Time to kill - time to spill

Idag har jag fått en uppgift av min sambo: att panta burkar. Det är en väldigt stor uppgift. Jag är stolt över förtroendet, och jag ska med största precision utföra uppgiften. En sådan uppgift måste man planera för. Nu ska jag göra det. 

Jag börjar med en mental förberedelse, där jag försöker se mig själv utföra uppgiften. Nu ser jag på den mentala bilden. Allt ser bra ut. Det är en fin tavla. Ett riktigt konstverk, en Van Gogh.

 

Nu är det dags för nästa förberedelse: material. Jag måste ha något att frakta burkarna i. Jag väljer en plastpåse. Det känns som ett tryggt val. Bastant på sitt vis. Bastant. Bland alternativen fanns en papperspåse. Den dög inte idag. Kanske duger den någon annan gång. Men inte idag. Alla kan inte vinna. Och att ta med papperspåsen bara för att vara snäll blir det inte tal om. Jag är benhård.

 

Och nu till burkarna. Jag upptäcker att det finns många, och av olika typ. Det finns: burkar och Pet-flaskor. Jag känner mig lite lurad. Men jag skakar av mig det ganska snabbt. Sån är jag.

 

Jag tar ett beslut. Jag ska räkna alltsammans för att vara väl förberedd. Nu räknar jag.

 

Nu är jag klar. Det är 45 pantobjekt. Jaha. Så bra. Jag lägger dem i mitt arbetsmaterial påsen. Klart. Nu kan jag nästan se slutet på mitt uppdrag. Men bara nästan. Det viktigaste är kvar. Själva pantningen.

 

Jag har valt Ica. Det ligger nära och där finns det en automatisk pantmaskin. Affären uppfyller mina krav. Jag känner mig nöjd.

Nu går jag. Jag tänker på några kloka ord någon klok person sa: ”Det är inte slutmålet som är det viktiga med att resa, det är vägen dit.”  

Jag samtycker.  

På vägen ser jag många människor (jag tappar räkningen efter 7), en hund och några träd.  

 

Vägen dit är resan, tänker jag. Vilken bonus.

 

Det blev 14,50 sammanlagt. De tar jag till mig själv. Det har jag gjort mig förtjänt av.

 

När jag kommer hem känner jag att resan gjort mig gott. Jag har insett något, och växt om än bara en smula.  

 

Uppdrag slutfört.