Berättelsen om Den rosa riddaren

Den rosa riddaren satt orubblig på sin rosa springare och tittade oroligt bort mot horisonten."Ser du vad jag ser?" frågade hjälten sin uttråkade vapendragare."Jag ser vad jag ser. Du ser vad du ser", blev svaret. Han hade varit med om detta förr. Han hade all respekt och sympati för sin uppdragsgivare. Men att deras verklighetsuppfattningar brukar gå skilda vägar går det inte att förneka.Vapendragaren fortsatte "Kan det vara så att du ser exakt fem stycken väderkvarnar?”"Om det vore så väl ändå. Väderkvarnar känner jag igen när jag ser dem och just nu tittar jag icke på några simpla väderkvarnar"Vapendragaren suckade och begravde sitt ansikte i sina tjocka händer.

Rustningen skallrade till när riddaren steg av hästen. Han gick fram ett tiotal meter, stannade upp och började koncentrerat fila på sin strategi. Vapendragaren hoppade ned från sin tjur till tjurens stora glädje. Han gick fram till riddaren och frågade: "Är ni helt säker på att det inte är väderkvarnar som står där borta?" medans han pekade på väderkvarnarna som stod cirka 60 meter bort. Riddaren svarade inte. Han var alldeles för fokuserad på visualiseringen av sin kommande strid. Han vickade på överkroppen åt första höger och sedan vänster medan han svingade ett låtsassvärd. Vapendragaren gick med tunga steg tillbaka till sin tjur för att förbereda svärdet och lansen. 

Både svärdet och lansen var naturligtvis lika rosa som riddaren och dennes häst. Vapendragaren hade ingen som helst förståelse för denna fascination av färgen rosa. Visserligen så var det ju väldigt distinkt. Fast hos denne riddare var det nog mest en nackdel att stå ut i mängden och det var ju absolut inget praktiskt. Varenda gång det regnade så fick till exempel hästen målas om.  Riddaren svingade en sista gång och gick tillbaka till sin häst. "Allt detta dräpande gör mig vemodig, men att ha fem stycken jättar springa omkring i omnejden är otänkbart. De är trotts allt inga snälla varelser. De har väldigt litet respekt för lagar och regler", påpekade han heroiskt och myndigt. "Men det är något med detta som inte stämmer" fortsatte riddaren fundersamt medan han vände sig om för att syna fienderna.

Vapendragaren lös upp. "Menar du det?" frågade han förhoppningsfullt. Kan det vara så att det faktiskt är väderkvarnar som står där borta?" Riddaren skrattade till "Nej, nog är det jättar alltid! Det är nog bara lite stridsnervositet"

"Helvete också tänkte vapendragaren medan han gav riddaren svärdet och lansen.
Watson skulle aldrig acceptera något sånt här. 

Riddaren, som nu satt på sin häst, fick ännu igen den där konstiga känslan att det var någonting som inte stämde. Men han satte i alla fall av i full fart mot jättarna.Rustningen skallrade. Hästens hovar slog rytmiskt i gräset och adrenalinet rusade ut i kroppen på vår hjälte. Han kom närmare och närmare jättarna som ännu inte tagit någon notis och deras baneman. Vinden ven i visiret men plötsligt så gick det en kall kår nedför riddarens ryggrad. 100 000-tals synapser hade klaffat och nu var alltig så uppenbart. Han tvärnitade, bara 20 meter ifrån jättarna.

Han vände och gick sakta tillbaka till vapendragaren som nu hade lagt sig ner i gräset för att njuta av solen."Redan tillbaka?" utbrast han när han upptänkte att någon skymde solen."Jo, Jag kom att tänka på en sak. Vad var det egentligen du hette?""Vad jag heter? Jag har inte fått något namn. Jag kallas helt enkelt för vapendragaren" svarade Sancho."AHA! Sancho! Där har vi det! Det är meningen att du ska föreställa Sancho Panza och jag ska vara Don Quijote. Detta är ju ett rent plagiat. Hur kan någon tro att man kan komma undan med att plagiera ett av världens mest kända litteraturalster?!" Men, alltså, det är ju helt korrekt att detta är en liten parodi på Don Quijote och jag har ju räknat med att de flesta skulle fatta grejen redan när väderkvarnarna nämndes. Fast det var meningen att slutet skulle vara helt annorlunda. Det skulle ju visa sig att det faktiskt var jättar och inte väderkvarnar alla skulle tro."Ah. På så sätt."Jo"Vill du att jag ska fortsätta springa mot jättarna"Nej. Nej, det behövs nog inte.

Sancho: ”För att vara helt ärlig så tror jag inte att det där slutet skulle ha varit så bra i alla fall."


 

Plötsligt så ramlade vapendragaren ihop. Han fick en hjärtattack och dog.

//Jocke


Kommentarer
Postat av: Karl

Gillar slutet. Vet inte om jag gillar det bättren eller sämre. Men det har kanske inte så stor betydelse...

2006-12-29 @ 21:27:23
Postat av: Anonym

Du är knäpp du...haha. Gott nytt år mupp :)

2007-01-02 @ 12:04:01
Postat av: Leine

Haha. alltid ett nöje att läsa inläggen i din blogg Mange... Vem det än är som skrivit dem...

Postat av: Magnus

Jag borde kanske skriva några fler inlägg, och oftare.

Men hurra för gästbloggare...

2007-01-16 @ 13:43:34
URL: http://timetokillistimetospill.blogg.se
Postat av: Karl

mm, det borde du


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback