Time to kill - time to spill

Jag tittar på American splendor. Bra film. Den där Harvey Pekar är allt en sorglig skepnad. En ensamhetens och sorglighetens riddare.

Dyster. Negativ. Han har det tufft. Varje dag är en kamp för honom. Men han är inte en sån som döljer sitt svårmod. Inte en sån som sluter sig i ett skal. Onej. Han uttrycker sig oavbrutet. Spyr ur sig cyniska utläggningar till höger och vänster. Lite hursom. Mest på jobbet och med kompisen Combs. Men Combs verkar bara lyssna med ett halvt öra. Han säger mest "aha", "okej" eller "hmm" och verkar mer intresserad av sina illustrationer.

Sen händer något. Combs flyttar till en annan stad. Gör sig ett liv på att teckna.

Medan Harvey stannar.

Han spenderar mycket tid i sin lägenhet. Men verkar även sköta sitt jobb som arkivarie.

Harvey verkar inte göra så mycket i lägenheten, ligger i sin soffa och känner sig tung, riktigt deprimerad.

Ibland går han ut och funderar. Tittar på andra människor som gör saker. Lyssnar och observerar. Sen går han hem och skriver. Till slut blir det till en serie om hans liv. En serie om hans vardagsbekymmer. Om oreda och trassel. Och allt vad det innebär.

Jag drar en lärdom av Harvey. Det gäller att vända och vrida på det liv man har. Hur mörkt och ynkligt det än må vara så kan det fortfarande komma något gott ur det.

Och det tänker jag på en stund när jag sitter här. En lördagskväll. Ensam. I min lägenhet. I livet. I tiden.

Nu har jag en sån där dag igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet att jag behöver aktivera mig, men inte med vad. Jag har dessutom extremt dålig fantasi i dessa lägen och gör därför ingenting. Jag bara väntar och tänker knackiga tankar.

Nej, jag tror jag tar en promenad. Kanske händer det något då. Kanske något bra.

I går hade min blogg 3 unika besökare. Det är jag stolt över. Jag är själv skyldig till två av besöken, och det kvarvarande vet jag gjordes av en vän. Hur kan man stå för två unika besök till sin egen blogg frågar ni er då? Jo, det ska jag berätta. Att jag besöker min egen blogg från två unika adresser är för att jag innerst inne hoppas att någon tagit över spakarna och skrivit ett häpnadsväckande överraskande inlägg. Någon som kanske utger sig för att vara jag, men inte är det. Det skulle vara skönt om någon annan tog över bloggen och skrev och experimenterade som en gud. Eller i alla fall bättre än vad jag gör. Men icke. Egentligen blir jag inte direkt besviken, det är ett långskott som aldrig kommer att inträffa om jag inte lägger ut anv och lösen på någon välbesökt sajt. Och om jag skulle göra det är risken stor att någon enbart skulle förstöra.

På något vis känns det ändå rätt skönt att för en gångs skull ha kontroll.

Ps. Det mer tekniska svaret på frågan är att jag använde två datorer, min hem- och universitetsdator.

Sitter hos mina föräldrar. Näsan rinner och jag känner mig allmänt dåsig. Blir dock glad när jag läser:

"I går såg jag ett träd, en man med en krita, två bilar (vet inte vad det var för märke), en matta (det kan ha varit min egen), en penna, en truddilutt, en grognac (de kan vara väldigt stora), två penslar, en narkoman, en biljardbordsfabrik, en tanketändare, en pöl med tårar som var vispgrädde, en granitkaka, tre stora galonbyxmonster, en grundläggande kostym (den var definitivt inte min), fem myror, fyra giganter, en galenskapare iklädd kaktus, en gurka utklädd till banan, tretton dåliga omen, tre burkar tankebubblor, en sarkofag, sex örlogsfartyg i olja och en tankesmed.

Allt utan att lämna lägenheten."

Vissa lägenheter är bara bättre än andra.