Övning

  1. Nyp dig i armen.
  2. Uttala ordet nypa högt.
  3. Skriv ner ordet ”nypa” på en papperslapp.
  4. Nyp dig i armen igen.

 

Hände något?


Två perspektiv

1.


2.

Jag hade gått av mitt pass för kvällen och tiggt åt mig en cigg av några tuffa killar vid rökrutan i gränden, trots att jag inte röker. Lustigkurren i gänget kunde inte låta bli att fråga om jag ville ha dunderhonung till cancerpinnen. Jag log och var redan på väg därifrån när de föll i skratt.

 

Jag siktade in mig på strandpromenaden, men vek halvvägs av mot strandkanten. Blev stående där och slängde blickar åt horisonten. Jag var ett vrak av tappade tankar och försummade känslor. Jag kände mig klar. Överkörd av allt och alla. Det var definitivt slutet på någonting, jag visste bara inte på vad.  

 


Mörkrum för skrivande

I ett försök att få till bättre flyt i skrivandet laddade jag ner Dark room. Ett program för att komma i stämning och som skalar bort störningsmoment under skrivandefasen.

Mitt första resultat:


Ett lustigt experiment


Nytt men ändå inte

Leker lite med googles översättningsverktyg. Fördriver tid med att översätta ett äldre inlägg till engelska.

"The world's sole box

On the way home after fredagkvällens noisy and drunk antics I met a box.

I inspected it. La note that it was made of cardboard and was slightly beaten.

Inside was empty.

I looked up at gatulampan and down in the box.

It was beautiful in any way. Broken but beautiful.

I took a picture, as memory, and devoted a view before the night brought me on, before the night devoured me."


Inte helt klockren översättning, men lite kul underhållning. Finns säkert mycket annat roligt man kan göra.
Orginalet.

Croissant med jordgubbssmak



Som ett experiment tänkte jag sälja en Coissant på Ebay. Ödet räckte ut sin hand och överlämnade mig denna underliga gåva. Jag tror inte den ska ätas. I alla fall inte av mig. Jag skriver detta samtidigt som Indy ser ut över bergsravinen, för att sen bli omkramad av sin far.

Hursomhelst är den inte upplagd än, och bästföre datumet är sista juli så jag har tid på mig. Varför jag säljer den kommer att framgå när försäljningen publiceras.

En lek på Google

Enkel underhållning. Gör en sökning på Google:

Skriv: "Find Chuck Norris", klicka sen på "Jag har tur" och läs vad Google säger.

Humoristisk, postmordern öl

Gillar att provsmaka ny öl. Senast var det Punk IPA, nån typ av anarkistisk pale ale med attityd och självförtroende. Den pekar fuck off till all blaskölälskare och ska vara en orginell smaksensation påstås det. En ekologisk öl med utmanande personlighet. Politisk, självständig och vet sitt eget värde. Jag läser något typ av manifest på flaskan:

"This is not a lowest common denominator beer. This is an agressive beer. We don't care if you don't like it. We do not merely aspire to the proclaimed heady heights of conformity through neutrality and blandness.
It is quite doubtful that you have the taste or sophistication to appreciate the depth, character and quality of this premium craft brewed beer. You probably don't even care that this rebellious little beer contains no preservatives or additives and uses only the finest fresh natural ingredients.
Just go back to drinking your mass marketed, bland, cheaply made watered down lager, and close the door behind you."

Smaken är kanske inte så aggressiv som annan pale ale, men jag gillar idén. En Öl med uttalat politiskt syfte.

image14
image13

Facebook i blogg

När Magnus har tråkigt ser det ut enligt nedan (läs nerifrån och upp):


image10


Meningslöst:

Okej, jag antar att jag måste skriva något betydelsefullt nu. Men det tänker jag inte göra. Jag ska bara skriva saker helt utan mening. Skriva skriva skriva. Nu ska jag tänka och skriva samtidigt. Det är det inte många som kan. Jag kan. Jag är. Jag gör. Men jag vet en som är bättre än mig, min kaktus. Den står här på fönsterblecket och ser sådär glad ut som bara kaktusar kan. Jag tror jag ska namnge den i detta nu. Den får heta Krutus. Ja, Krutus får det bli. Krutus den fantastiske. Jag tänker fortsätta skriva meningslösheter ett tag till. Vare sig ni vill eller inte. För jag bestämmer nu. Jag skriver. Och bestämmer. Imorn kanske någon annan bestämmer därför tar jag tillfället till akt. Jag bevakar mina intressen på så sätt.

Igår såg jag en fasan. Livs levande. Jag trodde inte mina ögon. I och för sig så har jag ingen aning om de är vanliga i Stockholm. Men det känns inte så. Jag är egentligen inte helt säker på att det var en fasan. Det kanske var en ripa. Eller nej, en ripa var det inte. I alla fall så stod den bara där framför mig. Jag tittade på den en stund. Den var brun. Och några fler färger. Men mest brun. 


Efter ett tag börja den vrida på sig. Den kände sig väl uttittad. Inte konstigt. Som jag glodde. Jag tänkte att den hade rymt från ett zoo. Kanske Skansen. Jag började se mig omkring. Kanske var det någon annan som var lika förundrad över fasanen, precis som jag var. Men nej, ingen verkade bry sig. Det var bara fasanen och jag. Våran lilla värld. Det gick förbi några, men de hade annat för sig. De prioriterade inte fasaner för tillfället. De hade andra världar i tanken.

Kan de ens flyga? Jag frågar Leine. Om det hade varit en fråga på Vem vill bli miljonär hade jag ringt honom. Definitivt. Bengt, Rickard eller vem det nu är, jag ringer Leine.


 

Nu frågar jag: Kan fasaner flyga? Han säger att de kan det. Dock bara under vissa omständigheter. Jag vill att han ska precisera sig. Menar du under dödshot eller vad?, frågar jag. Han förklarar att han naturligtvis talar om när de har råd att köpa flygbiljett. Jag tänker att de säkert bara flyger första klass. Dessa stroppiga fasaner.


 

Jag vet inte om fasanen blev min vän eller inte. Vi hann inte riktigt hälsa. När jag återkom till platsen efter några timmar var den inte längre kvar. Kanske hade Skansen-Jonas varit där.


 

Nu är jag snart klar. Jag ska bara skriva "hejdå". Hejdå.


Enkelt är bra

Jag är liten idag. Liten i tanken. Till och med mindre än förut. Jag har det inte lätt jag. Alltid är det nått. Är det inte ditten så är det datten. Idag är det bestämt datten.

Jag är en svår en. Inte en lätt nöt att knäcka. Och lyckas jag är den säkert dålig inuti.

Jag lämnar de negativa tankarna snart.

Inte än. Men snart.

Nu lämnar jag dem. 

Jag ska tänka positivt. Att jag är bra. Stor. Snäll. Jag är snäll. 

Jag kan tänka. Det är bra.

Jag tänker att jag ska skriva en lista över saker jag är bra på. Det är också bra. Saker som är bra är
bra. Alltid.

Enkelt. Och bra.   

 

Nu tänker jag (bra Magnus bra). Jag försöker leta kategoriskt. Jag ställer en förfrågan till hjärnan: ”Vad är jag bra på?”



Det går tid. Jag antar att den söker. Sånt tar tid.

Den hittar inget. Det är tomt.

Den kanske behöver underlag. Det är klart. Jag kan inte komma med en sten och få en giraff. Livet fungerar inte så. Det har jag lärt mig. Den vill ha något för besväret.  

Jag gör en ny sökning. ”Goda egenskaper + Magnus”, söker jag på. Med tillägget att jag äter en smörgås.
Jag får en lista på saker jag är bra på. Den får energi. Vilket samarbete.

Nu börjar det hända saker. Den söker. Jag kan känna det. Den lever.

Nu är den redo att leverera. Jag blundar för att ta emot datan. Det är svart.

Sen kommer det något:

Απαριθμ?στε τις καλ?ς ποι?τητες: Γρ?ψιμο. Θεωρ?α. Σκ?ψη. Καλ?ς-καρδι?. Καταν?ηση

Jag och min hjärna. Vi talar verkligen inte samma språk.

Session #1 med Björn

Jag sitter på en stol. Jag har Björn framför mig. Jag svettas. Inte för kostnaden, utan på grund av situationen. Han är hård. Och jag är obekväm. Det verkar vara dealen.

Jag kulsprutar ut mina tankar.  Allt jag säger kommer tillbaka. 

Så här går det till: Först tänker jag något. Sen säger jag det. Björn tar emot. Han tittar konstigt på mig. Alltid. Vänder och vrider på det jag sagt. Jag ser hur hans hjärna arbetar. Skrynklar, manglar och pressar hit och dit. Till slut kommer det ut något från honom. Han frågar varför det är si och så. 

Jag gillar inte att se mina tankar. Björn får tankarna att verka konstiga. Han får dem till något helt annat.
Fjädrar blir till hönor. Bollar till bin. Och allt vad det är.  

Björn. Vilken typ.

Jag försöker vara tyst. Men han tvingar mig att till samtal.

Jag är i centrum. Jag är inte van. Jag blir yr.

Jag tror inte han vill mig väl.

Nu ser han på mig konstigt igen. Det är en ond blick.  

Han ser väldigt gullig ut. Men han är ond.

Vidare om livet, jaget och allt det där

Jag har tagit ett beslut. De som känner mig vet att det inte är min starka sida. Jag är en väldigt obeslutsam person, så att säga. Jag har tänkt att jag måste komma vidare med problemen: livet, jaget och allt därtill. Det har gäckat mig länge nog. Jag har kommit till en punkt där  andra skulle slå näven i bordet och säga: nu får det vara nog. Jag har alltså bestämt mig för att söka hjälp. Professionell hjälp. Av en terapeut.

 
 

Det har inte varit ett enkelt beslut att ta, och speciellt inte att genomföra. Men efter att ha finkammat marknaden har jag funnit den bästa. Det är en hjärnskrynklare av rang, med många storheter bakom sig. Det har jag kollat upp. Helt själv. Björn heter mannen som ska göra det. Rätt man på rätt plats brukar det ju heta, och min man heter Björn. My man, Björn. Björn, my man, osv.    


  

Det som återstår är själva ersättningen. Och sånt kan rinna iväg. Betalt per timme ska de ju ha. Jag svettas redan. Jag har pungat ut en engångssumma på 149kr. Det räckte så länge. Han har alltså lämnat mig ovetandes om framtiden i övrigt. Det känns sådär.



 

Ni hittar terapeuten här.

 


My man for the job

Björn


Måndagsexemplar

Det har varit en lång dag idag. Längre än vanligt. Jag har tråkigt. Nu. 


 

Jag letar efter något att roa mig med.


 

Det går tid.


 

Men så får jag lite flyt. Jag hittar en samling skrifter. Jag läser några texter. De som skriver är unga och har problem. Stora problem. Problem med vuxna, kärlek och jag vet inte vad. Alla ska vara värst. Och vilket språk de använder. Det är väldigt många fy och väldigt många fan. Nu bläddrar jag förbi många texter. Men så kommer en text som står ut. Den heter Volvo. Jag fastnar för den första raden: ”En gång var jag svag men Volvon gjorde mig stark.” Va fint.


 

Jag tänker en stund.


 

Jag vill också bli stark. Vissa tränar på gym och andra har en Volvo.  


 

Äntligen något konkret.


 

Jag har ingen Volvo. Ingen bil alls. Men nu är jag något på spåren. Jag går in på Volvos hemsida. Här kan jag få hjälp. Det är en stor bild i mitten. Till vänster på bilden är det en kvinna, i mitten en man och till höger en kvinna till. Alla är glada. Det där med glädje och Volvo verkar hänga ihop. Det är bekräftat.


 

Nu kommer det en ny bild. Det verkar vara någon typ av rotation av bilder. Jag snappar upp att det står ”engine”. Motor.


 

Nu klickar jag på bilden. Jag kommer till en konfiguration för båtmotorer. Hmm. Inte riktigt en bil. Men motor som motor. Så kanske. Jag vet ju dessutom inte vad han referera till när han sa att Volvon gjorde honom stark.


 

Jag trycker på Next.


 

Jag måste välja mellan tre alternativ för att komma vidare. Det är svårt. Som tur är finns det bilder till alla alternativ. Det ska hjälpa mig. Ändå blundar jag och väljer.


 

Puh. Allt verkar gått bra.


 Nu är det steg två. Jag måste välja längd på min båt. 5-40m. Jag vill ha en stor båt. Jag börjar stega upp i lägenheten för att få grepp om längden. Lägenheten är cirka 15m lång kommer jag fram till. Men jag kan inte säga exakt. Ojoj. Jag tar 40m. Vilken båt. What a boat. Hoppas jag kan få den svart. Vit verkar vara standard. Jag gillar inte den standarden.  


Sedan ska jag välja topphastighet. Jag har aldrig riktigt varit förtjust i snabba saker. Vägen dit gör resan värd har jag ju lärt mig. Och går det för snabbt ser man ingenting. Detta gäller såväl båtar som bilar. Ja juste. 15 knop räcker gott och väl. Jag börjar bli bra på det här, tänker jag. Nu tänker jag det igen. Jag väljer och väljer. Klickar och klickar. Tar beslut på löpande band. Beröm ska jag ha. 


 

Sista steget nu. Jag blir rekommenderad en motor. Den har lätt och säker manövrering, står det. Bra.  


 

Nu är jag i mål. Jag är tomhänt. Utan bil och utan båt.


 

Volvo. Båt. Motor. Allt gick så fort.


 

Ibland tar livet går sina egna vägar. Ändå känns det som jag missat något. Det måste ha gått fel någonstans på vägen denna gång. Jag kanske blev för ivrig. Girig.


Ytterligare ett standardinlägg

Jag har problem, men jag vet inte med vad. Jag behöver reda ut saker, men jag vet inte vad. 
 

Nu ser jag på meningarna jag nyss skrev. De ger mig ingenting. Jag har förlorat det lilla jag hade. Jag är orolig, på gränsen till ångestfylld. Jag andas in… och ut. Jag har tagit på mig för mycket. Det ger mig dåliga tankar. Onda tankar.  

Jag börjar se mig omkring efter något som kan rädda mig. Det är friidrott på tv. Jag sätter mig i tv-soffan. Jag har inget ljud på. Det är bra. Enkelhet är precis vad jag behöver nu. Inget onödigt som stör. Det är damernas längdhopp. Reglerna i friidrott är ofta ganska enkla. Som längdhopp: först springa sen hoppa -långt, eller sprint: springa först över mållinjen. 

Det är enkelt. Det lugnar mig. 

Men det är fortfarande inte bra. Nu ska Carolina Klüft hoppa också. Det känns alldeles för överväldigande för mig att klara av just nu. Jag byter kanal.


Det är ett matprogram. Kocken gör i ordning marinad med apelsinjuice och massa annat. Det ska grillas. Kalkonbröst ska tydligen ligga på grillen i två timmar, får jag veta. Ojdå, tänker jag. Nu tar han fram kyckling. Allt är väldigt stort. Grillen, kalkonbrösten, kocken och kycklingen. Och väldigt amerikanskt.


Nu blir det reklam. Då går jag på toa.



Nu är jag tillbaka. Ledsen att det tog tid.


Att dricka vatten och kissa samtidigt (del tre i experimentserien ”jaget”)

Som vanligt har jag min franska filosof i ryggen. Denna gång vill han att jag ska genomföra något han kallar en självrenande aktion, nämligen att slå ihop aktiviteterna att dricka vatten och kissa. Två ganska elementära (haha jag skrev elementära) mänskliga aktiviteter ska tillsammans frambringa någon ny typ av känsla/insikt. Jag kan tänka mig att många läsare missuppfattar själva idén med ”jaget”, därför vill här och nu klargöra en distinktion i innebörden av dessa experiment. Det handlar alltså inte om att få någon kontakt med sitt kosmiska jag eller nått auraliknande tjafs, utan det handlar om en mer jordnära handfast relation med sig själv. Mer åt det hållet hur man vinner en mental boxningsmatch mot sig själv, men inte hur man blir snabbare än sin egen skugga; det är för mycket Zelda 2 och Lucky Luke över det och känns way, way out. Jag har tidigare tänkt att det kan vara tidsparande att bajsa och duscha samtidigt, men jag har inte vågat släppa tanken längre för den känns ganska motbjudande. Så låt oss bortse från den tanken just nu eller varför inte helt ignorera den meningen. BUSKIS! Ja.

Åter till experimentet, som jag snart har genomfört tre gånger: första gången kände jag kort och gott ingenting, andra gången var jag bakfull och tredje gången ska bli verklighet snart. Tredje gången gillt brukar man säga (åhhh… nej). Nu måste den förlösande effekten infinna sig. Jag kör lite luftboxning på min dansmatta för att bygga upp till någon form av klimax i sysslan. Nervöst, förväntansfullt och olidligt spännande. Hade det här varit en hollywoodrulle skulle filmens manliga muskelberg nu behöva slänga ur sig den där enorma klyschan som alltid används i slutet av trailern. Jag fyller mitt glas för att ha det förberett liksom, hallå! Glaset är vitt och rymmer uppskattningsvis 25 cl. Jag upptäcker också ett påklistrat märke: det står ”handmade”. Ikea + handgjorda glas = högst märkligt. Nåja, jag får skriva ett inlägg om den upptäckten någon annan gång för nu börjar jag bli nödig. Jag stänger av musiken för att inte bli distraherad och få hela experimentet diskvalificerat av någon nämnd. Sedan beger jag mig in i badrummet och genomför experimentet. Jag ryser lite grann när jag går ut genom toalettdörren på samma gång som får jag en gudarna-måste-vara-tokiga-känsla. Jag tar upp min bok för att se efter vad jag egentligen ska känna. Det står: ”Du kommer alltså hastigt att föreställa dig, och framförallt känna, att din kropp är organiserad på ett sätt som du fram till nu inte ens anat var möjligt. Du får intrycket att vattnet du dricker kommer raka vägen från din blåsa… Vattnet cirkulerar vertikalt, du genomströmmas av den friska vätskan, du är tvättad inifrån, renad på ett märkligt och påtagligt sätt. Din organism förefaller vara öppnad inifrån, vattnet cirkulerar smidigt mellan inre och yttre, som – enligt eget gottfinnande – ett kosmiskt flöde eller en automatisk tvätt.”

Jag får känslan av att hela spektaklet skulle kunna vara något typ av inträdes prov eller dop till en självmordssekt. Jag ställer mig också förundrad till de religiösa anspelningarna samtidigt som jag konstaterar att experimentet haltade en aning. Jippot verkar bygga på att man ska vara oren innan själva genomförandet, något jag inte riktigt kände att jag var (men jag kan ju ha fel). Jaja, då har man i alla fall hittat en filosofisk motsvarighet till att bekänna sina synder och det kanske kan vara värt något.


Nån skriker efter en punchline, det hör jag det, men den väntar när ni själva står eller sitter med glaset i handen och undrar va fan ni har blivit övertalade till…


 


Att vara poetisk i DOS - en guide till att leverera intet ettor och nollor (del två i oändligheten och ”jaget”)

En insikt: osäkra människor ÄR verkligen intresseväckande. Jag har alltid tyckt att människor med överdrivet bra självförtroende antingen är dumma eller helt genomkorkade. Nog om det. I förra inlägget om jaget kunde man avläsa en spirituell lotusflummighet, det ska nu avvecklas en aning. Men jag har fortfarande fullständigt förtroende för min franska filosof, vilken jag nu tänker luta mig tillbaka på (sug på dom f:en). Okej jag går inte i kronologisk ordning men det spelar ingen roll. Han skriver att det kan ha en befriande effekt att tömma ord på dess betydelse. Jaha, tänker jag och slutar läsa när han tycker att jag ska skrika ut ord i intet. Det är ju trots allt mitt i natten, någon kanske ringer polisen, och jag har heller inte energi för något tjoande. Dessutom gillar jag inte att skrika. Mitt minne gör mig plötsligt uppmärksam på en bok jag la märke till på bokrean. DOS och någonting. Jag minns att jag funderade på vad man år 2006 har en DOS-bok till. Spelar ingen roll, för nu passar DOS utmärkt in i min senaste förnimmelse. Jag har dock ingen ren DOS-version installerad, så prompten i Xp får duga för den här gången.

Jag inleder med kommandot ”cd\” för att slippa stå i någon onödig katalog. Samtidigt som jag trycker på enter inser jag misstaget – nu har jag ju två synliga kommandorader, ajaj. Jag söker febrilt i min hjärnas förorter efter kommandot för att rensa min slarvighet. ”Clear”, ”clear screen”, inget fungerar. Men så trillar något ner, som en ärta som inte hör hemma i salladen, ”cls” förbövelen. Åh… äntligen ett fritt skottfält. Jag skriver det igen för att åter få upprepa det förlösande känslosvallet. Denna gång känner jag ingenting. Stunt i det. Jag går vidare med min uppgift: att avlossa ett magasin med poetisk lösammunition med destination intet. Lösammo för att vara på den säkra sidan att ingen kommer till skada av den tragiskt dåliga poesin. Man kan i och för sig aldrig veta vad intet döljer, men det är där någonstans poängen finns.  
Nåväl, eftersom jag nu inte är någon poet själv använder jag i en av mina blogg-grannars fantastiska verser. Den alldeles ovetande stackaren bakom skrivelsen får rätt och slätt agera försöksobjekt (Internetpoesi finns det någon bättre form att omintetgöra?). Har man ingen granne kan man lätt hitta tonvis med bedrövligt sammanfogade meningar bara genom att söka i Internets avloppssystem efter denna extremt vanliga förorening, kallad hobby-hemside-poesi (det är nästan för vänligt att kalla den det). I Liftarens guide till galaxen får man reda på att vogonpoesi bara är universums näst sämsta poesi. Den allra sämsta skrevs av en Paula Nancy Millstone Jennings i England. Douglas Adams (författaren till verket) studentkamrat vars poesi var aningens pretentiös och enligt honom ganska urholkad, men i första hand fullständigt outhärdlig. Nyligen gick Paula bort, vilket betyder att vogonpoesi nu alltså är universums allra sämsta. Detta är något jag motsätter mig starkt. När boken skrevs hade inte alla jordens avskum, missförstådda tonåringar och allmänna miffon fått göra sin röst hörd på alla oräkneliga och ooolidligt plågsamma webb-platser (plågsamt för både läsaren och författaren. Det tar bara längre tid för den andra parten att inse det. Det borde helt enkelt finnas en lag mot sånt eller så ska det vara medveten uselhet, då bryr jag mig inte). I själva verket är jag kanske inte bättre själv, men jag slänger mig i alla fall inte med stinkande poesi. Förutom när jag statuerar exempel, som nu då. Vilket leder mig tillbaka på rätt spår, alltså följande ska försvinna i intet och helst aldrig återvända:   
 
Poesi...VADDÅ?

Paradoxalt nog motsäger hela experimentet sig självt, eftersom jag förevigas för ett slag med min antites, men poängen är ändå att omringa ”jaget”, så nått måste man faktiskt uppoffra.
  
Poesi… vafan är det? Och svaret: … är inte ett internt kommando, externt kommando, program eller filnamn.

Fantastiskt!

Inte en till what-does-it-all-mean-kind-of-things (Del ett i oändligheten)

Idag hittande jag en bok av någon fransk författare som blajar en massa om jaget hit och dit, han säger bland annat att ”jag” är det ord vi använder flest av alla ord. Och många använder det utan att veta vad ”jaget” är, vilket man i och för sig inte behöver veta för att göra sig förstådd. Jag lägger ifrån mig boken en stund för att få fundera ifred utan att författaren bryter in (någon som likväl redan fått för stort inflytande på mig och mitt ”jag”, men jag försöker slå mig fri och råkar för en sekund tänka på något den kloke Lars Brundin sagt: ”det får inte bli för mycket Patrick Swayze, det måste ske på mina villkor”). Jag känner i det ögonblicket igen mig i Brundins ord (Patrick, vilket magnifik entertainer och verkligen någon att se upp till). Vänta nu, tycker jag verkligen det?, som Magnus brukar säga att jag säger/tänker. Ytterst egendomligt. Strunt samma, det har egentligen inget med det jag nu tänkt skriva om, eller har det?

Okej för att komma vidare skriver jag några ord till min tankar: kära ni, tidvis vill jag enkelt och snabbt komma vidare efter några oskyldiga reflexioner. Snälla låt mig då få göra det. TACKAR!

Böcker har annars en besynnerlig effekt på mig, som nu, de får mig att tänka för mycket. Jag hinner helt enkelt inte med mina egna tankar. Sen glömmer jag bort dom också, och då känner jag frustration och en gnutta besvikelse. Det är ganska konstigt att nästan det ända som kan få mig besviken är mina egna förlorade tankar och kanske minnen. Lätt fånget men också lätt förgånget antar jag. Men nu äntligen till saken: att vara försedd med en medvetenhet i nuet. Att vara i en hyfsat konstant samklang med det uttalade ”jaget”. Det är något jag avundas, vilket inte är detsamma som att vara kvicktänkt utan att snarare vara ett med nuet. Frågan är då hur går man till väga för att vara ett med nuet? Jo, ett sätt är att blogga om sin, till att börja med, inre oreda. Jag antar att man måste ha greppat några grundläggande företeelser som man förhoppningsvis går igenom som barn (annars kan man ta en snabbkurs nu och fortsätta läsa sen).

Oups, en insiktsblixt störta just ner från en annars klar himmel. Jag måste bara googla en stund, återkommer snart...