Time to kill - time to spill

Stockholms filmfestival kommenterade filmen i jämförelse med Stalker och The Matrix, vilket låg till grund för mina högt ställda förväntningar. Dessutom hör inte en svensk action/science fiction-film till vanligheterna. Just när det gäller svensk action-film handlar allt oftast om att Jakob Eklund springer omkring och gapar ”för helvete” (ja, det är kapat från Fredrik Strage men det är så skarpt och jag orkade inte tänka ut nått bättre). Visst är herr Eklunds filmer underhållande att skriva om eller tänka på, men knappast att se på. Storm däremot försöker dock utmana åskådaren med ett större djup genom att filmens huvudperson Dedes mentala förvirring levandegörs, något som känns ganska uppenbart en bit in i filmen för alla utom honom. I övrigt känns några sekvenser i filmen omotiverade vilket drar ner helheten, då tänker jag på Eva Röses akrobatiska laserscen samt den något överdrivna prologen (laser-tvspels-scenen som för övrigt är nallad från Jon Amiels bottennapp Entrapment). Även om jag håller en negativ ton så vill jag ändå framhålla att filmens regissörer Måns Mårlind och Björn Stein har framtiden för sig och det ska bli intressant att se vad dessa hittar på härnäst, då den allt för stora gröngölingsentusiasm har lagt sig. Jag måste väl erkänna att jag efter visningen på Stockholms filmfestival var tämligen lyrisk över filmen, som faktiskt saknar svensk motstycke. Nu när jag har hunnit smälta intrycket (och sett den en andra gång) är jag inte lika euforisk, visst är det en sevärd film med osvenska skräckfilmsflörtar till film som The Grudge, men i bakgården till min tidigare upprymdhet stod en sopcontainer till kanten fylld av misstro. Med andra ord var det bara en tidsfråga innan jag upptäckte att min lycka vilade på en urholkad grund, det vill säga det kom aldrig någon sopåkare för att hämta det mossbelupna skräpet (Nu blir jag sådär hårt kritisk igen, fel, fel, fel). Nu är ju efterstaken av Storm inte på långa vägar lika outhärdlig som förlagda sopor men jag har den önskan att film ska bidra till en större positiv eftertanke och inte en successiv förmultning. Filmens avslutning förbryllar dock en aning; frågan om man verkligen kan bli efterlyst för ett mord som sker i sin egna fantasi, äro befogad.