Vad som hände när Sherlock Holmes glömde säga: ”Elementärt min käre Watson.”
Det var en gång en magisk skog i ett land som vi kan kalla för Borlänge. I det landet fanns det många djur av många olika folkslag. Det fanns igelkottar och bävrar och humrar och igelkottar och så vidare. Kungen i skogen var dock som i alla andra skogar älgen. Nu fanns det en alldeles speciell älg i denna skog. Han var en stor och ståtlig älg som gillade att sitta under sin korkek och lukta på blommor. En dag så hittades älgen i ett hav av sitt eget blod och alla djuren blev förskräckta. Älgen var mördad! Vem kan ha gjorde något sådant hemskt? Dom ringde genast till polisen och förklarade vad som hänt. Polisen skickade då deras bästa man: Sherlock Holmes. Holmes hade en slav som hette Watson som gav läsaren någon att identifiera sig med. Sherlock Holmes började leta efter misstänkta djur och hade till slut en lista på tre personer som kunde var skyldiga.
1. Myran Elsa.
Motiv: Hämnd. Älgen hade för sju år sedan trampat ihjäl Elsas bästis myrsloken Petter.
B. Jägaren Ronny.
Motiv: Underhållning. Ronny var sedan tidigare känd i både skogen och hos polisen som någon som brukade mörda djur. Han hade dock aldrig blivit skyldig till ett mord pga. brist på bevis.
4. Tranan Bettan.
Motiv: Pengar. Bettan var ett luder som behövde pengar till ful-tjack.
Sherlock Holmes började intervjua de misstänkta och startade med Myran Elsa.
Sherlock: Var befann du dig vid mordets tidpunkt?
Myran Elsa: Det var jag. Jag mördade älgjäveln!
Sherlock: Jaha.
Myran Elsa: Ja.
Sherlock: Ok.
Vid den här tidpunken så förstod Watson vad som höll på att hända och såg till att Sherlock blev inlåst i ett mentalsjukhus tills han blev tillräckligt frisk för att förstå att djur inte kan prata.
Snipp snapp snut så var sagan färdig!
//Jocke
1. Myran Elsa.
Motiv: Hämnd. Älgen hade för sju år sedan trampat ihjäl Elsas bästis myrsloken Petter.
B. Jägaren Ronny.
Motiv: Underhållning. Ronny var sedan tidigare känd i både skogen och hos polisen som någon som brukade mörda djur. Han hade dock aldrig blivit skyldig till ett mord pga. brist på bevis.
4. Tranan Bettan.
Motiv: Pengar. Bettan var ett luder som behövde pengar till ful-tjack.
Sherlock Holmes började intervjua de misstänkta och startade med Myran Elsa.
Sherlock: Var befann du dig vid mordets tidpunkt?
Myran Elsa: Det var jag. Jag mördade älgjäveln!
Sherlock: Jaha.
Myran Elsa: Ja.
Sherlock: Ok.
Vid den här tidpunken så förstod Watson vad som höll på att hända och såg till att Sherlock blev inlåst i ett mentalsjukhus tills han blev tillräckligt frisk för att förstå att djur inte kan prata.
Snipp snapp snut så var sagan färdig!
//Jocke
Förlåt och tack!
Jag är bulimiker! Eller rättare sagt min hjärna är det. Den äter vardagsintryck som sedan vänder i magen och sköljer ut i form av irritation och suggestion. Ändå håller jag mig optimistisk, i alla fall under större delen av dagen. Det som gör mig positiv är ofta små saker, som att höra Sibiria sjunga: ”Denna stad där alla vet vem du är – utom du själv…” på bästa dansbands-swindie-vis. Eller att återupptäcka en gammal XTC-skiva som blev bortprioriterad vid en flytt nån gång. XTC är ett typiskt band nån jobbig popnörds-jävel tvingat på dig på en fest för länge sen, enbart för att du råkade nämna att du gillar brittpop. Du valde då att ignorera saten för sitt klumpiga uppträdande och bad honom genom en snäll omskrivning att dra åt helvete! Det räcker dock inte, saten ger sig inte och börjar spela skiten på högsta volym. Du och din samtalspartner, som du letat rätt på illa kvickt för att slippa den jobbiga pottskallen, avbryter för någon sekund eran intellektuella diskussion om galna kosjukan för att samstämmigt konstatera att det är det sämsta 80-talsskiten ni någonsin hört. Det är hursomhelst ett bortglömt genialiskt gubbpopband som kanske inte har första intrycket på sin sida och till råga på det sällan låtit moderna eller hippa, men väl värda att ägna en stund åt.
Bästa städlåt: Red house painters – I feel the rain fall
Bästa dansa-på-mattan-låt: Sibiria – Ljusdal
Bästa tänka-på-spaceiga-saker-låt: XTC – Where all light
En lista om för de som vill bli konstnärer
Konsten att bli en konstnär
- Gör om din lägenhet/rum till en ateljé.
- Välj en förgrundsfigur att imitera, köp ett målarset och eventuellt en basker.
- Lås in dig under längre perioder och verka mystisk (du kan börja med att slänga ut onödiga möbler på bakgården).
- Gasta, gorma och förolämpa din omgivning, även när det inte är någon du står i direkt samtal med (ungefär som fyllon, junkies och hemlösa gör i tunnelbanan).
- Hitta din egen gångstil. Börja med att använda två olika skor, den ena måste dock ha mycket högre klack än den andra, så ska du se att det löser sig av sig själv.
Det var det...
Att vara poetisk i DOS - en guide till att leverera intet ettor och nollor (del två i oändligheten och ”jaget”)
En insikt: osäkra människor ÄR verkligen intresseväckande. Jag har alltid tyckt att människor med överdrivet bra självförtroende antingen är dumma eller helt genomkorkade. Nog om det. I förra inlägget om jaget kunde man avläsa en spirituell lotusflummighet, det ska nu avvecklas en aning. Men jag har fortfarande fullständigt förtroende för min franska filosof, vilken jag nu tänker luta mig tillbaka på (sug på dom f:en). Okej jag går inte i kronologisk ordning men det spelar ingen roll. Han skriver att det kan ha en befriande effekt att tömma ord på dess betydelse. Jaha, tänker jag och slutar läsa när han tycker att jag ska skrika ut ord i intet. Det är ju trots allt mitt i natten, någon kanske ringer polisen, och jag har heller inte energi för något tjoande. Dessutom gillar jag inte att skrika. Mitt minne gör mig plötsligt uppmärksam på en bok jag la märke till på bokrean. DOS och någonting. Jag minns att jag funderade på vad man år 2006 har en DOS-bok till. Spelar ingen roll, för nu passar DOS utmärkt in i min senaste förnimmelse. Jag har dock ingen ren DOS-version installerad, så prompten i Xp får duga för den här gången.
Jag inleder med kommandot ”cd\” för att slippa stå i någon onödig katalog. Samtidigt som jag trycker på enter inser jag misstaget – nu har jag ju två synliga kommandorader, ajaj. Jag söker febrilt i min hjärnas förorter efter kommandot för att rensa min slarvighet. ”Clear”, ”clear screen”, inget fungerar. Men så trillar något ner, som en ärta som inte hör hemma i salladen, ”cls” förbövelen. Åh… äntligen ett fritt skottfält. Jag skriver det igen för att åter få upprepa det förlösande känslosvallet. Denna gång känner jag ingenting. Stunt i det. Jag går vidare med min uppgift: att avlossa ett magasin med poetisk lösammunition med destination intet. Lösammo för att vara på den säkra sidan att ingen kommer till skada av den tragiskt dåliga poesin. Man kan i och för sig aldrig veta vad intet döljer, men det är där någonstans poängen finns.
Nåväl, eftersom jag nu inte är någon poet själv använder jag i en av mina blogg-grannars fantastiska verser. Den alldeles ovetande stackaren bakom skrivelsen får rätt och slätt agera försöksobjekt (Internetpoesi finns det någon bättre form att omintetgöra?). Har man ingen granne kan man lätt hitta tonvis med bedrövligt sammanfogade meningar bara genom att söka i Internets avloppssystem efter denna extremt vanliga förorening, kallad hobby-hemside-poesi (det är nästan för vänligt att kalla den det). I Liftarens guide till galaxen får man reda på att vogonpoesi bara är universums näst sämsta poesi. Den allra sämsta skrevs av en Paula Nancy Millstone Jennings i England. Douglas Adams (författaren till verket) studentkamrat vars poesi var aningens pretentiös och enligt honom ganska urholkad, men i första hand fullständigt outhärdlig. Nyligen gick Paula bort, vilket betyder att vogonpoesi nu alltså är universums allra sämsta. Detta är något jag motsätter mig starkt. När boken skrevs hade inte alla jordens avskum, missförstådda tonåringar och allmänna miffon fått göra sin röst hörd på alla oräkneliga och ooolidligt plågsamma webb-platser (plågsamt för både läsaren och författaren. Det tar bara längre tid för den andra parten att inse det. Det borde helt enkelt finnas en lag mot sånt eller så ska det vara medveten uselhet, då bryr jag mig inte). I själva verket är jag kanske inte bättre själv, men jag slänger mig i alla fall inte med stinkande poesi. Förutom när jag statuerar exempel, som nu då. Vilket leder mig tillbaka på rätt spår, alltså följande ska försvinna i intet och helst aldrig återvända:
Paradoxalt nog motsäger hela experimentet sig självt, eftersom jag förevigas för ett slag med min antites, men poängen är ändå att omringa ”jaget”, så nått måste man faktiskt uppoffra.
Poesi… vafan är det? Och svaret: … är inte ett internt kommando, externt kommando, program eller filnamn.
Fantastiskt!
Jag inleder med kommandot ”cd\” för att slippa stå i någon onödig katalog. Samtidigt som jag trycker på enter inser jag misstaget – nu har jag ju två synliga kommandorader, ajaj. Jag söker febrilt i min hjärnas förorter efter kommandot för att rensa min slarvighet. ”Clear”, ”clear screen”, inget fungerar. Men så trillar något ner, som en ärta som inte hör hemma i salladen, ”cls” förbövelen. Åh… äntligen ett fritt skottfält. Jag skriver det igen för att åter få upprepa det förlösande känslosvallet. Denna gång känner jag ingenting. Stunt i det. Jag går vidare med min uppgift: att avlossa ett magasin med poetisk lösammunition med destination intet. Lösammo för att vara på den säkra sidan att ingen kommer till skada av den tragiskt dåliga poesin. Man kan i och för sig aldrig veta vad intet döljer, men det är där någonstans poängen finns.
Nåväl, eftersom jag nu inte är någon poet själv använder jag i en av mina blogg-grannars fantastiska verser. Den alldeles ovetande stackaren bakom skrivelsen får rätt och slätt agera försöksobjekt (Internetpoesi finns det någon bättre form att omintetgöra?). Har man ingen granne kan man lätt hitta tonvis med bedrövligt sammanfogade meningar bara genom att söka i Internets avloppssystem efter denna extremt vanliga förorening, kallad hobby-hemside-poesi (det är nästan för vänligt att kalla den det). I Liftarens guide till galaxen får man reda på att vogonpoesi bara är universums näst sämsta poesi. Den allra sämsta skrevs av en Paula Nancy Millstone Jennings i England. Douglas Adams (författaren till verket) studentkamrat vars poesi var aningens pretentiös och enligt honom ganska urholkad, men i första hand fullständigt outhärdlig. Nyligen gick Paula bort, vilket betyder att vogonpoesi nu alltså är universums allra sämsta. Detta är något jag motsätter mig starkt. När boken skrevs hade inte alla jordens avskum, missförstådda tonåringar och allmänna miffon fått göra sin röst hörd på alla oräkneliga och ooolidligt plågsamma webb-platser (plågsamt för både läsaren och författaren. Det tar bara längre tid för den andra parten att inse det. Det borde helt enkelt finnas en lag mot sånt eller så ska det vara medveten uselhet, då bryr jag mig inte). I själva verket är jag kanske inte bättre själv, men jag slänger mig i alla fall inte med stinkande poesi. Förutom när jag statuerar exempel, som nu då. Vilket leder mig tillbaka på rätt spår, alltså följande ska försvinna i intet och helst aldrig återvända:
Paradoxalt nog motsäger hela experimentet sig självt, eftersom jag förevigas för ett slag med min antites, men poängen är ändå att omringa ”jaget”, så nått måste man faktiskt uppoffra.
Poesi… vafan är det? Och svaret: … är inte ett internt kommando, externt kommando, program eller filnamn.
Fantastiskt!
