Poesi på talsvar




(Transkriberat från mobilsvaret)

Emil Jensen skapar poesi även när det inte är menat.

"Den bästa boken du inte kommer läsa i år"

 

(Jag minns att jag sprang)

 

Hans syster Bethany hade försvunnit igen, och när föräldrarna tynade bort i respirator efter en bilolycka, gav sig Smithy Ide ut på en lång cykelfärd, bara för att han kände för det.

 

Till en början sov han under bar himmel, i diken och på majsfält, tills Norma skickade honom pengar. Smithy kunde då köpa tält och vettiga kläder för att klara resan tvärs över hela kontinenten, öst till väst.

 

Jag älskar den här typen av skönlitteratur, den om människor i kris, människor i existentiellt uppbrott, människor på väg någonstans. För det har jag lärt mig, att det viktigaste inte är var man kommer ifrån utan var man är på väg.

 

Låt det inte bli som Stephen King skrev i sin krönika, "den bästa boken du inte kommer läsa i år ", för den är helt klart läsvärd. Men enbart innan den blir film, innan Hollywood förvränger den, innan de trycker ner i den amerikanska drömmen-genren. Så läs den innan det är försent. 

 


Hanna Hellquist Vs Charles Bukowski del 2

Efter en kort svacka i samband med min hype är Hanna Hellquist tillbaka. Kvinnan verkar ostoppbar. Jag vet inte var hon får allt ifrån. Som om hon hade en medelstor värmländsk insjö att ösa ur.
 
Folk läser krönikan som aldrig förr. Jag läser den också. Precis som förr. Jag fortsätter imponeras. Precis som förr.

På ett enastående sätt radar hon upp sina små mästerverk om livet. En efter en. Vecka ut och vecka in.

Jag tänker speciellt på ett av hennes senaste kåserier. Återigen tycks Hanna Hellquists och Charles Bukowskis prosaestetik kunna sammanflätas.

Först Bukowski:



Sen Hellquist:

Häromdagen kom det fram en ung man till mig. Han talade lugnt och sakligt och föreföll vara en behaglig människa. Han ville ha tips, sa han.

– Jag skriver som ingen annan, sa han. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag kan säga att det är väldigt karaktäristiskt.

– Okej. Vad är det du vill göra?

– Jag vill resa. Jag vill skriva. Jag vill hålla mig flytande med mitt skrivande. Jag vill skriva reseberättelser, livsberättelser, som inte liknar något annat. Det är inte säkert att alla kommer att förstå det. De kommer kanske tänka ”shit, den här killen är crazy”. Men de kommer att gilla det. 

– Okej.

– Jag vill bara hålla mig flytande, du vet. Göra min grej. Jag vill resa som ingen annan har rest förut, och skriva om det som ingen annan har skrivit. Folk kommer liksom se hur jag har valt att leva. Helt annorlunda. Jag skriver som ingen annan.

– Ja. Du kanske känner till någon tidning som du tycker är bra, och där du tror att dina texter skulle passa in. Och så får du väl ta kontakt med dem helt enkelt.

– Jag läser inte tidningar.

– Nehej. Ja, jag vet inte. Då kanske det blir svårt att se vilka som skulle vilja köpa dina artiklar.

– Alltså jag önskar att jag kunde förklara för dig hur jag skriver. Men jag kan inte. Jag kan bara säga att det är väldigt karaktäristiskt. Annorlunda.
– Okej. Du får väl åka i väg och börja skriva och sälja in texterna när de är klara.

– Ja. Jag tänkte att du kanske hade några tips till mig.
– Jag är ledsen, det här är allt jag har.

Gud vad jag önskar att han skriver karaktäristiskt.


Kåseri av Hanna Hellquist

(Lars Erik om du läser det här kanske du kan påminna din dotter om att jag väntar den där boken. Adressen är den jag gav henne förut).


<a href="http://www.newsmill.se/millord/k%C3%A5seri">http://www.newsmill.se/millord/k%C3%A5seri</a>

Ett svar


Ett svar på frågan, ställd och levererad av Marcus Birro.


Frågan: Varför skriver ni?


Woody Allen


Antar att vi har gjort vårt val. Kan någon vara så snäll att berätta vilken väg vi tog?


Hyllning till Jack Kerouac

Jag bläddrar i On the road och steker pyttipanna. Läser nåt ord här, nåt ord där.

Fastnar vid en enkel dikt om rotlöshet. Rafsar ner den i anteckningsblocket.

 

 

När jag återgår till pytten upptäcker jag att den hunnit bli vidbränd.

 

Jag läser dikten igen och rör om i pannan med stekspaden.

 

Lite senare, precis efter att jag skrivit det här, snubblar jag över filmen nedan på tuben. Bilder ackompanjeras av avslappnad pianojazz och Kerouacs ekande diktuppläsning som en slags berättarröst. 



Ur dokumentärfilmen ”En enastående studie i mänsklig förnedring”

Ruben Östlund filmar Patrik Eriksson under promenaden hem efter en utekväll. Den skakiga mobilkameran söker sig hela tiden till Patriks haka. Under tiden flyter samtalet på.  

 

Ruben: Så du menar att du gör det för din egen skull?

 

Patrik: Jaa, klart man tar livet av sig för sin egen skull. Det gör man för att man inte orkar leva längre. Grejen är att man måste känna att livet är värt att leva.

 

R: Men hur kan du känna så där. Du har varit på ett ställe som jag själv hade upplevt som otroligt jobbigt att gå till om jag var 24-25 sådär. Jag hade känt mig otillräcklig. Men det gör inte du.

 

P: Men det är ju för att ni var där.

 

R: Jojo, men du kan träffa en tjej och prata med henne väldigt länge. Vad är problemet undrar jag? Varför gottar du dig i dina självmordstankar?

 

P: Nämen problemet är inte nu. Det är snarare imorgon kväll när jag går hem ensam till min lägenhet och lägger mig ensam. Det är inte så roligt.

 

R: Och det inbjuder till självmordstankar?

 

P: Ja, man får dom tankarna då. Jag är så trött på att vara ensam.

 

R: Tycker du att du är exceptionellt ensam om man jämför med nån annan som var på samma ställe ikväll?

 

P: Ja, det är klart att varje person som känner sig ensam upplever sig som mer ensam än nån annan. Det är ju i sakens natur att det är så.

 

R: Det jag vill komma till är att det bara är raljerande att prata om det.  

 

P: Jo jag förstår det.

 

R: Jag tror inte på dig nu Patrik. Jag hoppas inte att det är sant.

 

P: Du får väl skjuta mig i så fall.

 

R: Har du en pistol då?

 

P: Nej det har jag inte.

 

R: Var ska jag få tag i en pistol?

 

P: Det vet jag inte. Det är det svåra.

 

R: Nu går vi hem.

 

P: Ja, vi måste få sova.

 

Ruben och Patrik kramar om varandra och säger hej då innan de drar åt varsitt håll.

 

 

Patrik med haka i profil.


Chuck Klosterman - Kåseri om en strumptjuv


Citat för att reda ut förvirring


Kåseri av Jonas Karlsson

Jag blev tipsad om Det andra målet av Jonas Karlsson. Mest känd som skådespelare, men skriver en del om kvällarna också. Texter med humor och djup. Den korta novellen nedan liknar mest ett kåseri tycker jag. Läs och låt er inspireras. 




BIKTEN, citat

Hämtat ur Bikten - Bekännelser från vanliga människor. Jag läser om folks allra innersta hemligheter, det får mig att känna mig mer mänsklig än någonsin.

 

”Jag jobbar på bibliotek här i stan och när ingen ser mig river jag ut sidor ur böckerna. Jag vet inte varför.”

 

Anonym 42 år

 

”Jag har en tvångstanke som gör att jag känner ett starkt behov av att, under långa perioder, blunda när jag kör bil. Det har nu eskalerat och jag försöker hela tiden slå mitt förra rekord. Det är på 32 sekunder.”

 

Okänd

 

”Jag gick ner till det lokala bygget en natt och flyttade runt deras märkpålar några meter hit och dit. Dagen efter grävde dom av en telefonledning och en fjärrvärmeledning.”

 

Mats, studerande

 

”Jag röker grönt och hasch, det vet inte min pojkvän. En gång la jag hasch i hans te och han sa att han kände sig väldigt avslappnad och att han hade det bra. Sen hade vi världens bästa samtal. Undrar om han vet vad det var i teet? Undrar om jag ska lägga i det igen?”

 

Emma

 

”Jag har en inre narcissist jag inte får utlopp för. Därför har jag en blogg. Om och om igen läser jag mina egna inlägg och skrattar högt åt mig själv och hur bra jag skriver.”

 

Magnus 27 år, oupptäckt geni

 

 


Vykort från ett tågfönster #1

Girl: (softly): Hi.
Corso: (pauses to look at her, unable to make up his mind) I've seen you before, haven't I?
Girl: Have you?
Corso: Yes, somewhere.

A brief silence.

Girl: Are you traveling in this car?
Corso: The next one.
Girl: The sleeper. (smiles) I travel on the cheap.
Corso: Are you a student?
Girl: Something like that. (looks out the window again) I like trains.
Corso: Me too. What's your name?
Girl: Guess.
Corso: (shrugs, smiles): Greeneyes.
Girl: That'll do. What's yours?
Corso: Corso.
Girl: Strange name.
Corso: Italian. it means I run.
Girl: You don't look like a runner to me - more the quiet type.

They look at each other's reflections once more. Corso nods.

Corso: Well, have a good trip.
Girl: And you.

Corso walks on down the corridor. There's something weird about this chance encounter, but he can't figure out what.

Girl: See you around, maybe.
Corso: (pauses and looks back. He nods) Maybe.

 

Ur filmen The Ninth Gate. Tågscenen mellan Johnny Depp och Emmanuelle Seigner. 

 


Skriva prosa, grundkurs

I Daniel Sjölins kvasi-självbekännelse, Världens sista roman, klär han av romanhantverket. Med en mening att avsluta nästan varje stycke, en mening som får allt att framstå som litteratur. ”Av alla sätt-meningen” kallar han den.

 

Man anger först en fond:

 

Mamma är sjuk.

 

Sedan ett motiv:

 

Mamma är sjuk och jag står på sjukhusparkeringen och röker. Glöden från cigaretten får mig att tänka på cancer. En mås far förbi, jagar en korp som just tagit måsens ungar. De skriker alldeles vanvettigt.

 

Och så slutfrasen:

 

Av alla sätt att avtala ett möte.

 

Det är allt som krävs för hyfsad litteratur enligt Daniel Sjölins egen prosaskola.

 

Nedan följer ett extrakt ut boken:

 

Jag går fram till fönstret. Det luktar litet unket och behöver vädras. När jag vrider på fönsterhandtaget vaknar en slända som vill ut. Dunkar och dunkar på fönstret. Suck, en typisk scen för en roman eller en film av smalare karaktär: ljuset reflekteras så att rutan får en speglande effekt. Sländan ser en svag bild av sig själv i glaset, genomlyst av naturen utanför. Vill dit och stångas och stångas. Men fastän jag öppnar hela fönstret på vid gavel fattar den inte att den egentligen är fri. Bara fortsätter att försöka tränga sig in i sin egen bild, genom glaset in i bilden.

 

Jag rullar ihop en damtidning och petar till den. Den ändrar riktning, knuffas ut.

 

Typisk romanscen. Helvete.

 

Daniel Sjölin - Världens sista roman


Hemingway den gamle gubbtjyven



Jag är ingen bokmal. Även om jag namedroppar en hel del i bloggen så läser jag mest för att få perspektiv på mig själv, för att kunna se mig i nytt ljus.


Läser Bukowski. Äter Bukowski. Tänker Bukowski. Drömmer Bukowski.

Det börjar bli löjligt, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte sluta förundras över Bukowskis enkla prosa. I romanen Hollywood utnämner Bukowski lumpsamlaren John Galt till Amerikas störste oupptäckte poet. Så här beskrivs han:

Ibland vid tre- eller fyratiden på morgonen började han längta efter att länsa soptunnor och bakgårdar. Jag följde med honom.

”Jag vill ha det här.”

”För fan, John, det är bara en gammal vänsterstövel som nån har slängt bort.”

”Jag vill ha det.”

Hela hans hus var fyllt med skräp. Högar av det överallt. När man ville sitta på soffan måste man flytta på hög med lump till andra sidan. Och hans väggar var fulla med paroller och gamla tidningsrubriker. Allting var helsvängt. Som de sista orden från jordens sista galning.

 

Naturligtvis slukar jag inte allt. Bitvis har han sina svackor. Men detta är nog för att göra mig mållös.


Jan Gradvall - Att göra ingenting

Popskribenten Jan Gradvall har lagt upp hela sitt livsverk på nätet. Det är rena skattkammaren. I hans essäer, krönikor, artiklar tycker jag mig se en röd tråd. Val av ämnen, eller på sättet han väver in sitt egna liv i sina texter. Hursomhelst alltid givande läsning.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- -

Att göra ingenting

Semester! Äntligen dags att ta på sig sina flipflops, ordna eftersändning av posten, blanda till Pimm’s med gurkskivor och vinka adjö till alla förpliktelser. Ni kan mantrat: ”Äntligen dags att göra ingenting.”

Det räcker med att titta på sina torpgrannar för att inse att alla ljuger. Överallt samma febrila aktivitet. Det byggs staket, det byts takpannor, det grävs brunnar.

Vad som dominerar de flesta svenskars semester är i själva verket något som är misstänkt likt arbete. Att ta steget fullt ut och bli en dagdrivare eller en lätting – någon som är ”slö till kropp och själ” (Anna Maria Lenngren) – är något mycket ovanligt.

Och fortfarande djupt provocerande.

Amerikanen Tom Lutz har med ”Doing nothing” (Farrar, Straus And Giroux) skrivit en bok om dagdriveriets historia.

Lutz skriver i första kapitlet att han fick idén till boken av att studera sin 18-årige son Cody. Sonen meddelade att han tänkte komma och bo hos sin pappa i Los Angeles för att ta ett sabbatsår efter college.

Pappa Lutz tyckte det var en utmärkt idé. Som ung levde han själv några år på drift. Han hade läst Jack Kerouac, drömde om att bli författare och vägrade ge sig in i ekorrhjulet.

Men när Tom Lutz nu ser vad sonen Cody gör med sitt sabbatsår blir han provocerad. Cody bara ligger där på soffan – och tittar på TV. För varje morgon som han ser sonen ligga kvar framför TV:n, medan han själv pliktskyldigt går till jobbet, blir han mot sin vilja argare och argare.

Tom Lutz har lovat sig själv att inte bete sig som sin egen far. Tom Lutz har aldrig glömt hur arg hans far blev när han meddelade sin avsikt att bara flyta runt några år. Ändå blir han nu rasade.

Vad är det med frågan om arbete och fritid, frågar sig Lutz, som får människor att reagera så starkt? Är det en moralisk plikt att arbeta? Eller är det något vi bara gör när vi måste göra det? Och vad kan egentligen kategoriseras som arbete?

Boken börjar med historiens förste slacker Samuel Johnson (1709-1784). I sin essäsamling ”The Idler” (ungefär: Dagdrivaren) förkunnar Johnson: ”Everyman is, or hopes to be, an idler.”

The Idler blev senare namnet på en humortidskrift som startades 1892 av Jerome K. Jerome. Efter att ha lagts ned 1911 återuppstod The Idler 1993 och ges i dag ut – helt i linje med sitt ideal – endast två gånger om året.

Idler brukar på svenska översättas med flanör, lätting eller dagdrivare. Bland ledande forum för dagens dagdrivare finns sajter som Whywork.org och Idletheory.com.

Chris Davis i Bristol skriver på Idletheory.com: ”Alla levande varelser måste arbeta för att överleva. En del måste jobba hårdare än andra. De varelser som bara behöver arbeta lite grann för att överleva har större chans att överleva svåra perioder än de som måste arbeta hårt och länge.”

Enligt Chris Davis – som själv aldrig går upp före elva på morgnarna – är därför evolutionen baserad på ”the survival of the idlest”.

Skulle Chris Davis undgå att bli nedslagen på en svensk förstamajdemonstration? Boken ”Doing Nothing” innehåller enbart exempel från anglosaxisk historia och kultur, men synen på arbete är kanske ännu mer laddad i Sverige.

Alla svenskar har uttrycket ”att göra rätt för sig” i ryggmärgen. För 150 år sedan fanns det inte ens något val. Den som inte arbetade svalt ihjäl eller frös ihjäl.

I dag har vi gått till den andra ytterligheten där arbete tvärtom anses vara något som staten har skyldighet att ordna åt medborgarna. Det har till och med funnits möjlighet att få ett friår.

Men kanske har vi nu kommit till en ny vändpunkt? Rubriker talar om ”Demografisk dynamit” (Svenska Dagbladet, 18 juni). Snart går det tre pensionärer på varje arbetande svensk. Enligt äldreberedningen kommer varannan svensk att behöva arbeta till 79 års ålder för att vi ska klara välfärden i framtiden.

Hur kommer vi då att se på lättingar som inte har lust att jobba ”men kanske ska plugga film ett tag”?

Jag har själv en gång gjort ingenting under ett år. Som vapenfri tjänst sökte jag jobbet som vaktmästare på en vapenfriförläggning i Solna – väl medveten om att det var den minst ansträngande tjänst som existerade.

Min enda uppgift var att vara tillgänglig mellan 16.00 och 23.00 ifall någon låste sig ute eller ifall värmepannorna gick sönder. Då skulle jag trycka på en knapp.

Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det var ett av mina mest meningslösa eller meningsfulla år. Jag gjorde ingenting för mitt land, men jag gjorde mycket för mig själv.

Jag simmade varje dag, satt och skrev på mitt fanzine, skrev brev till halva världen, och läste mer böcker än jag gjort under resten av mitt vuxna liv.

Och på min lilla bandspelare på vaktmästerikontoret spelade jag punkbandet Ebba Grön där Thåström sjöng:

”Gåuppgåtilljobbetjobbajobbbaätalunch
Det är inget liv
Det är slaveri”

Problemet med boken ”Doing Nothing” är att den – ironiskt nog – känns överarbetad. Tom Lutz avslutar med en bisarrt lång litteraturlista på 33 sidor, men inga bokreferenser hjälper läsaren att förstå dilemmat bättre än konflikten mellan Lutz själv och hans egens son.

Vad Tom Lutz till slut kommer fram är är att slackers och workaholics egentligen inte är varandras motsatser utan tvärtom väldigt lika. Båda ytterligheterna kan till och med rymmas inom samma person.

Dagdrivaren Samuel Johnson var till exempel en extremt produktiv författare. Det tog honom två år att sammanställa ”The Idler” där han själv skrev alla utom tolv av bokens 103 essäer.

Joakim Thåström vägrade ta ett lönejobb men har förmodligen medverkat till fler arbetstillfällen i Sverige – titta bara på Hultsfredsfestivalen – än om han levt som en svensk löntagarson förväntas göra.

Många som valt en ryggsäck framför fast arbete har inspirerats av kringflackande författare som Hemingway. Själv hade Hemingway inget annat än förakt för de som satt på caféer och talade om konst i stället för att arbeta lika hårt som han själv gjorde.

I en artikel i ICA-Kuriren i våras myntades uttrycket ”Jag kronblommar”. Sömforskaren Mirjam Ekstedt, som doktorerat på sambandet mellan utbrändhet och sömn, unämnde ”latmasken på Kronblom” som förebild och menade att vi bokstavligen blir smartare av att ibland bara ligga på sofflocket.

Det är nämligen först då – när vi gör ingenting – som hjärnan får chans att återhämta sig.

Text: Jan Gradvall
Källa:
http://www.gradvall.se

Några ord av Birro

Jag är tom i skallen, låter Birro komma till tals istället.

 

Marcus Birro, Svarta Vykort

Bukowski-romantik

Jag gick därifrån och traskade hem till mitt rum. Jag gick nerför den smutsiga korridoren och tog ett varmt bad. Sedan klädde jag på mig igen och gick ut och skaffade en flaska vin. Jag kom tillbaka till rummet och satt vid fönstret och drack och såg människorna i baren, såg människorna som gick förbi. Jag drack långsamt och började fundera på att skaffa mig en revolver och göra det snabbt – utan alla tankar och allt prat. En fråga om mod. Jag undrade hur det var med mitt mod. Jag gjorde slut på flaskan och gick och la mig och sov. Omkring fyra på morgonen väcktes jag av en knackning på dörren. Det var en pojke från Western union. Jag öppnade telegrammet:

 

MR H. CHINASKI, INSTÄLLER ER

TILL ARBETET KL 8.00 I MORGON.

R M HEATHERCLIFF CO

Ur Factotum, Charles Bukowski

 

 

 


Senaste upptäckten

Ingemar Unge kan konsten i att skriva underhållande om ingenting. När han gör det kallas det kåseri. Allt som oftast kan man inte hjälpa att dra på smilbanden när man läser om hur han talar med diskmaskinen eller busar med informationsutropen på Kastrups flygplats. Humorn är enkel och skön, ibland genialisk.

Bland annat nedan, som är skrivet i sann Bukowski-anda. 

 

På Köpenhamns flygplats ropade man i högtalarna: ”Bela Bartok till informationen, please”.

 

Jag tänkte att det bar en bra början på en resa till musikens huvudstad Wien. Jag gick fram till högtalardamen och begärde ”Johann Strauss till baren, please”.

 

Det ropade hon villigt ut. Snäll tant.

 

Jag tog en mammutbärs och nickade då och då till högtalaramazonen. Varje gång ropade hon ut ”Johann Strauss till baren, please.”

 

- Han verkar inte vara särkilt  törstig, den där Strauss, sa en bargranne.

- Han kommer nog, har väl fastnat i taxfreeshopen, sa jag.

- Försök med någon annan, sa grannen.

 

Vi rådslog en stund och bestämde oss slutligen för Verdi.

 

- Vi måste ju ha en italienare med också, sa bargrannen och larvade bort mot högtalarkvinnan.

 

”Guiseppe Verdi till baren, please”, dånade det genom lokalen. Grannen och jag fick fram varsin bärs till. Där satt vi och lyssnade till högtalaren som växelvis efterlyste Strauss och Verdi.

 

- Det blir lite enhanda, sa grannen, kärringen måste muntras upp med något nytt.

- Varför inte en fransman, sa jag. Bizet, han med Carmen?

- Nä, jag tycker vi tar någon pågående storhet, något namn med tryck i.

 

Han gick bort till högtalarladyn och återkom med nöjd min.

 

”Mister Sinatra till baren, please”, sa damen. Jag nickade åt hennes håll och hon klämde i med Strauss och Verdi dessutom.

 

- Nu är det din tur, sa bargrannen.

- Tror du hon sväljer nåt mer? sa jag.

- Jaha, sa han, och jag knallade iväg och gick sedan tebaks och parkerade i skuggan av ölen.

 

”Liza Minelli till baren, please”, sa högtalaren.

Min granne nickade och hon drog såväl Sinatra som Strauss och Verdi. Det börjar bli tjockt med folk i baren och förbaskat trångt.

 

- Har ni sett Sinatra? Frågade en rödbrusig typ.

- Han var nyss här, sa jag.

- Fan, sa den brusige.

- Nä, det här går inte, vi får inte plats längre, sa min granne och bökade sig bort mot högtalarmatronan varpå det strax ljöd:

 

”Barbara Streisand till gate fyra, please.”

 

Det där lättade lite på trycket så att man kunde beställa igen.

 

- Det var dumt att du sa gate fyra, sa jag, det är min dörr, nu kommer jag väl inte ombord för allt pipel.

- Det fixar jag, sa grannen och när det var dags för mig att vandra till gate fyra lomade jag iväg och hunnen halvvägs hörde jag högtalaren vråla: ”Påven till informationen, please.”

- Han kan inte vara klok, den där, tänkte jag och slog mig ned på min plats för färd till Wien. Det sista jag hörde av Köpenhamn var att Johann Strauss skulle till baren.


Tidigare inlägg