Time to kill - time to spill

Fyra minuter av en dag i mitt liv skriver jag för att inleda med någonting som överhuvudtaget inte har med någonting att göra, speciellt inte det jag ska skriva om. Västerås är dagens ämne, av den anledningen att jag hade oturen att befinna mig där för en kväll i helgen. Västerås är på många sätt en väldigt fin stad men den känns i skrivande stund som en av jordens mest avlägsna platser (tillsammans med Abu Dhabi, Enköping och Lubango). Staden har försökt marknadsföra sig som en förförort till Stockholm med reklamkampanjen Tjena, tjena, vilket spontant inte känns annat än störtlöjligt (kampanjen har tack och lov nu gått i graven. Ja Niklas, du får skratta lite extra…). Okej för familjer med barn men för de något yngre har man inte mer att erbjuda än en liten håla. Håla ja, det är verkligen vad det är, en stor håla!

Västerås uteliv kan liknas vid en Siljafärja som fastnat i en bisarr Bermuda triangel och därför aldrig nått 2000-talet, rent konceptmässigt har man i många avseenden inte ens lämnat 80-talet. Dessa trakter har fortfarande en mur att riva för att i alla fall nå den inbillade frihet vi andra lever i. Frågan är om inte utelivspubliken är tillräckligt hjärntvättade för att inte kunna inse att det finns ett gräs som för en gångs skull är grönare på den andra sidan. Men jag antar att det är besvärligt att se bortom sin egen bakgård (av egen erfarenhet). För i denna bakgård styr inbillning, rutiner och självdestruktivt beteende. Klubblivet känns fel att ens nämna, för det fenomenet har man inte hört talas om och är därför lika dött som… tja vad ska vi ta, jordbruksamhället.  För det är i dessa vakuum i kommersialiseringens ytterkanter som Rix FM har sina starkaste fästen (Identitetslösa Enköping, Jönköping, mm är säkert likadana). Det är på dessa platser man omgrupperar sig och rustar för nya attacker på våran huvudstad, som inte än gett vika.  

Många kanske tror att det på dessa platser handlar om att efterapa Stockholm men egentligen har man ingen aning vad man försöker posera som. Men innerst inne vet man att det är ren skär imitering det handlar om, för ”jaget” har man i alla fall inte funnit. Det Västerås jag en gång tvekade att fly har jag nu svårt att se den minsta ljuspunkten i (en lärare jag haft sa en gång: att ha föreläsning kan liknas vid att stå framför ett stort bostadshus, det lyser inte i ett enda fönster). Jag lånar nu denna anekdot och tänker det just exakt nu om någonting. Fredrik och Filip skrev någonstans att DDR-Sverige upphörde någon gång i början av 90-talet, när jag ser Västerås idag är jag ytterst tveksam till om det är sant. Men å andra sidan kanske jag en dag känner just detta om mitt nu kära Stockholm…

Varsegoda att kritisera det ni tycker är typiskt Stockholm