såg jag.

Jag har ingen aning om vad den varit med om. Vilka andra den mött eller vilka sår den bar på.

Alla dessa nattliga möten, det kommer nog aldrig ta slut. Aldrig.

Ikväll.

Jag går ut till den platsen där vi möttes. Kastrullen och jag.

Jag letar i cirklar, tittar överallt på asfalten.

Inte ett spår av kastrullen.

Det går förbi ett par. Jag låtsas som ingenting.

Först tänker jag fråga dem om de sett till en kastrull, men hejdar mig.

Jag skulle framstå som en psykopat, nån som förlorat mer än bara en kastrull.

Paret försvinner.

Den virtuella agenten Sara kan enligt annons svara på "väldigt mycket om våra produkter och en hel del om livet."

Det ingav en del hopp.

Jag knapprar in en fråga om livet.

Men den kunde hon inte svara på.

"Varför det förhåller sig så har jag inget bra svar på, min vän."

Uselt.

Jag parafraserar från mig själv. Skrev nedan för några veckor sedan.  

”Jag vet inte vem som har sminkat mig eller varför, men jag ser ut som Johnny Depp i piratfilmerna. Yes. Kanske var jag på maskerad.

Nejnej, jag blev inlurad i en sminkhörna av mina arbetskollegor. De bedyrade att de skulle göra detsamma.

Som en dålig cover av mig själv, i tappning av Robert Smith eller Jack Sparrow eller kanske på något underligt sätt Bruce, The Boss himself, drev jag vidare in i dimman.

I efterhand kan jag inte vara annat än stolt.

För jag var min egen fest. Ett kärnkraftverk av positiv energi.

Mest minnesvärt var kvällens sista ryck på karaoken.

Sminkad skrek jag för full hals, som om det gällde liv eller död, till Springsteens Thunder road.

The screen door slams
Mary dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays

Det var katastrofalt dåligt. Jag mördade låten totalt. Missade ton efter ton. För att inte tala om texten, den satt inte som hemma framför spegeln.

Men ekot av den ringer fortfarandet innanför pannloben.

Jag fångade någonting. Mitt hjärta fylldes. Världen registrerade mig för ett ögonblick. Jag gjorde ett avtryck. Och gav något tillbaka.

Roy orbinson singin for the lonley
Hey thats me and i want you only
Don't turn me home again
I just can't face myself alone again...”

Jag,

famlar efter något att skriva

trodde att jag var bättre än mina pseudonymer, men icke

har ingen aning om vilka som läser det jag skriver

undrar om Charles Bukowski någonsin led av dåligt självförtroende

misstänker att mina komplex kommer bli min undergång eller framgång

ställer mig frågande till varför jag alltid ska greppa över för mycket (har redan ställt frågan i ett textmeddelande till 118 100, men fick inget bra svar)

önskar att jag oftare kunde övervinna mina rädslor

vill att allt ska bli bra till slut, som i feelgood-filmer

ska gå och lägga mig nu.

Dag 14:2

- Många kommer till Amazonas för att se stora djur och missar de små, säger vår guide och pekar på en grön larv med giftiga känselspröt.

Trots att jag vet att den är giftig så är det svårt att lämna den i fred. Fingret vill så gärna dit.

Vi befinner oss på en djungelexpedition, inne i djupaste snåren. Guiden ger oss i uppgift att markera vår framfart var hundrade meter. Vi ska lära oss överlevnad i dessa extrema förhållanden och i avslutningsvis leda guiden tillbaka till startpunkten. Vi åtar oss uppgiften i sann turistanda, lite på lek.

Stigen tar oss upp för en backe, över stockar och genom snår. Guiden stannar och dunkar macheten i ett gigantiskt träd, Sapo pema. Ljudet ekar flera kilometer.

- Urinvånarnas telefon, skämtar guiden.

Som elefantsnablar slingrar sig trädens rotsystem längs med och över stigen. Idealiska för en klumpeduns som jag att snubbla på.  

Vi stannar vid hängväxten Ambee, som innehåller en stark hallucinogen rusdryck. Inget för svaga magar, upplyser guiden, innan vi snubblar vidare, allt djupare in i djungeln. I förbifarten pekar guiden på lianträdet Cipo de agua med drickbart vatten. Nyttig om man går vilse påpekar han.

Jag svettas kopiösa mängder. Kläderna blir våtare för varje minut. Luftfuktigheten och värmen gör att tankeverksamheten sjunker. Det går så långt att jag får för mig att varenda böj döljer en utgång. Att vi befinner oss i ett jättelikt inglasat växthus. Men exitskylten dyker aldrig upp. Inte i Louvren, inte här.

Vegetationen fortsätter, tät och overklig. Eller som Daniel Sjölin vill mena så är overkligheten tvärtom, ett exempel på extremt hög närvaro. Alla detaljer, alla intryck, alla känslor, är egentligen bara en förhöjd och intensivare verklighetskänsla. Nuet alla blad, växter, rötter, trädstammar, i ett ogripbart flöde av öververklighet.

Utmattning och öververklighet om vartannat. Människor svimmar för mindre.

På tillbakavägen ska vi föra guiden till startpunkten. Följa markörerna vi lämnat efter oss. Det tar inte lång stund förrän vi är helt bortkomna. Det råder oklarheter om vilken sida vi markerat, höger eller vänster, var vi gick av stigen och vilket väderstreck vi kom ifrån.

Guiden flinar lite och tar över kommandot. Vi följer efter i ett led. Stupid turistas. På med kopplet igen.

Han går över nedfallna träd, små bäckar, och vi, gruppen, klampar efter med hängande huvuden.

Tiden går, och vi likaså, obestämt och ogenomtänkt. En timme senare gör vi återbesök på platsen vi startade vår tillbakafärd. Guiden ser något snopen ut, innan han tar ny riktning.

Guiden ser mer och mer vilsen ut. Leder oss till samma ställen två tre gånger.

We are lost for sure, får han fram med ett flin. 

Gruppen skrattar. Skojig typ.

Men vattnet börjar ta slut, och blickarna blir allt oroligare. Är vi verkligen borttappade. Ingen vet säkert.

Guiden fortsätter att irra runt och vi efter. Det framkommer att guiden inte tog ut kompassriktning. Situationen blir allt mer prekär. Markörerna har som upplösts. Intet har öppnat sitt gap och slukat dem.

Gruppen behöver återhämta sig. Vi pustar ut på marken, medan guiden i tystnad försvinner in i terrängen.

I ett delirium av utmattning fantiserar jag om vår räddning. Inga flygande enhörningar, så väck är jag inte, men helikopter vore dramatiskt.

40 min sitter vi bland löv och elefantsnablar. De 3 holländarna i gruppen gör allt för att hålla skenet uppe. Skojar och drar dåliga skämt. Men uppenbart ansträngt. Lyckligtvis får oron aldrig riktigt fäste, och vi vet att räddningen är nära när vi hör telefonträdet ljuda genom djungeln.

Och vi blir räddade. Dock inte av en helikopter. Attans.  

Konsekvenserna av missödet är att holländarna byter guide medan resterande gruppmedlemmar övernattar i djungeln. Guiden känner att han behöver kompensera för den lilla fadäsen i djungeln, och samlar oss kring lägerelden. Han förtäljer amazonaslegender. Hur portugiserna för nöjes skull utrotade hela indianstammar, om jätteanacondor på 8 m, hur bönderna offrar en ko till pirayorna när boskapen vadar över vattendrag och om människoätande kajmaner. 

Det är berättelser som skakar om, och får fördubblad nerv i mörkret.

Spänningen ökar ett snäpp när vi skymtar två röda kajmanögon nerevid strandkanten. 50 m från lägret.

Någon gång under småtimmarna prasslar det till ordentligt i en buske utanför lägret. Jag kramar hårt i Expedition L innan jag lyckas somna om.   

Dag 15:3

Tidig uppstigning för att se soluppgången. Vi avnjuter en rosa himmel ackompanjerat av delfiner runt kanoten, som hämtat ur en harlekinroman.  

Efter frukost besöker vi, Jose Maio junior, en 81årig lokal hjälte. Han visar oss hur utvinning av gummi går till. Maio skär ett snitt i ett kautchukträd och genast droppar vita tårar nedför stammen. Tårarna samlas i en skål och förhårdningen till gummi sker slutligt med svavelrök och värme.

Maio berättar att under den största boomen var gatorna runt operahuset i Manaus förklädda i gummi, även hästhovar och vagnhjul betäcktes för att societeten inte skulle distraheras av oönskade ljud under föreställningarna.

Fram till början av 1900-talet exporterades naturgummi från Amazonas över hela världen. Dominansen varade tills att britterna smugglade ut frön och introducerade trädet i Malaysia, där det kunde odlas till lägre kostnad och med större effektivitet.

Utkonkurrerade av asiater, det är ett mönster vi européer känner till väl. 

Även om britterna var starkt bidragande till att förinta förutsättningarna för den brasilianska gummiexporten, så åstadkom de även bra saker för regionen, säger Maio. De tog med sig elektriciteten och byggde järnvägarna. 

Det finns så mycket historia om Amazonas att försvinna i. Lätt att gå vilse eller drunkna i.

På tillbakavägen får vi möte av skolbåten. Traktens ungar är på väg till skolan, som just är namngiven av Jose Maio senior. Känd för att grundat regionens första gummiutvinning. Kunskapen har sedan gått i arv, mellan far och son, från Maio senior till junior.

Dag 16:4

På fjärde dagen tar guiden med oss på en heldagsutflykt, innehållande besök hos en urinnevånare i kommunen Juma. En vänlig man ur stammen Mura tar emot oss, instruerar oss i bågskytte, blåsrör och om regnskogens läkemedelskonst.

Dag 17:5

Dag 5, och sista på hajk. Rio väntar oss. Innan vi beger oss tillbaka till Manaus, hinner vi klämma in en kanotrunda. Transportmedlet gör att vi kan ta oss djupare in i djungeln. Snårskogen blottar tre olika sorters apor: capocin-, howlin-, ekorre-apa. 

Dagarna 18, 19, 20, 21.

Tillbaka i rio spenderar vi hutlösa mängder Real på presenter, cashasa för att blanda egen caipirinha, vi prövar även äkta brasiliansk grillbuffé, besöker Oscar Niemeyers museum i Niteroi, botaniska trädgården och stannar till vid en av världens längsta stränder…

***

Copacabana återhämtar sig i strimmorna av morgonsolen när vi promenerar längs strandkanten. Jag låter vågorna snudda mina tår medan jag ser ut över horisonten. Ett fåtal badar när molnen skyler solen, men förflytta vädret och stranden till Sverige och det skulle vara fullpackad med ungdomar och barnfamiljer. Här är man alldeles för bortskämd med klarblå himmel och brännande sol, till och med på vintern, så just idag sysselsätter sig rioborna med annat.

Att bli lämnad med stranden så här är enormt. Som om den bara var några få förunnad.  

***

Rio de janeiro, med eller utan sol, är verkligen himmel och helvete på samma plats.