Resenoteringar #2 - fortsättningen

Dag 6
Efter att ha spenderat delar av kvällen med migrän, totalt bortom begrepp som tid och rum, så embarkerar vi nattbussen till Curitiba; ett mellanstopp innan vi beger oss tillbaka till Rio. Säkerheten kring bussresan liknar proceduren vid flygresor, väskor ska checkas in, handbagage deklareras och passnummer noteras. Hela baletten.

Vi passerar anonyma städer som Cascavel, Guaraniacu och gud vet vad. På 8-9 timmar ska hela delstaten Parana korsas. Standarden på bussen är klart bättre än svensk, bussen har AC installerat, bekväma breda stolar och bra med benutrymme.

Natten passerar utanför fönstret och vi vaknar upp i rätt stad. Tack för det.

Dag 7
Förmiddagen fylls med turistande. Curitiba är känt för sin europeiska arkitektur. Staden är grundad av polska, tyska och italienska invandrare, därav det obrasilianska utseendet.

Tar några fina överblicksbilder från teletornet innan vi återvänder till Rio.

På kvällen besöker vi en jazzklubb. Det är torsdag, men fullpackat på det lilla haket. Folk dansar, dricker öl och socialiserar, överallt, så mycket att det svämmar över och ut på gatorna. Ölen tar slut, så vi måste införskaffa den på baren bredvid.

Dag 8
Det blev för många Caipirinhas igår, jag är osäker på hur vi tog oss hem. 1 drink kostar förresten ca 20kr, men ölen är ännu billigare, 13-14kr. Tyvärr har brassarna ingen bredare öltradition. Variationen är mellan blaskvattnen Antarctica, Brahma eller Skol, vilka ingen levande kan känna någon smakskillnad. Värmen gör dock att suget på kvalitetsöl sjunker, men utbudet skulle aldrig fungera i längden.


Dag 9
Jag måste bara nämna bussarna i Rio. Långt ifrån komforten på Curitibabussen. Vi snackar ljusår. A galaxy far far away. Varje resa är ett äventyr i sig. Du har inte sett fruktan innan. När du kliver på är det bäst för dig att snabbt lokalisera en sittplats, annars kan du bereda dig på ett bergodalbaneåk utan like. Står du upp är det bäst att hålla fast i allt du kan hitta. Från första sekund trycker chauffören gasen i botten, och skakandet börjar. Du är inte längre människa, utan studsboll ute på motionsrunda. Det är som att de gjort en sport av att köra ner i vartenda väghål.

Paus kommer vid trafikljusen, då får du tid att ursäkta dig till din omgivning och samla dig en stund. För vid grön gubbe är det dags igen. När du vaknar upp i en hög av dina och andras tillhörigheter kan du resa dig, riva åt dig det lilla du har kvar, av ägodelar och stolthet, och gå av på din hållplats.

***

Vår husvärd, Dani, har fest på kvällen och vi får en inblick i den brasilianska glädjen för fest, att den är konstant, festen tar aldrig slut. Det är galet, galet I tell you. Av festens ca 50 deltagare så står två personer ut mer än andra. Blonda och blåögda. Jag, naturligtvis, och en kille vid namn Casper. Klyschan om nordbor besannas, då det visar sig att han är dansk.

Vi talar först engelska, sen försöker han på danska, då tappar han mig. Jag har bekymmer med danskan utan alkohol i kroppen, och med är kört från första grötiga stavelsen.

Dag 10
Jag sover som i unga dagar, till 14. Kollar lite inför Amazonasbesöket, sen beger vi oss på en Forro-spelning, en folkfest, i Guimaraes. Sabine drar, angående musiken, en parallell till Svenne rubins Långa bollar på Bengt. Men jag vill tillskriva Forron lite mer själ än så.

Funderar på varför västerlänningar (svenskar) gillar Rio så mycket. Och kommer fram till att det är en helt annan social öppenhet här, lättare att få kontakt med människor, än i tex Sverige. Förutsättningen är att man kan språket någotsånär. Att tala engelska är fult, bara gringos som talar.

Dag 11
Vi tar oss till stans andra stora turistattraktion, Sockertoppen. Turister från hela världen åker linbana upp för att se utsikten över Rio. Vi ser solen försvinna bakom bergen, stannar tills att himlen blir alldeles blodröd. Det är sagolikt.


Dag 12
Jag ser huvudstaden Brasilia från flygfönstret när vi mellanlandar. Enligt ryktet ska den vara något alldeles extra. Och visst är det en vacker grå betongbyggnad. Står där majestätisk och blek. Betong är för övrigt gångbart till allt här i Brasilien. Staket, vägar, broar, katedraler, trottoarer, regeringsbyggnader, mindre bostadshus, hotell, bänkar, osv, allt i betong. Brassarna måste avverka en hel drös cementblandare.

Brasilia är en stad med raka linjer, ordnad från första spadtaget. Allt ska följa ett planlagt mönster. Livlöst. Tråkigt. Stylitigt.

Vi väntar tålmodigt medan planet tankas och saneras. Genom fönstret får jag en lektion i hur bagagehanteringen går till. Väskor rullar ut på bandet, kastas in en lastbil, medan nya anländer och lastas på. Jag håller extra utkik så att inte våra väskor slängs ut av misstag. Men allt verkar gå rätt till. Effektivt, disciplin och ordning. Ett plus i kanten till flygbolagets bagagehantering.

Brasilia visar upp en bättre sida när planet lyfter pånytt. En flod slingar fram i en villaidyll. Vattendraget möts av en större insjö, och runtom parkerar sig gårdar med pooler, tennisbanor och större grönområden. Vackert.

***

Jättebuskaget Amazonas breder ut sig under oss. Floder flyter fram som små kostigar av gult vatten. Övergången från den röda jorden till tät regnskogsvegetation skedde lågmält, odramatiskt.

Så småningom dyker små rutiga kalhyggen upp, öppna sår. I perioder ganska tätt. Men så övertar molnen mitt synfält: flertalet små öar har bildats i luften, här och där även större öar med toppar formade likt medeltida fästningar.

Direkt, första steget ut ur flygplatsen, och hjärnan åker på tillfälligt avbrott. Den klibbiga hettan är så pass lamslående. Som att gå in i en osynlig vägg. Ett donk följt av testbilden. Luften är så tryckande att man måste pressa ner den i lungorna. En smärre chock, det ska ju vara vinter.

Väl i Manaus införskaffar vi lite utrustning för våra 5 dagar i djungeln. Kvällen spenderas runt operahuset, ett område kallat lilla Paris. Operahuset byggdes för att krydda djungeln med en smula europeisk finkultur. Den nu lite över 100 år gamla byggnaden var nog högt uppskattad när den stod klar mittibland indianhyddor och fattigdom.

Dag 13:1 (första dagen på hajk i Amazonas)
Vi är en grupp på 7 personer som samlas utanför hotellet. Jag känner mig inte alls förberedd för en djungelutflykt. Alla har fått knapphändig information om vad vi behöver för att klara oss i djungeln. Lite kläder är det enda, säger en man som jobbar på turistbyrån. En arbetskollega har varnat mig att inte pissa i Amazonfloden, då kan man få infektioner. Farligt, farligt. I alla fall något att förhålla sig till. Det ska jag försöka låta bli.

Staden Manaus är för övrigt helt omgiven av djungeln. Ursprungligen var staden en fästning, uppförd av portugiserna för skydd mot holländarna som ville åt regionen. Men legenden Manaus känns mer intressant än att faktiskt vara här. Det är en stad med ett europeiskt kvarter, resten är betong, precis som alla andra brasilianska städer vi besökt. Betong, betong, betong, plaststolar, betong.

Nästa steg är djungeln. Runt hörnet, alltid närvarande.

Det är ett steg i det okända, in i mörkret. Och kanske det största jag gjort (om man räknar bort mitt banbrytande bidrag till den koreanska populärkulturen). Jag är totalt ovetande om vilka faror som lurar i slyn, vilka glupska bestar som bara väntar att få sätta tänderna i mitt möra kött. För nog syns jag, min vita hy reflekterar ljuset i den mörkaste djungeln. Två veckor in i den brasilianska värmen, men jag är fortfarande kritvit. I princip en levande måltavla, ät mig skrivet i pannan.

Jag äntrar bushen med Rum Diary i ena näven och Expedition L i den andra. Hur dessa ska hjälpa mig mot bestar and what not under mitt besök i världens lunga vet jag inte. För att köpa mig en sekund eller två kan jag arrangera högläsning, eller om inte det fungerar, men det är i yttersta nödfall, dänga Loes tjockare roman i skallen på skenande vildjur.

Blotta tanken gör mig förstelnad av skräck. Gode gud hur ska det gå.

***

Vi korsar amazonfloden och besöker den magiska plats där den mörkare Rio Negro möter den gula Rio Solimoes. Över en halv mil flyter floderna sida vid sida utan att beblandas. Temperatur, densitet och hastighet är skälet att volymerna åtskiljs. Det är som att se horisontlinjen, i gult och svart, fast på tvären, båda bevakande sitt revir.

I byn Careiro byter vi färdmedel. En van tar oss söderut på den storstilade Transamazon-highway. Mer öde motorväg får man leta efter, inte ett möte på en timmes bilfärd. Motorvägen öppnades under 70-talet och var väl fungerande långt in på 80-talet, sen började moder jord hitta på rackartyg. Översvämningar, nedfallna träd och försjunkningar har gjort flera streckor helt blockerade. Brasilianska staten snålade när de budgeterade underhållsarbetet, vissa delar prioriterades medan andra sopades under mattan. Enda sättet att resa mellan exempelvis Manaus och Belem som båda ligger längs Amazonfloden, är som i gamla tider med båt. Men om du absolut måste ta motorvägen så räkna med uppåt 2-3 veckor, och glöm för guds skull inte röjsåg, tält och tålamod.

Som tur är ska vi inte till Belem.

Vi färdas sista biten med båt, i riktning mot ett område som kallas Juma, mitt i Amazonas. När vi anländer kan vi skönja ett nät av små floder och sjöar, som enligt info till ytan ska vara lika stort som Danmark. Åt sådana påståenden kan jag inte annat än nicka till svar, har ingen möjlighet att kontrollera sådana fakta här ute i periferin till all civilisation. Här där vetenskapen bara varit och nosat, här där Internet inte är annat än ett otroligt rykte och elektriciteten den senaste innovationen.

Vår guide leder oss till en fin stuga. Nej, inte betong utan i trä. Stadsbetongen har vi lämnat bakom oss. Stugan är enkel, försedd med sängar, myggnät, toalett, kalldusch, kackerlackor, spindlar stora som handflator och vindsabba ödlor.



***

Kvällen går till att fiska pirayor med kött som bete. Jag krokar inget, inte Sabine heller. Totalt fångar gruppen den ofantliga summan av 1 piraya. Och det är ett ynkligt litet liv, stor som ett litet äpple.

Efter fisketuren serveras middag, varefter vi åker ut på kajmanjakt i mörkret. Guiden använder en spotlight för att lysa upp strandkanten där de ligger med kurrande magar. I skarpt ljus stelnar de, en underlig försvarsmekanism naturen har givit dem, då de lätt fångas in.

Vi sitter i båten och väntar med spänning. Det är becksvart. Stjärnorna lyser upp himlen, eldflugorna luften, vattenspindlarna strandkanten, och guiden kajmanernas viloplatser.

Guiden fångar två små. Båda runt halvmetern. Han låter oss hålla i dem. Reptiler är rätt mäktiga.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback