Time to kill - time to spill -

Ett exempel på bra bångstyrighet

Precis som förra året flydde jag Sverige när solen tittade fram. Under resan har jag tyvärr inte haft möjligheten, eller viljan att rapportera från plats. Men lugn, bara lugn, jag ska redogöra för min frånvaro, jag ska göra rätt för mig. Först måste jag leta rätt på alla lappar och förvirrade noteringar, sen stryka och lägga till innan det når någon form av publicering.

Seså, jaja… jag märker hur ni törstar och trugar. Här ett smakprov från resan.

Trots högljudda protester stannade min öppensinnade sambo bilen och plockade upp liftaren. Som visade sig vara hur harmlös och trevlig som helst.

Min favorit är när jag säger, ”nämen nej”.

Jag framstår som en stel och trött gammal gubbe, fast jag inte är fyllda 30. Jag gillar det.

2009-08-01 @ 21:24:05 Permalink Resor Kommentarer (3) Trackbacks ()

Noterat i Brasilien - reseskildring, reseberättelse, kåseri, kortprosa

Tänkte bjuda på min reseskildring från Brasilien i reviderad form. Har skrivit om, strukit, lagt till sen publiceringen förra sommaren.
Noterat i Brasilien - Reseskildring, kåseri, kortprosa

2009-03-27 @ 19:51:35 Permalink Resor Kommentarer (0) Trackbacks ()

Öde landsväg

Trans-Amazon Highway, Amazonas, Brasilien.

Vackert.

2008-11-10 @ 00:23:11 Permalink Resor Kommentarer (0) Trackbacks ()

Överblivna anteckningar från Rio de janeiro

Färjan går över bukten till Niteroi, en stad i staden, med eget universitet, isolerade stränder och minst ett museum. Jag trollbinds av en tavla. Två män, kopior av varandra, står på vars sin klippavgrund och stirrar i ett universum. ”Ett universum mellan mig och mig”, heter tavlan.

Jag tittar på den länge, skriver upp konstnärens namn på en lapp innan jag fortsätter konstvandringen. Men mina tankar har fastnat. Och jag måste återvända till den. Flera gånger.

Tankarna svävar, mumlar för sig själva där uppe. Viskar. Och försvinner i korta ögonblick. Allt är tavlans fel. Det finns verkligen ingen ände för tolkningsmöjligheterna av den, som att stirra rätt in i evigheten. För en sekund tänker jag slita ner den, ramma vakterna, skänka tavlan den friheten den är värd, ett eget liv, men det där med frihet är ju så komplicerat. Min ståndpunkt i frågan behöver ju inte överensstämma med målningens.

Kanske hänger den bäst där den hänger ändå.

Jag tar mig vidare...

Popkonst.

Något abstrakt. Kanske en dröm.

"Andriod" har jag för mig tavlan namngavs.

Ser ut att föreställa någon ur mupparna.

2008-10-29 @ 23:36:17 Permalink Resor Kommentarer (0) Trackbacks ()

Borta. Hemma

Besökte en vän i Manchester i helgen. Min tredje gång i stan.

En plats där tiden tycks stå stilla. Människor föds och dör, precis som på många andra delar av jorden. Man älskar att begrava sig i det som varit. Vrida och vända, riktigt gnugga in sig i fallna storheter och nostalgi.

Har inte så mycket mer att säga om den saken. Jag är nog också ganska låst, på mitt sätt.

Bilderna får berätta.

Manchester: britter, ale, fotboll, musik och arbetarklass.

2008-10-06 @ 22:23:44 Permalink Resor Kommentarer (0) Trackbacks ()

Resenoteringar #3 - sista delen

Dag 14:2

- Många kommer till Amazonas för att se stora djur och missar de små, säger vår guide och pekar på en grön larv med giftiga känselspröt.

Trots att jag vet att den är giftig så är det svårt att lämna den i fred. Fingret vill så gärna dit.

Vi befinner oss på en djungelexpedition, inne i djupaste snåren. Guiden ger oss i uppgift att markera vår framfart var hundrade meter. Vi ska lära oss överlevnad i dessa extrema förhållanden och i avslutningsvis leda guiden tillbaka till startpunkten. Vi åtar oss uppgiften i sann turistanda, lite på lek.

Stigen tar oss upp för en backe, över stockar och genom snår. Guiden stannar och dunkar macheten i ett gigantiskt träd, Sapo pema. Ljudet ekar flera kilometer.

- Urinvånarnas telefon, skämtar guiden.

Som elefantsnablar slingrar sig trädens rotsystem längs med och över stigen. Idealiska för en klumpeduns som jag att snubbla på.

Vi stannar vid hängväxten Ambee, som innehåller en stark hallucinogen rusdryck. Inget för svaga magar, upplyser guiden, innan vi snubblar vidare, allt djupare in i djungeln. I förbifarten pekar guiden på lianträdet Cipo de agua med drickbart vatten. Nyttig om man går vilse påpekar han.

Jag svettas kopiösa mängder. Kläderna blir våtare för varje minut. Luftfuktigheten och värmen gör att tankeverksamheten sjunker. Det går så långt att jag får för mig att varenda böj döljer en utgång. Att vi befinner oss i ett jättelikt inglasat växthus. Men exitskylten dyker aldrig upp. Inte i Louvren, inte här.

Vegetationen fortsätter, tät och overklig. Eller som Daniel Sjölin vill mena så är overkligheten tvärtom, ett exempel på extremt hög närvaro. Alla detaljer, alla intryck, alla känslor, är egentligen bara en förhöjd och intensivare verklighetskänsla. Nuet alla blad, växter, rötter, trädstammar, i ett ogripbart flöde av öververklighet.

Utmattning och öververklighet om vartannat. Människor svimmar för mindre.

På tillbakavägen ska vi föra guiden till startpunkten. Följa markörerna vi lämnat efter oss. Det tar inte lång stund förrän vi är helt bortkomna. Det råder oklarheter om vilken sida vi markerat, höger eller vänster, var vi gick av stigen och vilket väderstreck vi kom ifrån.

Guiden flinar lite och tar över kommandot. Vi följer efter i ett led. Stupid turistas. På med kopplet igen.

Han går över nedfallna träd, små bäckar, och vi, gruppen, klampar efter med hängande huvuden.

Tiden går, och vi likaså, obestämt och ogenomtänkt. En timme senare gör vi återbesök på platsen vi startade vår tillbakafärd. Guiden ser något snopen ut, innan han tar ny riktning.

Guiden ser mer och mer vilsen ut. Leder oss till samma ställen två tre gånger.

We are lost for sure, får han fram med ett flin.

Gruppen skrattar. Skojig typ.

Men vattnet börjar ta slut, och blickarna blir allt oroligare. Är vi verkligen borttappade. Ingen vet säkert.

Guiden fortsätter att irra runt och vi efter. Det framkommer att guiden inte tog ut kompassriktning. Situationen blir allt mer prekär. Markörerna har som upplösts. Intet har öppnat sitt gap och slukat dem.

Gruppen behöver återhämta sig. Vi pustar ut på marken, medan guiden i tystnad försvinner in i terrängen.

I ett delirium av utmattning fantiserar jag om vår räddning. Inga flygande enhörningar, så väck är jag inte, men helikopter vore dramatiskt.

40 min sitter vi bland löv och elefantsnablar. De 3 holländarna i gruppen gör allt för att hålla skenet uppe. Skojar och drar dåliga skämt. Men uppenbart ansträngt. Lyckligtvis får oron aldrig riktigt fäste, och vi vet att räddningen är nära när vi hör telefonträdet ljuda genom djungeln.

Och vi blir räddade. Dock inte av en helikopter. Attans.

Konsekvenserna av missödet är att holländarna byter guide medan resterande gruppmedlemmar övernattar i djungeln. Guiden känner att han behöver kompensera för den lilla fadäsen i djungeln, och samlar oss kring lägerelden. Han förtäljer amazonaslegender. Hur portugiserna för nöjes skull utrotade hela indianstammar, om jätteanacondor på 8 m, hur bönderna offrar en ko till pirayorna när boskapen vadar över vattendrag och om människoätande kajmaner.

Det är berättelser som skakar om, och får fördubblad nerv i mörkret.

Spänningen ökar ett snäpp när vi skymtar två röda kajmanögon nerevid strandkanten. 50 m från lägret.

Någon gång under småtimmarna prasslar det till ordentligt i en buske utanför lägret. Jag kramar hårt i Expedition L innan jag lyckas somna om.

Dag 15:3

Tidig uppstigning för att se soluppgången. Vi avnjuter en rosa himmel ackompanjerat av delfiner runt kanoten, som hämtat ur en harlekinroman.

Efter frukost besöker vi, Jose Maio junior, en 81årig lokal hjälte. Han visar oss hur utvinning av gummi går till. Maio skär ett snitt i ett kautchukträd och genast droppar vita tårar nedför stammen. Tårarna samlas i en skål och förhårdningen till gummi sker slutligt med svavelrök och värme.

Maio berättar att under den största boomen var gatorna runt operahuset i Manaus förklädda i gummi, även hästhovar och vagnhjul betäcktes för att societeten inte skulle distraheras av oönskade ljud under föreställningarna.

Fram till början av 1900-talet exporterades naturgummi från Amazonas över hela världen. Dominansen varade tills att britterna smugglade ut frön och introducerade trädet i Malaysia, där det kunde odlas till lägre kostnad och med större effektivitet.

Utkonkurrerade av asiater, det är ett mönster vi européer känner till väl.

Även om britterna var starkt bidragande till att förinta förutsättningarna för den brasilianska gummiexporten, så åstadkom de även bra saker för regionen, säger Maio. De tog med sig elektriciteten och byggde järnvägarna.

Det finns så mycket historia om Amazonas att försvinna i. Lätt att gå vilse eller drunkna i.

På tillbakavägen får vi möte av skolbåten. Traktens ungar är på väg till skolan, som just är namngiven av Jose Maio senior. Känd för att grundat regionens första gummiutvinning. Kunskapen har sedan gått i arv, mellan far och son, från Maio senior till junior.

Dag 16:4

På fjärde dagen tar guiden med oss på en heldagsutflykt, innehållande besök hos en urinnevånare i kommunen Juma. En vänlig man ur stammen Mura tar emot oss, instruerar oss i bågskytte, blåsrör och om regnskogens läkemedelskonst.

Dag 17:5

Dag 5, och sista på hajk. Rio väntar oss. Innan vi beger oss tillbaka till Manaus, hinner vi klämma in en kanotrunda. Transportmedlet gör att vi kan ta oss djupare in i djungeln. Snårskogen blottar tre olika sorters apor: capocin-, howlin-, ekorre-apa.

Dagarna 18, 19, 20, 21.

Tillbaka i rio spenderar vi hutlösa mängder Real på presenter, cashasa för att blanda egen caipirinha, vi prövar även äkta brasiliansk grillbuffé, besöker Oscar Niemeyers museum i Niteroi, botaniska trädgården och stannar till vid en av världens längsta stränder…

***

Copacabana återhämtar sig i strimmorna av morgonsolen när vi promenerar längs strandkanten. Jag låter vågorna snudda mina tår medan jag ser ut över horisonten. Ett fåtal badar när molnen skyler solen, men förflytta vädret och stranden till Sverige och det skulle vara fullpackad med ungdomar och barnfamiljer. Här är man alldeles för bortskämd med klarblå himmel och brännande sol, till och med på vintern, så just idag sysselsätter sig rioborna med annat.

Att bli lämnad med stranden så här är enormt. Som om den bara var några få förunnad.

***

Rio de janeiro, med eller utan sol, är verkligen himmel och helvete på samma plats.

2008-09-12 @ 22:39:01 Permalink Resor Kommentarer (2) Trackbacks ()

Resenoteringar #2 - fortsättningen

Dag 6
Efter att ha spenderat delar av kvällen med migrän, totalt bortom begrepp som tid och rum, så embarkerar vi nattbussen till Curitiba; ett mellanstopp innan vi beger oss tillbaka till Rio. Säkerheten kring bussresan liknar proceduren vid flygresor, väskor ska checkas in, handbagage deklareras och passnummer noteras. Hela baletten.

Vi passerar anonyma städer som Cascavel, Guaraniacu och gud vet vad. På 8-9 timmar ska hela delstaten Parana korsas. Standarden på bussen är klart bättre än svensk, bussen har AC installerat, bekväma breda stolar och bra med benutrymme.

Natten passerar utanför fönstret och vi vaknar upp i rätt stad. Tack för det.

Dag 7
Förmiddagen fylls med turistande. Curitiba är känt för sin europeiska arkitektur. Staden är grundad av polska, tyska och italienska invandrare, därav det obrasilianska utseendet.

Tar några fina överblicksbilder från teletornet innan vi återvänder till Rio.

På kvällen besöker vi en jazzklubb. Det är torsdag, men fullpackat på det lilla haket. Folk dansar, dricker öl och socialiserar, överallt, så mycket att det svämmar över och ut på gatorna. Ölen tar slut, så vi måste införskaffa den på baren bredvid.

Dag 8
Det blev för många Caipirinhas igår, jag är osäker på hur vi tog oss hem. 1 drink kostar förresten ca 20kr, men ölen är ännu billigare, 13-14kr. Tyvärr har brassarna ingen bredare öltradition. Variationen är mellan blaskvattnen Antarctica, Brahma eller Skol, vilka ingen levande kan känna någon smakskillnad. Värmen gör dock att suget på kvalitetsöl sjunker, men utbudet skulle aldrig fungera i längden.

Dag 9
Jag måste bara nämna bussarna i Rio. Långt ifrån komforten på Curitibabussen. Vi snackar ljusår. A galaxy far far away. Varje resa är ett äventyr i sig. Du har inte sett fruktan innan. När du kliver på är det bäst för dig att snabbt lokalisera en sittplats, annars kan du bereda dig på ett bergodalbaneåk utan like. Står du upp är det bäst att hålla fast i allt du kan hitta. Från första sekund trycker chauffören gasen i botten, och skakandet börjar. Du är inte längre människa, utan studsboll ute på motionsrunda. Det är som att de gjort en sport av att köra ner i vartenda väghål.

Paus kommer vid trafikljusen, då får du tid att ursäkta dig till din omgivning och samla dig en stund. För vid grön gubbe är det dags igen. När du vaknar upp i en hög av dina och andras tillhörigheter kan du resa dig, riva åt dig det lilla du har kvar, av ägodelar och stolthet, och gå av på din hållplats.

***

Vår husvärd, Dani, har fest på kvällen och vi får en inblick i den brasilianska glädjen för fest, att den är konstant, festen tar aldrig slut. Det är galet, galet I tell you. Av festens ca 50 deltagare så står två personer ut mer än andra. Blonda och blåögda. Jag, naturligtvis, och en kille vid namn Casper. Klyschan om nordbor besannas, då det visar sig att han är dansk.

Vi talar först engelska, sen försöker han på danska, då tappar han mig. Jag har bekymmer med danskan utan alkohol i kroppen, och med är kört från första grötiga stavelsen.

Dag 10
Jag sover som i unga dagar, till 14. Kollar lite inför Amazonasbesöket, sen beger vi oss på en Forro-spelning, en folkfest, i Guimaraes. Sabine drar, angående musiken, en parallell till Svenne rubins Långa bollar på Bengt. Men jag vill tillskriva Forron lite mer själ än så.

Funderar på varför västerlänningar (svenskar) gillar Rio så mycket. Och kommer fram till att det är en helt annan social öppenhet här, lättare att få kontakt med människor, än i tex Sverige. Förutsättningen är att man kan språket någotsånär. Att tala engelska är fult, bara gringos som talar.

Dag 11
Vi tar oss till stans andra stora turistattraktion, Sockertoppen. Turister från hela världen åker linbana upp för att se utsikten över Rio. Vi ser solen försvinna bakom bergen, stannar tills att himlen blir alldeles blodröd. Det är sagolikt.

Dag 12
Jag ser huvudstaden Brasilia från flygfönstret när vi mellanlandar. Enligt ryktet ska den vara något alldeles extra. Och visst är det en vacker grå betongbyggnad. Står där majestätisk och blek. Betong är för övrigt gångbart till allt här i Brasilien. Staket, vägar, broar, katedraler, trottoarer, regeringsbyggnader, mindre bostadshus, hotell, bänkar, osv, allt i betong. Brassarna måste avverka en hel drös cementblandare.

Brasilia är en stad med raka linjer, ordnad från första spadtaget. Allt ska följa ett planlagt mönster. Livlöst. Tråkigt. Stylitigt.

Vi väntar tålmodigt medan planet tankas och saneras. Genom fönstret får jag en lektion i hur bagagehanteringen går till. Väskor rullar ut på bandet, kastas in en lastbil, medan nya anländer och lastas på. Jag håller extra utkik så att inte våra väskor slängs ut av misstag. Men allt verkar gå rätt till. Effektivt, disciplin och ordning. Ett plus i kanten till flygbolagets bagagehantering.

Brasilia visar upp en bättre sida när planet lyfter pånytt. En flod slingar fram i en villaidyll. Vattendraget möts av en större insjö, och runtom parkerar sig gårdar med pooler, tennisbanor och större grönområden. Vackert.

***

Jättebuskaget Amazonas breder ut sig under oss. Floder flyter fram som små kostigar av gult vatten. Övergången från den röda jorden till tät regnskogsvegetation skedde lågmält, odramatiskt.

Så småningom dyker små rutiga kalhyggen upp, öppna sår. I perioder ganska tätt. Men så övertar molnen mitt synfält: flertalet små öar har bildats i luften, här och där även större öar med toppar formade likt medeltida fästningar.

Direkt, första steget ut ur flygplatsen, och hjärnan åker på tillfälligt avbrott. Den klibbiga hettan är så pass lamslående. Som att gå in i en osynlig vägg. Ett donk följt av testbilden. Luften är så tryckande att man måste pressa ner den i lungorna. En smärre chock, det ska ju vara vinter.

Väl i Manaus införskaffar vi lite utrustning för våra 5 dagar i djungeln. Kvällen spenderas runt operahuset, ett område kallat lilla Paris. Operahuset byggdes för att krydda djungeln med en smula europeisk finkultur. Den nu lite över 100 år gamla byggnaden var nog högt uppskattad när den stod klar mittibland indianhyddor och fattigdom.

Dag 13:1 (första dagen på hajk i Amazonas)
Vi är en grupp på 7 personer som samlas utanför hotellet. Jag känner mig inte alls förberedd för en djungelutflykt. Alla har fått knapphändig information om vad vi behöver för att klara oss i djungeln. Lite kläder är det enda, säger en man som jobbar på turistbyrån. En arbetskollega har varnat mig att inte pissa i Amazonfloden, då kan man få infektioner. Farligt, farligt. I alla fall något att förhålla sig till. Det ska jag försöka låta bli.

Staden Manaus är för övrigt helt omgiven av djungeln. Ursprungligen var staden en fästning, uppförd av portugiserna för skydd mot holländarna som ville åt regionen. Men legenden Manaus känns mer intressant än att faktiskt vara här. Det är en stad med ett europeiskt kvarter, resten är betong, precis som alla andra brasilianska städer vi besökt. Betong, betong, betong, plaststolar, betong.

Nästa steg är djungeln. Runt hörnet, alltid närvarande.

Det är ett steg i det okända, in i mörkret. Och kanske det största jag gjort (om man räknar bort mitt banbrytande bidrag till den koreanska populärkulturen). Jag är totalt ovetande om vilka faror som lurar i slyn, vilka glupska bestar som bara väntar att få sätta tänderna i mitt möra kött. För nog syns jag, min vita hy reflekterar ljuset i den mörkaste djungeln. Två veckor in i den brasilianska värmen, men jag är fortfarande kritvit. I princip en levande måltavla, ät mig skrivet i pannan.

Jag äntrar bushen med Rum Diary i ena näven och Expedition L i den andra. Hur dessa ska hjälpa mig mot bestar and what not under mitt besök i världens lunga vet jag inte. För att köpa mig en sekund eller två kan jag arrangera högläsning, eller om inte det fungerar, men det är i yttersta nödfall, dänga Loes tjockare roman i skallen på skenande vildjur.

Blotta tanken gör mig förstelnad av skräck. Gode gud hur ska det gå.

***

Vi korsar amazonfloden och besöker den magiska plats där den mörkare Rio Negro möter den gula Rio Solimoes. Över en halv mil flyter floderna sida vid sida utan att beblandas. Temperatur, densitet och hastighet är skälet att volymerna åtskiljs. Det är som att se horisontlinjen, i gult och svart, fast på tvären, båda bevakande sitt revir.

I byn Careiro byter vi färdmedel. En van tar oss söderut på den storstilade Transamazon-highway. Mer öde motorväg får man leta efter, inte ett möte på en timmes bilfärd. Motorvägen öppnades under 70-talet och var väl fungerande långt in på 80-talet, sen började moder jord hitta på rackartyg. Översvämningar, nedfallna träd och försjunkningar har gjort flera streckor helt blockerade. Brasilianska staten snålade när de budgeterade underhållsarbetet, vissa delar prioriterades medan andra sopades under mattan. Enda sättet att resa mellan exempelvis Manaus och Belem som båda ligger längs Amazonfloden, är som i gamla tider med båt. Men om du absolut måste ta motorvägen så räkna med uppåt 2-3 veckor, och glöm för guds skull inte röjsåg, tält och tålamod.

Som tur är ska vi inte till Belem.

Vi färdas sista biten med båt, i riktning mot ett område som kallas Juma, mitt i Amazonas. När vi anländer kan vi skönja ett nät av små floder och sjöar, som enligt info till ytan ska vara lika stort som Danmark. Åt sådana påståenden kan jag inte annat än nicka till svar, har ingen möjlighet att kontrollera sådana fakta här ute i periferin till all civilisation. Här där vetenskapen bara varit och nosat, här där Internet inte är annat än ett otroligt rykte och elektriciteten den senaste innovationen.

Vår guide leder oss till en fin stuga. Nej, inte betong utan i trä. Stadsbetongen har vi lämnat bakom oss. Stugan är enkel, försedd med sängar, myggnät, toalett, kalldusch, kackerlackor, spindlar stora som handflator och vindsabba ödlor.

***

Kvällen går till att fiska pirayor med kött som bete. Jag krokar inget, inte Sabine heller. Totalt fångar gruppen den ofantliga summan av 1 piraya. Och det är ett ynkligt litet liv, stor som ett litet äpple.

Efter fisketuren serveras middag, varefter vi åker ut på kajmanjakt i mörkret. Guiden använder en spotlight för att lysa upp strandkanten där de ligger med kurrande magar. I skarpt ljus stelnar de, en underlig försvarsmekanism naturen har givit dem, då de lätt fångas in.

Vi sitter i båten och väntar med spänning. Det är becksvart. Stjärnorna lyser upp himlen, eldflugorna luften, vattenspindlarna strandkanten, och guiden kajmanernas viloplatser.

Guiden fångar två små. Båda runt halvmetern. Han låter oss hålla i dem. Reptiler är rätt mäktiga.