Time to kill - time to spill

Jag sitter vid datorn med Word öppet. Jag skriver:

 

Jag har ingen aning om hur saker och ting hänger ihop.

 

Men folk generellt har inte en susning.

 

Blir avbruten av att det knackar på dörren.

 

Först ser jag efter i kikhålet

 

…sen öppnar jag.

Även om jag delar in alla inlägg i kategorier så börjar det bli så pass många texter att man inte orkar leta. Oöverblickbart. Därför har jag sammanställt en innehållsförteckning med det bästa den här lilla bloggen har att bjuda på.

Läsvärda inlägg:

• Det där stora, det där oundvikliga
• Till en sömnlös vän
• Jakten på inspiration
• Ord, ord för att rädda liv
• Så skrivs en bra krönika

Reseskildringen från Brasilien:

• Noterat i Brasilien

Gamla favoriter:

• Natt. Och en kastrull
• Lådan

Riktigt gamla favoriter:

• En timme och tjugosju minuter in på min födelsedag
• Nattöppet
• Anybody who rides a bike is a friend of mine

Några kåserier:

• Omkörd av Leejeans, del 1
• Några cykelrace senare, del2
• Träningspass på friskis och svettis
• Det i dunklet tänkta

Kåserier av andra:

• Klosterman om en strumptjuv
• Jonas Karlsson - Det andra målet
• Ingemar Unge

Trots mitt stora fotbollsintresse så har jag bara snuddat vid det i ett inlägg. 

• England-Tyskland, VM-semifinal 1990

1. Nyp dig i armen.
2. Uttala ordet nypa högt.
3. Skriv ner ordet ”nypa” på en papperslapp.
4. Nyp dig i armen igen.

 

Hände något?

Gjorde likadant med mina kvällskursanteckningar från förra sommaren som med reseskildringen, la upp det på Scribd.

Koreansk populärkultur med Schulman - Novell från en kvällskurs

Du är du. Ingen annan är du. Du ansvarar för ditt liv.

Min sambo hade lämnat en lapp. ”Gå ut med katterna!”

 

Jag läste lappen och plockade varorna ur matkassen. Jag åt en smörgås innan jag knäppte på Sally kopplet. Ricke gjorde motstånd, tråcklade, men till slut fick jag på selen.     

 

Jag visade vägen till innergården. De hängde med.

 

Jag öppnade dörren. Sally for ut som ett spjut. Ricke var mer försiktig. Jag fick lov att putta ut honom, annars hade vi aldrig tagit oss ut.

 

Sally rände runt. Ville vara överallt, titta på allt, nosa på allt, hälsa på allt. Jag hade fullt sjå att styra. Jag följde med, stoppade linan då och då och släppte efter så hon fick springa. 

 

”Gud, en sån fin katt”, sa folk om Sally i förbifarten.

 

”Ja”, sa jag.

 

Ricke däremot. Han verkade nöjd där han låg. Hälsade inte i onödan. Han la sig på en plats, sen låg han där. Tittade på något, jamade, tittade lite till, en sten eller något, jamade igen och låg kvar.

 

Jag blev lite orolig för Ricke. Försökte förklara för honom att jag tidigast skulle gå ut med dem imorgon igen. ”Lika bra att du försöker släppa loss nu”, sa jag, ”snart är du tillbaka i lägenheten och den kan du vid det här laget”. ”Mer disco än så här blir det inte.”

 

Han tittade på mig, sen tittade han ut i luften utan att röra sig ur fläcken.

 

Efter en stund puttade jag honom. ”Kom igen”. ”Där borta är Sally”, sa jag, och pekade på henne där hon sprang längre bort på gårdsplanen och levde livet. Hon tog verkligen tillfället till akt. Fortsatte springa. Sprang och sprang utan hänsyn till vare sig Ricke eller kopplet.

 

Jag tittade på Ricke och sen bort mot Sally. Jag kände mig maktlös. Om Ricke var nöjd där han låg så fick han väl vara det. Jag kunde inte göra mer.

 

Sally verkade äntligen få nog. Jag tog in dem. De hade fått sitt roliga. Det var dags för mig att få mitt. Jag tog fram ett glas ur köksskåpet och blandade mig en Caipirinha.

 

Sally och Ricke

 

Jag ville blogga om den här hemmasnickrade videon när jag upptäckte den en natt redan förra vintern. Den påminner mig om när jag lekte He-man på gräsmattan som liten. Jag hade ett träsvärd som morfar gjort åt mig och skulle alltid vara He-man.

 

En digital drömfångare. Jag borde vara den första att anmäla sig som försökskanin. Men varför begränsa maskinen till att bara registrera drömmar, lika bra att ha den igång dygnet runt eftersom jag allt som oftast inte har en aning om hur jag tänker. Jag skulle kanske kunna anställa någon att övervaka oönskade tankar. Någon som kan ge mig en elektrisk stöt när jag börjar älta saker eller svamlar strunt eller beter mig illa. Rätt person med den makten och det skulle kunna bli människa av mig också.

Någon som är intresserad av jobbet?

Jag bläddrar i On the road och steker pyttipanna. Läser nåt ord här, nåt ord där.

Fastnar vid en enkel dikt om rotlöshet. Rafsar ner den i anteckningsblocket.

 

 

När jag återgår till pytten upptäcker jag att den hunnit bli vidbränd.

 

Jag läser dikten igen och rör om i pannan med stekspaden.

 

Lite senare, precis efter att jag skrivit det här, snubblar jag över filmen nedan på tuben. Bilder ackompanjeras av avslappnad pianojazz och Kerouacs ekande diktuppläsning som en slags berättarröst. 

Jag har kanske sagt det förut, jag säger det igen: Jag har ingenting annat att erbjuda än min egen förvirring.

Ruben Östlund filmar Patrik Eriksson under promenaden hem efter en utekväll. Den skakiga mobilkameran söker sig hela tiden till Patriks haka. Under tiden flyter samtalet på.  

 

Ruben: Så du menar att du gör det för din egen skull?

 

Patrik: Jaa, klart man tar livet av sig för sin egen skull. Det gör man för att man inte orkar leva längre. Grejen är att man måste känna att livet är värt att leva.

 

R: Men hur kan du känna så där. Du har varit på ett ställe som jag själv hade upplevt som otroligt jobbigt att gå till om jag var 24-25 sådär. Jag hade känt mig otillräcklig. Men det gör inte du.

 

P: Men det är ju för att ni var där.

 

R: Jojo, men du kan träffa en tjej och prata med henne väldigt länge. Vad är problemet undrar jag? Varför gottar du dig i dina självmordstankar?

 

P: Nämen problemet är inte nu. Det är snarare imorgon kväll när jag går hem ensam till min lägenhet och lägger mig ensam. Det är inte så roligt.

 

R: Och det inbjuder till självmordstankar?

 

P: Ja, man får dom tankarna då. Jag är så trött på att vara ensam.

 

R: Tycker du att du är exceptionellt ensam om man jämför med nån annan som var på samma ställe ikväll?

 

P: Ja, det är klart att varje person som känner sig ensam upplever sig som mer ensam än nån annan. Det är ju i sakens natur att det är så.

 

R: Det jag vill komma till är att det bara är raljerande att prata om det.  

 

P: Jo jag förstår det.

 

R: Jag tror inte på dig nu Patrik. Jag hoppas inte att det är sant.

 

P: Du får väl skjuta mig i så fall.

 

R: Har du en pistol då?

 

P: Nej det har jag inte.

 

R: Var ska jag få tag i en pistol?

 

P: Det vet jag inte. Det är det svåra.

 

R: Nu går vi hem.

 

P: Ja, vi måste få sova.

 

Ruben och Patrik kramar om varandra och säger hej då innan de drar åt varsitt håll.

 

 

Patrik med haka i profil.

Jag kokar vatten för påtår.

 

Tar en ny tepåse.

 

- Men du tar ju alltid påtår. Du vet väl att man kan använda samma påse två gånger.

 

- Jo jag vet, säger jag.

1.


2.

Jag hade gått av mitt pass för kvällen och tiggt åt mig en cigg av några tuffa killar vid rökrutan i gränden, trots att jag inte röker. Lustigkurren i gänget kunde inte låta bli att fråga om jag ville ha dunderhonung till cancerpinnen. Jag log och var redan på väg därifrån när de föll i skratt.

 

Jag siktade in mig på strandpromenaden, men vek halvvägs av mot strandkanten. Blev stående där och slängde blickar åt horisonten. Jag var ett vrak av tappade tankar och försummade känslor. Jag kände mig klar. Överkörd av allt och alla. Det var definitivt slutet på någonting, jag visste bara inte på vad.