Inte en till what-does-it-all-mean-kind-of-things (Del ett i oändligheten)
Idag hittande jag en bok av någon fransk författare som blajar en massa om jaget hit och dit, han säger bland annat att ”jag” är det ord vi använder flest av alla ord. Och många använder det utan att veta vad ”jaget” är, vilket man i och för sig inte behöver veta för att göra sig förstådd. Jag lägger ifrån mig boken en stund för att få fundera ifred utan att författaren bryter in (någon som likväl redan fått för stort inflytande på mig och mitt ”jag”, men jag försöker slå mig fri och råkar för en sekund tänka på något den kloke Lars Brundin sagt: ”det får inte bli för mycket Patrick Swayze, det måste ske på mina villkor”). Jag känner i det ögonblicket igen mig i Brundins ord (Patrick, vilket magnifik entertainer och verkligen någon att se upp till). Vänta nu, tycker jag verkligen det?, som Magnus brukar säga att jag säger/tänker. Ytterst egendomligt. Strunt samma, det har egentligen inget med det jag nu tänkt skriva om, eller har det?
Okej för att komma vidare skriver jag några ord till min tankar: kära ni, tidvis vill jag enkelt och snabbt komma vidare efter några oskyldiga reflexioner. Snälla låt mig då få göra det. TACKAR!
Böcker har annars en besynnerlig effekt på mig, som nu, de får mig att tänka för mycket. Jag hinner helt enkelt inte med mina egna tankar. Sen glömmer jag bort dom också, och då känner jag frustration och en gnutta besvikelse. Det är ganska konstigt att nästan det ända som kan få mig besviken är mina egna förlorade tankar och kanske minnen. Lätt fånget men också lätt förgånget antar jag. Men nu äntligen till saken: att vara försedd med en medvetenhet i nuet. Att vara i en hyfsat konstant samklang med det uttalade ”jaget”. Det är något jag avundas, vilket inte är detsamma som att vara kvicktänkt utan att snarare vara ett med nuet. Frågan är då hur går man till väga för att vara ett med nuet? Jo, ett sätt är att blogga om sin, till att börja med, inre oreda. Jag antar att man måste ha greppat några grundläggande företeelser som man förhoppningsvis går igenom som barn (annars kan man ta en snabbkurs nu och fortsätta läsa sen).
Oups, en insiktsblixt störta just ner från en annars klar himmel. Jag måste bara googla en stund, återkommer snart...
Okej för att komma vidare skriver jag några ord till min tankar: kära ni, tidvis vill jag enkelt och snabbt komma vidare efter några oskyldiga reflexioner. Snälla låt mig då få göra det. TACKAR!
Böcker har annars en besynnerlig effekt på mig, som nu, de får mig att tänka för mycket. Jag hinner helt enkelt inte med mina egna tankar. Sen glömmer jag bort dom också, och då känner jag frustration och en gnutta besvikelse. Det är ganska konstigt att nästan det ända som kan få mig besviken är mina egna förlorade tankar och kanske minnen. Lätt fånget men också lätt förgånget antar jag. Men nu äntligen till saken: att vara försedd med en medvetenhet i nuet. Att vara i en hyfsat konstant samklang med det uttalade ”jaget”. Det är något jag avundas, vilket inte är detsamma som att vara kvicktänkt utan att snarare vara ett med nuet. Frågan är då hur går man till väga för att vara ett med nuet? Jo, ett sätt är att blogga om sin, till att börja med, inre oreda. Jag antar att man måste ha greppat några grundläggande företeelser som man förhoppningsvis går igenom som barn (annars kan man ta en snabbkurs nu och fortsätta läsa sen).
Oups, en insiktsblixt störta just ner från en annars klar himmel. Jag måste bara googla en stund, återkommer snart...
Kommentarer
Trackback