Fjärrkontroll styr beteende [REDIGERAD]

Tjuren hade honom inträngd i ena hörnet av manegen och rusade i ett furiöst tempo mot det röda skynket. Sekunderna innan publiken väntade sig ett blodbad, när hornen bara var meter ifrån att våldsamt kasta upp hans klena kropp i en båge genom luften, då tryckte han nonchalant på en knapp på fjärrkontrollen han hade i sin högra hand. Istället bromsade tjuren in och lullade märkligt iväg åt ett annat håll. Som om den glömt bort vad den sysslade på med.

 

Forskaren och matadorimitatören Jose Delgado laborerade på detta sätt med tjuren som försöksdjur. Genom implantat i hjärnan kunde han via elektriska signaler framkalla vissa beteenden hos olika djur. Han kunde få tjurar att avbryta attacker, apor att gäspa och katter att klösa vilt kring sig i aggressiva utfall.

 

Delgado var helt övertygad om att elektrisk stimulering var nyckeln till förståelsen av det sociala beteendets biologiska grund. Målet var att ta reda på hur människans hjärna fungerar och göra henne lyckligare och mindre destruktiv.

 

 

Men med försöken på människan kom han inte så långt han ville. Vilket kanske var bra.

 

Ungefär som tjuren manövrerades brukar jag tänka att jag själv är huvudperson i ett experiment. I försöket är jag den vilseledda varelsen. Den oförstående tjuren med ett implantat som begränsade mina tankar och handlingar på sätt jag inte hade en aning om.

 

Men en vacker dag skulle forskningsledaren få nog. Kulisserna skulle falla och män med långa rockar skulle stega mot mig med allvarliga blickar. De skulle säga något i stil med:  

- Magnus, du har varit försökskanin i ett livslångt experiment. Vi har genom ett chip bakom ditt öra styrt dina tankar och med flit gjort det besvärligt för dig, men nu har vi samlat den fakta vi behöver. Vi är klara med dig.

 

Sen skulle de plocka ur chipet och tacka mig för samarbetet och säga att de var nöjda med min insats och att jag var fri att göra vad jag vill.   

 

- Tänk inte något mer på det som hänt, lev ditt liv istället, skulle en man med smala glasögonbågar kläcka ur sig innan han vände ryggen till och försvann bakom ett rött draperi bara för lämna mig där.

 

Jag skulle stå kvar, stå där utan en aning om någonting, med innanmätet vänt ut och in. Osäker om mina tankar verkligen var mina egna, men ändå på något sätt känna en lättnad.

 

Sen skulle jag ta mig samman, tänka min första egna tanke. För att sen, men bara kanske, titta snett upp mot himlen, lite filmiskt sådär och le ett gåtfullt leende. 


Fjärrkontroll styr beteende

Tjuren rusade i ett furiöst tempo mot det röda skynket han viftade med framför sig. Sekunderna innan publiken väntade sig ett blodbad, när hornen bara var meter ifrån att våldsamt kasta upp hans klena kropp i en båge genom luften, tryckte han nonchalant på en knapp på fjärrkontrollen han hade i sin högra hand. Istället bromsade tjuren in och lullade märkligt iväg åt ett annat håll. Som om den glömt bort vad den sysslade på med.

 

Forskaren och matadorimitatören Jose Delgado laborerade på detta sätt med tjuren som försöksdjur. Genom implantat i hjärnan kunde han via elektriska signaler framkalla vissa beteenden hos olika djur. Han kunde få tjurar att avbryta attacker, apor att gäspa och katter att klösa vilt kring sig i aggressiva utfall genom att styra dem med fjärrkontroll.

 

Delgado var helt övertygad om att elektrisk stimulering var nyckeln till förståelsen av det sociala beteendets biologiska grund. Målet var att ta reda på hur människans hjärna fungerar och göra henne lyckligare och mindre destruktiv. Men med försöken på människan kom han inte så långt han ville. Vilket kanske var bra.

 

Ungefär så brukar jag tänka att jag själv är huvudperson i ett experiment. I försöket är jag den vilseledda varelsen. Den oförstående tjuren med ett implantat som begränsade mina tankar och handlingar på sätt jag inte hade en aning om.

 

Men en vacker dag skulle forskningsledaren få nog. Kulisserna skulle falla och män i vita rockar skulle stega mot mig med allvarliga blickar. De skulle säga något i stil med:

 

- Magnus, du har varit försökskanin i ett livslångt experiment. Vi har genom ett chip bakom ditt öra styrt dina tankar och med flit gjort det besvärligt för dig, men nu har vi samlat den fakta vi behöver. Vi är klara med dig.

 

Sen skulle de plocka ur chipet och tacka mig för samarbetet och säga att de var nöjda med min insats och att jag var fri att göra vad jag vill.  

 

- Tänk inte något mer på det som hänt, lev ditt liv istället, skulle en man med smala glasögonbågar kläcka ur sig innan han vände ryggen till och försvann bakom ett rött draperi bara för lämna mig där.

 

Jag skulle stå kvar, stå där utan en aning om någonting, med innanmätet vänt ut och in. Osäker om mina tankar verkligen var mina egna, men ändå på något sätt känna en lättnad. Sen skulle jag ta mig samman, tänka min första egna tanke. För att sen, men bara kanske, titta snett upp mot himlen, lite filmiskt sådär och le ett gåtfullt leende. 


Koreansk populärkultur med Schulman - Novell från en kvällskurs

Gjorde likadant med mina kvällskursanteckningar från förra sommaren som med reseskildringen, la upp det på Scribd.

Koreansk populärkultur med Schulman - Novell från en kvällskurs

Kattvakt åt Ricke och Sally

Min sambo hade lämnat en lapp. ”Gå ut med katterna!”

 

Jag läste lappen och plockade varorna ur matkassen. Jag åt en smörgås innan jag knäppte på Sally kopplet. Ricke gjorde motstånd, tråcklade, men till slut fick jag på selen.     

 

Jag visade vägen till innergården. De hängde med.

 

Jag öppnade dörren. Sally for ut som ett spjut. Ricke var mer försiktig. Jag fick lov att putta ut honom, annars hade vi aldrig tagit oss ut.

 

Sally rände runt. Ville vara överallt, titta på allt, nosa på allt, hälsa på allt. Jag hade fullt sjå att styra. Jag följde med, stoppade linan då och då och släppte efter så hon fick springa. 

 

”Gud, en sån fin katt”, sa folk om Sally i förbifarten.

 

”Ja”, sa jag.

 

Ricke däremot. Han verkade nöjd där han låg. Hälsade inte i onödan. Han la sig på en plats, sen låg han där. Tittade på något, jamade, tittade lite till, en sten eller något, jamade igen och låg kvar.

 

Jag blev lite orolig för Ricke. Försökte förklara för honom att jag tidigast skulle gå ut med dem imorgon igen. ”Lika bra att du försöker släppa loss nu”, sa jag, ”snart är du tillbaka i lägenheten och den kan du vid det här laget”. ”Mer disco än så här blir det inte.”

 

Han tittade på mig, sen tittade han ut i luften utan att röra sig ur fläcken.

 

Efter en stund puttade jag honom. ”Kom igen”. ”Där borta är Sally”, sa jag, och pekade på henne där hon sprang längre bort på gårdsplanen och levde livet. Hon tog verkligen tillfället till akt. Fortsatte springa. Sprang och sprang utan hänsyn till vare sig Ricke eller kopplet.

 

Jag tittade på Ricke och sen bort mot Sally. Jag kände mig maktlös. Om Ricke var nöjd där han låg så fick han väl vara det. Jag kunde inte göra mer.

 

Sally verkade äntligen få nog. Jag tog in dem. De hade fått sitt roliga. Det var dags för mig att få mitt. Jag tog fram ett glas ur köksskåpet och blandade mig en Caipirinha.

 

Sally och Ricke

 


Sent en onsdag


Den släpper av mig på Mariatorget även om Slussen var min egentliga hållplats.

Jag suckar och tar sikte på Götgatan via St. Paulsgatan.

Från en gränd tränger lukten av nybakt bröd fram. Ett kvarter senare hör jag kyrkklockan slå. Exakt tolv slag.

Jag stannar utanför Oliver Twist.

Tvekar.

Men går in.



 




Fyllo sätter skräck i vanligt folk på perrongen

Jag tar tunnelbanan till en vän, gröna linjen söderut. En mobilpratande fjortis försörjer omedvetet en hel vagn med skvaller. Även jag distraheras och glömmer byta tåg vid Slussen och hamnar på Mariatorget.

 

Där blir jag stående. 8 minuter till tåget tillbaka. Jag iakttar ett fyllo som vinglar fram och tillbaka längre bort på perrongen. Parkbänken ovanför måste ha tröttnat och sparkat av karlnsloken.

 

Omtöcknad och småvresig kan han inte bestämma sig om han ska sitta ner eller ragla runt och skrämma livet ur väntande resenärer. Fyllskallen sätter sig till slut bredvid ett par. Skräcken blossar upp i deras ögon. Hjälp han vill konversera, tänker de. De reagerar illa kvickt, reser sig upp och går utan att vända sig om. När han märker att folk på perrongen håller säkerhetsavstånd börjar han sjunga.

 

Intensivt och obegripligt skrålar han. Saliv yr genom luften. Ge karln ett glas vatten, tänker jag och anstränger mig för att uppfatta oljudet. Det är omöjligt fram till refrängen.

 

”DET ÄR NI SOM ÄR DOM KONSTIGA, DET ÄR JAG SOM ÄR NORMAL”.  

 

Han ser sig om efter att han kastat ur sig Thåströms kända fras som om han var upphovsman till lyriken och precis förmedlat sitt budskap. Han upprepar refrängen en gång. Sen tystnar han, som om han väntar på ett gensvar. Ingen reaktion från publiken. Ryggar talar inte.

 

Så rullar tåget in. Plattformen töms.

 

Jag sätter mig. Sneglar ut genom tunnelbanefönstret mot publikens gemensamma skräck.

 

Han sitter kvar. Han har somnat.

 

Jag följer honom med blicken innan tåget försvinner i tunneln.


Jag skämdes inte. Mitt första musikminne, min första singel

 Vinylsingel: Johan Kinde - Valona


Jag var 9 år, satt på golvet framför teven med stora små ögon hade jag just upplevt något fantastiskt. Känslorna svallade över. Jag hade ännu inte lärt mig att tygla sådana glädjerus, så möjligen tog jag ett danssteg samtidigt som jag lite klumpigt försökte få ur mig refrängen.

 

Utan att behöva tjata fick jag singeln. Som tack spelade jag den om och om igen på farsgubbens skivspelare. Lärde mig texten utantill och imiterade Kinde på parkettgolvet och framför hallspegeln. Uttrycket solochvårare sa mig ingenting, det var inget ord i min vokabulär. Att han tidigare varit med i Lustans lakejer hade jag ingen aning om. Inte heller att han sysslade med droger och galenskap kände jag till, jag tyckte mest han såg stilig ut i sin flashiga röda kostym med axelvaddar.

 

Men när Michael Jacksons Black or White inhandlades på ortens kombinerade sport- och musikaffär föll Valona i glömska. Jag fick en ny favorit.


Musik och flyktiga känslor - Användarmanual för Spotify

Spotify är finefantastiskt som Tiger skulle säga. Man andas in, dyker ner i Robyn, skakar huvudet till Cobra style, klickar på liknande artister, stannar en stund i vid Goldfrapp, ger henne en chans, sen klick, klick och ur högtalarna tonerna till Molokos Time is Now, grym låt, kommer att tänka på en MTV mash-mix mellan Moloko och Stone Roses Fools Gold som jag lyssnade intensivt på för några år sen, letar på den i winampen, funderar en stund på att göra en video till låten och lägga upp på tuben, har egentligen ingen idé, bara en tanke.


Tappar tråden lite grann, och skiftar åter till spotify.Via Hole hittar jag Dinosaur Jrs Green mind som jag har på cd nånstans. Låten The wagon har inget intro, börjar in medias res, tänker lite på det, tröttnar, skymtar Nirvana, men är less på det, klickar på Pixies, men ångrar mig och hoppar till Sebadoh istället, fastnar en stund vid plattan III, många fina ballader om hämmade känslor, Pavement svischar förbi, börjar känna att jag grottar alldeles för mycket i det förgångna, det begravda, från Beck till Cornershops Brimful of Asha (the norman cook remix, long version), naturligtvis, kommer på mig själv, det tillhör också det förflutna Magnus, du måste hitta nuet, vad som definierar ögonblicket just nu, frästas av isländska GusGus, de hade en mindre hit i slutet på 90-talet, vad hette den?, ah… justja Starlover, tungt groove, erinrar videon från Alternative nation, en vithårig blek typ flyger runt i luften, jaja, då var vi där igen, i en pöl av nostalgi, nu, nuet, nu, måste vidare.

 

Thievery Corporation verkar bra, stannar en stund innan jag tar mig vidare, känner inte igen ett enda band på liknande artister, verkar ha hamnat i nån technosörja, dub, ahh jag vettifan, räddas av Tricky som jag känner till men aldrig haft nåt för, klickar och klickar, Beastie boys ploppar upp, men allt som finns är Licence to ill, tumme ner, några klick senare, efter Chemical brothers, hamnar man mitt i brittiskt 90-tal, Primal Scream, The Charlatans, Stone Roses, Happy Mondays, didnt see that one coming, rycks med till Country girl med Primal Scream. North country boy med Charlatans är en alltför passande språkkrok att haka i därefter, därför nej, dubbelt nej, inte nu, innan jag tar mig vidare gör jag ett stopp i 1991 och flumrocken, psykedelisk floating, jo Screamadelica, jag kunde inte låta bli, gillar den, sen Going down med Stone roses, ännu mer nostalgi, svart poplugg och förvirring, rotar fram en gammal t-shirt, va har jag två, herregud, monkey dance och monkey typing, kostar på mig att lyssna på Toothache, Charlatans möter Chemical brothers, oemotståndligt bra mix, Spiritualized glimtar förbi, njea, eller okejdå men bara en låt, så har vi Blur, minns att en polare kastade sin dojja i huvudet på Alex James på en spelning på Münchenbryggeriet, efter spelningen rufsade jag Damon i håret när han var på väg in i limon, stort ögonblick för en full nittonåring, 13 är en bra skiva, kanske deras bästa, men det blir för mycket, jag måste ut, hittar äntligen ut, Mercury rev är räddningen, låter senaste skivan inta rummet, sen Flaming lips, bra skit, via en solförmörkelse av shoegazing finner jag underskattade Mojave 3, melodiös poesi och prosatexter, berättar allt det där On the road inte gjorde, nu börjar det likna nåt, vi tar oss allt närmare kärnan, känslor fångade i glasburk, en outsinlig källa till inspiration.

 

Och med det som sista avtryck tar jag mig upp till ytan. Andas ut.


Pausvila i feberfrossan

Jag ligger hemma i feber. Som tröst sysselsätter jag mig med gamla videokassetter. Jag var förutseende nog - när jag i julas rotade runt bland kartonger med undanstoppade videoband på mina föräldrars vind - att ta med mig några hem för stunder som denna. Bland annat hittade jag The Verve - the video 96-98 som jag hade förlagt i minnets allra yttersta celler. Att se Richard Ashcroft tappa texten till The drugs dont work eller hur densamme knallar in i bild till Bitter sweet symphony, är lite som att läsa i en dagbok. Det gjorde stort intryck på mig när det begav sig, satte spår i mig på sätt jag fortfarande inte förstår.   

 

 

Under ett liveframträdande i staterna fångar kameran en blond tjej som inte kan slita blicken från scenen. Hennes ansikte färgas rött av ljusshowen. Hög på eufori och alldeles uppslukad av ögonblicket definierar hon begreppet närvaro medan Ashcrofts röst ekar psykedeliskt utanför bild:

 

I'm gonna keep catching that butterfly
In that dream of mine
Keep catching that butterfly
In that dream of mine
I'm gonna keep catching that butterfly
In that dream of mine
I'm gonna keep catching that butterfly

 

Raderna fastnar i mig. Orden formas till bilder. Jag föreställer mig en pojke jagande en oproportionerligt stor fjäril. Fjärilen flaxar ryckigt i vinden, byter riktning tillsynes slumpmässigt, och totalt ovetande om hotet som närmar sig med små snabba kliv. Med en hastig reflexmässig rörelse fastnar fjärilen i håven. Pojken saktar in, lägger ner håven i gräset. I ett kort ögonblick hinner han se vingögat utan fartränderna innan fjärilen återigen blir luftburen genom ett hål i nätet. Pojken tar inte upp jakten utan stirrar på fjärilen medan den flaxar ut ur synfältet. Innan pojken lämnar gräsängen, tar han upp håven tänkande: nästa gång, nästa gång.


We have existence and it's all we share
There ain't no real truth
There ain't no real lies
Keep on pushin' 'cause I know it's there


Inför 40 000 åskådare avslutade Verve storstilat Urban hymns-turnén i hemstaden Wigan. Men uppståndelsen kring turnén och albumet ledde till interna stridigheter, uppblåsta egon och prestationsångest. Till slut blev det för mycket. Det skulle dröja nästan 11 år till uppföljaren. Däremellan hann gruppen med splittras och återförenas och splittras igen.

 

Ashcroft fortsatte på utlagt spår, fullföljde tre egna mer eller mindre lyckade soloprojekt innan gruppen återförenades för fjärde skivan. Men när Forth skådade dagens ljus hade världen gått vidare. Brittpopen var sedan länge död och Brittrocken hade sköljt över välden och även den avdunstat.

 

Men det de åstadkom på 90-talet kan ingen ta ifrån dem.


Det i dunklet tänkta

Jag kliver in efter jobbet.

 

Jag går in i badrummet bara för att. Jag vandrar in och ut ur köket, in sovrummet och sen vardagsrummet, tittar mig omkring, allt verkar okej, stegar runt lite till innan jag känner mig hemmastadd.

 

Jag sätter mig i fåtöljen, lägger upp benen på bordet och öppnar en öl. Jag vet redan vad kvällen har att erbjuda. Ni vet sömnlös vän och allt det där.

 

Jag ser på teve, urskiljer rörelser, ljus, mörker, men ser egentligen ingenting. Jag döljer något. Men inte ens gud vet vad.

 

Sen vet jag inte vad som händer. Jag slumrar till.

 

Men bara så där slås ytterdörrens upp. Charles Bukowski kliver in.

 

Jag blir stel, alldeles mållös.

 

- Va… Charles Bukowski. Är inte du död? Nähä, inte det.

 

Jag bjuder honom på en öl. Han slår sig ner i soffan.

 

Vi tittar på varandra, har egentligen inget att säga.

 

- Jag gillar dina böcker, stammar jag fram.

 

- Du är inte ensam grabben.

 

- Nej, det är klart.

 

Jag tittar på honom, söker trevande hans blick. Han ser mest ut i luften.

 

- Vad gör du här? Har du kommit för att berätta att allt blir bra i slutet, frågar jag.

 

- Sånt vet jag inte ett skit om, säger han.

 

- Men vad gör du här då?

 

Han svarar inte. Han tittar på min öl och sen på mig.

 

Jag ser frågande på honom. Han tar en klunk av sin öl.

 

Vi sitter så en stund. Undviker varandras blickar. Jag trummar lite på låren. Bukowski sitter bara där.

 

Jag reser mig ur fåtöljen. Går fram till Bukowski. Jag öppnar armarna som för att ge honom en kram. Han ser förvånat på mig.

 

- Vad sysslar du med pysen? frågar han.

 

- Jag tänkte ge dig en kram.

 

- Ähh… fan, jag skiter i det här, muttrar Bukowski.

 

Det sista jag ser är hans ryggtavla när han stegar ut samma väg han kom. 

 

Jag sätter mig i fåtöljen och försöker förstå vad som just hänt. 


Ord, ord för att rädda liv

Alla har vi vårt mörker. Med pupiller stora som dasslock sitter han i sitt. Han är trött på sig själv, vill byta maskineri. Det går inte, så han tar tabletter för att bakbinda sina känslor.

 

Han blir slö, men orkar mer så.

Han blir avtrubbad, men kan ta sig ur sängen.

 

Han ringer folk han inte känner, folk som inte känner honom, folk han inte gillar och som inte gillar honom, håller evighetslånga monologer, svamlar om självutnämnda sanningar. Det är bara att nicka. Han vet inte vad han säger. Han glömmer bort. Han tar sig om hakan. Han börjar om.   

 

Han upplever saker som inte är, styr sig själv med trådar. Han rattar och rattar men är aldrig riktigt där. Det blåser upp till storm på Storsjön, havet mellan hans förstånd och känsloliv. Båttrafiken är inställd sedan länge.

 

Han får syn på sig själv från andra sidan.

 

Han ler.

Båda ler.

 

Ingen ler.


Hellquist vs Bukowski

Härom inlägget berömde jag Hanna Hellquists texter i Påstan. Nu tänkte jag utnämna henne till en kvinnlig Charles Bukowski. Jag tar det igen. En kvinnlig Charles Bukowski. Det gäller att ta i från tårna. Jag vet inte vad hon tycker om saken, jag har inte frågat. Hon skiter säkert i vilket. Vi känner inte varandra.

 

Till holmgången. Hellquist befinner sig lite längre upp i samhällshierarkin än sin manliga motpart. Men hon målar - precis som Bukowski - bilden av sig själv, därför blir det omöjligt att inte förväxla henne med det hon skriver. Rätt fram återges uppväxtåren med en bångstyrig pappa, hur hon tvingar sig på karlar och livet med en överbeskyddande katt.

 

Ett stilprov:

 

Jag vaknar på landet. Katten ligger på mig och spinner med smala ögon. Jag går upp i mitt randiga nattlinne och luvtröjan som jag har sovit i, jag sätter fötterna i tofflorna som fortfarande är sjöblöta sen jag trillade i dammen dagen innan. Min sista snusdosa är försvunnen och jag är förbannad. Jag går ut och kissar bakom hundgården.

 

Bukowski då, vad har ett dagdrivande barlejon att sätta emot en sån superkvinna. Jo, uppvuxen i närkontakt med sin fars knytnäve innan han slog tillbaka och blev utkastad på gatan. Hankade sig fram på ströjobb, sket i allt utom skrivandet och flaskan. Förutom romanerna var han poet och allmän dysterkvist. Allt enligt myten om honom.

 

Typexempel för Bukowski:

 

En morgon väcktes jag av larmet från en biltuta och ljuset från strålkastare. Det var sopbilen.

”HEJ GRABBEN, FÖRSVINN FÖR HELVETE, UR VÄGEN! VI KÖRDE NÄSTAN PÅ DEJ!”

”Åhh, åh, ursäkta mej…”

 

Att kravla sig upp då, virrig, sjuk, slagen och med drömmar åt självmordshållet, med de där trevliga friska svarta killarna där, som bara var intresserade av att hålla tiden och få med sig soporna därifrån.

 

Eller det kunde vara en svart kvinna som stack ut huvudet genom fönstret:

”HÖRRU, DITT VITA SLÖDDER, FÖRSVINN FÖR HELVETE FRÅN MIN BAKDÖRR!”

”Javisst, frun, förlåt mej frun...”

 

Och det allra värsta, när man först kommer till medvetande därnere bland soptunnorna och har för ont för att kunna röra sig fast man vet att man måste, det värsta av allt då är tanken, jag slår vad om att plånboken är borta igen…

 

Bukowski befinner sig i och för sig inte i samhällshierarkin överhuvudtaget. Han är död och kan inte skriva mer. Inte ett ord. Elden slocknade 1994. Hellquist däremot är i allra högsta grad levande. Hon har en lysande karriär framför sig, redan författare, radiopratare och kan säkert ta steget till ensamseglare eller vad hon så vill.

 

Med Hellquist har elden tagit glöd igen. Hon har övertagit fanan. Äran. Själen.

 

Nya generationen döende vilsna kan låta sig räddas av ett nytt ansikte. All hail Hanna Hellquist.


Så skrivs en bra krönika!

En bra krönika ska ha en enkel prosa, med djup och personlighet, kryddat med självdistans och ironi. Den behöver inte förmedla en specifik åsikt, bygga på svåra ord eller ha en klatschig slutpoäng. Men får gärna skildra ett skeende, där konkreta iakttagelser blandas med flyktiga känslor. Kort, en pyntad vardag upphängd på krok för allmän beskådning.

 

Hanna Hellquist skriver en sån krönika i DN Påstan. Det är en blandning av blogg, krönika och kåseri. Jag började läsa den i höstas. Då och då, lite sporadiskt innan jag föll pladask för den. Fredrik Strage skriver också i DN, men Strage är Strage, känd och intetsägande. Hans grej är musik, alla vet det. Kul för honom. Men för oss andra som inte enbart har en passion här i livet och inte är glasklara över vilka vi är, så är Hellquist det självklara valet.   

 

Så jag kopierade in alla hennes krönikor i Word, 21 sidor, och skrev ut på skrivaren. På väg hem från jobbet borrade jag ner mig. Folk på tunnelbanan slängde ett öga åt mitt håll utan att veta vad de missade. Att kön på Ica blev längre och längre, medan kassapersonalen ropade ”en ny kassa tack”, gjorde mig ingenting. Inte heller kylan eller nysnön eller det faktum att jag var utan vantar och toppluva brydde jag mig om.

 

Maniskt letade jag efter nånting. Det hade sakteliga gått upp för mig att det inte var en vanlig krönika. Jag och Hanna delade nånting. Frågan var bara vad.  

 

Jag läste och läste om, blev alltmer desperat i mitt sökande. Lät mig bli alldeles överväldigad över våra referenspunkter som jag innerst inne visste inte fanns där. Lät mig tro att hennes ord skulle guida mig till någon fundamental hemlighet som undgått mig. Jag ville att det skulle vara så enkelt. Att min sanning skulle finnas där bland hennes ord.

Jag ville det.


Helgon i neon

Gatan tar mig ner.

 

Ner till min favoritneonskylt som svävar i pose.

 

Vi famlar in i varandra till sist. Ses på riktigt.  

 

Visst har vi setts då och då, men bara flyktigt.  

 

Tidigare har den skymtat förbi tunnelbanefönstret.

 

Fragmentariskt susat runt i mina tankars förorter.

 

Lekt kurragömma i min minnesbank. Tittat fram där i skuggan mellan dröm och verklighet. Där i gapet mellan nostalgi och fantasi. Där, där himmel och hav möts. Där precis utanför fokus. Ja ungefär där, hand i hand med ovissheten. Där förnimmelsen är som svagast. Men också där någonstans, exakt var är svårt att säga, där minnet är som vackrast. 



Det där oundvikliga, den där stora frågan (editerad)

Jag redigerade om gårdagens inlägg, kanske till det bättre. Så här blev det.

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

En full vattenkanna står på diskbänken. Du är inte törstig men tar ut ett glas ur skåpet. Utan att veta varför sänker du glaset försiktigt i kannan så att det vilar halvt nedsänkt i vattnet utan att sjunka. Glaset flyter planlöst omkring på vattenytan som en obemannad eka.

 

Dagarna går. Men så, under beslutet att se ytterligare ett avsnitt av Greys anatomi eller köpa en till topp, bubblar känslan upp. Känslan av att någonting inte riktigt stämmer. Den skaver och skaver, låter dig inte vara ifred. Visst, impulsen är lätt att vifta bort. Du gör som du brukar, sjukanmäler dig, låser in dig på rummet ett par timmar eller åker på chartersemester till Thailand. Vad vet jag.  

 

Men obehaget är kvar, så lätt blir du inte av med det den här gången. Innan du vet ordet av har känslan vuxit sig stor som en knytnäve och parkerat sig i bröstet. Det är nu mer än en diffus ängslan. Du börjar sakteliga inse att du inte kan rymma längre, du måste ta strid, trotsa din rädsla. 

 

Så en natt tar du dig mod och lyssnar. Till en början en svag viskning, men med tiden ökar styrkan och du kan urskilja enstaka ord. Det irriterar dig att du inte kan identifiera vad det är. Men du fortsätter att lyssna, och till slut faller pusselbitarna på plats. Det är något världsomvälvande som du befarat. Orden bildar en fråga som du upprepar tyst för dig själv.

 

Du går in i köket. Gör om proceduren med glaset och kannan. Fyller kannan och ser glaset flyta runt. Du puttar till glaset så att det tar in vatten. Dina tankar spinner vidare. Frågor. Det tar aldrig slut. De sköljer över dig som att himlen öppnat sig. Du försöker desperat fånga tankedropparna i en fingerborr. Snabbt inser du att en större bunke behövs. Du kämpar tappert, men till slut orkar du inte längre. Det sista du ser innan allt blir svart är att glaset i kannan sjunkit till botten. På diskbänken: en kanna, med vatten och inuti står glaset, du. Dyblöt.


Det där oundvikliga, den där stora frågan

En full vattenkanna står på diskbänken. Du är inte törstig men tar ut ett glas ur skåpet ändå, tittar på glaset en stund. Du vet inte riktigt varför, men sänker det försiktigt i kannan så att det vilar halvt nedsänkt i vattnet utan att sjunka. Glaset flyter planlöst omkring på vattenytan som en obemannad eka. Sorglös, utan mål och mening.

 

Dagarna går. Men så - under beslutet att se ytterligare ett avsnitt av Greys anatomi eller köpa en till topp, som en obekväm aning - bubblar känslan upp.

 

Känslan av att någonting inte riktigt stämmer. Den låter dig inte vara ifred, skaver och skaver. Kanske får du svårigheter att sova, kanske sover du som en stock. Kanske glömmer du att hämta dina ungar på dagis en eftermiddag. Vad vet jag. Visst, impulsen är lätt att vifta bort. Du sjukanmäler dig, låser in dig på rummet ett par timmar eller åker på chartersemester till Thailand.

 

Men obehaget är kvar i kroppen, så lätt blir du inte av med det den här gången. Innan du vet ordet av har känslan växt sig stor som en knytnäve och parkerat sig i bröstet. Det är nu mer än en diffus ängslan, mer än en otillfredsställelse av något slag. Du börjar sakteliga inse att du inte kan rymma hur länge som helst, du måste ta strid, trotsa din egen rädsla. 

 

Så en dag eller natt, tar du dig mod och lyssnar. Till en början en svag viskning, men med tiden ökar styrkan och du kan urskilja enstaka ord. Det irriterar dig att du ändå inte kan identifiera vad det är. Men du fortsätter att lyssna, och till slut faller pusselbitarna på plats. Det är något världsomvälvande som du befarat hela tiden. Orden bildar en mening som du upprepar tyst för dig själv:

 

Vad är egentligen meningen med alltihopa?

 

Du går in i köket. Gör om proceduren med glaset och kannan. Fyller kannan och ser glaset flyta runt. Du puttar till glaset, så att det tar in vatten.

 

Dina tankar spinner vidare. Du tänker att det här inte kan vara allt, det måste finnas något mer? Och var kommer jag in i bilden?

 

Tankarna slutar inte där. De sköljer över dig som ett vattenfall, en kalldusch. Du försöker desperat fånga alla tankar, vattendropparna, men allt du har är en fingerborr. Snabbt inser du att en större bunke behövs. Du kämpar tappert, men till slut orkar du inte längre och stänger av. Det sista du minns innan allt blir svart är att glaset i kannan sjunkit till botten. På diskbänken: en genomskinlig kanna, med genomskinligt vatten och inuti står det genomskinliga glaset, du.  


Dagen innan

Att vara på Solvalla dagen innan julafton kändes väldigt Bukowski. I ett verk har jag för mig att han ingående beskriver sin framgångsstrategi på hästar. Men sidorna om strategin skumlästes och hamnade i den mentala papperskorgen med detsamma. In och ut. Istället tog jag råd av min far som spelar en del. Han rättar raden efter tipsextra varje lördag. Själv ser jag hellre på testbilden än genomlider Dagens dubbel. Men live är det en annan sak insåg jag efter första loppet, trots att jag förlorade. Jag sprang entusiastiskt upp till luckan efter loppen. Fortsatte spela.

Sista loppet och jag låg på minus. Min polare var bergsäker på vinnaren. Jag tog rygg. Loppet blev rafflande. Vår häst vann på spurt sedan storfavoriten galopperat i starten. Det betalade min middag.

Vi gick nöjda därifrån. Satte oss i bilen.

Bukowski spelade på högoddsarna och vann, för att sedan supa upp pengarna i sitt ruckel till hem tillsammans med en bastant kvinna han raggat upp i baren innan loppen.

Så firade han.

 

Men vi, vi hade en jul att fira.


Verkligheten föds ur fiktionen

Jag vaknade mitt i natten och satte mig upp.  

 

Min hjärna åkte karusell. Upp var ner, ner var upp.

 

Den slängde ur sig något. Idéer påstod den.

 

Jag rota fram en lapp, skrev ner tanken och somnade om.

 

Nu sitter jag med lappen i handen:

 

Glö. du. vem. vi. vi. vi. c. nej.

 

Vilken smörja. Glö är inte ens ett ord. Och vad gör bokstaven c där?

 

Medan jag tittar på lappen inser jag att scenariot även hände Jerry i ett avsnitt av Seinfeld.

 

Tanke blir handling. Jag ser, härmar och spelar upp. Den här gången ser jag mönstret, men skulle tro att jag mer ofta än sällan missar det.

 

För våra hjärnor fullkomligt drunknar i popkulturella intryck.

 

Fragment, intertexter, neonskyltar och oväsen bildar ett vattenfall störtande mot våra intet ont anande intellekt.

 

Vem vet vad som är vad. Mitt, ditt, vårt, allt, inget. Ingenting.  


Bedövad, beslutsam

Jag hade varit hos tandläkaren, låtit dem våldföra sig på min mun. Besöket efterlämnade en bedövad kind och ett köttstycke jag vägrade tro var min tunga.

 

Jag klev ut ur mottagningen och på första buss, men insåg alldeles för sent att något var fel.

 

Bussen åkte i fel riktning.

 

Trots den insikten satt jag kvar. Bara satt där.

 

Andra på bussen hade ingen aning om att jag satt på helt fel buss.

 

Hållplatserna susade förbi.

 

Men jag satt stadigt på min plats. Brydde mig inte om att gå av även om flera andra kom och gick.

 

Jag satt där, som att jag var bergsäker på bussens destination, som att jag visste precis vart jag skulle gå av, som att jag hade åkt sträckan hundratals gånger. Mitt kroppsspråk signalerade det: en kille med koll på läget.

 

När jag kände mig redo nuddade jag stoppknappen och steg av. Med ett påhittat och totalt obefogat lugn. För sanningen var att jag inte hade en aning om var jag befann mig. Inte en susning.

 

Några andra klev av efter mig. Men jag var först av och hade på förhand bestämt att jag skulle gå åt höger. Längre ner på vägen såg jag några träd, och ännu lite längre en motorväg och i horisonten en neonskylt, men det spelade ingen som helst roll, för färdriktningen var utlagd.

 

Utan att se mig om var alla andra tog vägen, så traskade jag självsäkert åt mitt håll.

 

På främmande mark, i riktning mot meningslösheten, ett steg närmare ingenstans.


Natt. Och en kastrull.

Igår.


Jag umgicks med min bror, tog några öl och såg Hellboy II.


Tunt manus, vackra effekter, men alldeles för usel story.


Vi skiljdes åt, han drog åt sitt håll och jag åt mitt.


Hann precis med bussen från Hötorget.


Chauffören körde oss genom Stureplan, över Karlavägen och in på Valhallavägen.


Ett pensionärspar satt några platser ifrån mig, och förutom två-tre själar längre bak i bussen så var jag ensam.


Min hållplats dök upp på displayen. Jag tryckte på stoppknappen och gick av.


När jag gick nerför backen mötte jag en kastrull. Den bara stod där.


Jag var inte full. Inte den heller.


Den borde inte ha varit där vid den tiden, i synnerhet inte alldeles ensam.


Men det var den.





Handtaget hade gått av, såg jag.


Jag har ingen aning om vad den varit med om. Vilka andra den mött eller vilka sår den bar på.


Alla dessa nattliga möten, det kommer nog aldrig ta slut. Aldrig.


Ikväll.


Jag går ut till den platsen där vi möttes. Kastrullen och jag.


Jag letar i cirklar, tittar överallt på asfalten.


Inte ett spår av kastrullen.


Det går förbi ett par. Jag låtsas som ingenting.


Först tänker jag fråga dem om de sett till en kastrull, men hejdar mig.


Jag skulle framstå som en psykopat, nån som förlorat mer än bara en kastrull.


Paret försvinner.


Jag står kvar en stund. Tittar ner i marken, på min skugga.


Tidigare inlägg