Time to kill - time to spill

Färjan går över bukten till Niteroi, en stad i staden, med eget universitet, isolerade stränder och minst ett museum. Jag trollbinds av en tavla. Två män, kopior av varandra, står på vars sin klippavgrund och stirrar i ett universum. ”Ett universum mellan mig och mig”, heter tavlan.

 

 

Jag tittar på den länge, skriver upp konstnärens namn på en lapp innan jag fortsätter konstvandringen. Men mina tankar har fastnat. Och jag måste återvända till den. Flera gånger.
 

Tankarna svävar, mumlar för sig själva där uppe. Viskar. Och försvinner i korta ögonblick. Allt är tavlans fel. Det finns verkligen ingen ände för tolkningsmöjligheterna av den, som att stirra rätt in i evigheten. För en sekund tänker jag  slita ner den, ramma vakterna, skänka tavlan den friheten den är värd, ett eget liv, men det där med frihet är ju så komplicerat. Min ståndpunkt i frågan behöver ju inte överensstämma med målningens.

 

Kanske hänger den bäst där den hänger ändå.

 

Jag tar mig vidare...

 

Popkonst.

 

Något abstrakt. Kanske en dröm.

 

"Andriod" har jag för mig tavlan namngavs.

 

Ser ut att föreställa någon ur mupparna.