Time to kill - time to spill

En insikt: osäkra människor ÄR verkligen intresseväckande. Jag har alltid tyckt att människor med överdrivet bra självförtroende antingen är dumma eller helt genomkorkade. Nog om det. I förra inlägget om jaget kunde man avläsa en spirituell lotusflummighet, det ska nu avvecklas en aning. Men jag har fortfarande fullständigt förtroende för min franska filosof, vilken jag nu tänker luta mig tillbaka på (sug på dom f:en). Okej jag går inte i kronologisk ordning men det spelar ingen roll. Han skriver att det kan ha en befriande effekt att tömma ord på dess betydelse. Jaha, tänker jag och slutar läsa när han tycker att jag ska skrika ut ord i intet. Det är ju trots allt mitt i natten, någon kanske ringer polisen, och jag har heller inte energi för något tjoande. Dessutom gillar jag inte att skrika. Mitt minne gör mig plötsligt uppmärksam på en bok jag la märke till på bokrean. DOS och någonting. Jag minns att jag funderade på vad man år 2006 har en DOS-bok till. Spelar ingen roll, för nu passar DOS utmärkt in i min senaste förnimmelse. Jag har dock ingen ren DOS-version installerad, så prompten i Xp får duga för den här gången.

Jag inleder med kommandot ”cd\” för att slippa stå i någon onödig katalog. Samtidigt som jag trycker på enter inser jag misstaget – nu har jag ju två synliga kommandorader, ajaj. Jag söker febrilt i min hjärnas förorter efter kommandot för att rensa min slarvighet. ”Clear”, ”clear screen”, inget fungerar. Men så trillar något ner, som en ärta som inte hör hemma i salladen, ”cls” förbövelen. Åh… äntligen ett fritt skottfält. Jag skriver det igen för att åter få upprepa det förlösande känslosvallet. Denna gång känner jag ingenting. Stunt i det. Jag går vidare med min uppgift: att avlossa ett magasin med poetisk lösammunition med destination intet. Lösammo för att vara på den säkra sidan att ingen kommer till skada av den tragiskt dåliga poesin. Man kan i och för sig aldrig veta vad intet döljer, men det är där någonstans poängen finns.  
Nåväl, eftersom jag nu inte är någon poet själv använder jag i en av mina blogg-grannars fantastiska verser. Den alldeles ovetande stackaren bakom skrivelsen får rätt och slätt agera försöksobjekt (Internetpoesi finns det någon bättre form att omintetgöra?). Har man ingen granne kan man lätt hitta tonvis med bedrövligt sammanfogade meningar bara genom att söka i Internets avloppssystem efter denna extremt vanliga förorening, kallad hobby-hemside-poesi (det är nästan för vänligt att kalla den det). I Liftarens guide till galaxen får man reda på att vogonpoesi bara är universums näst sämsta poesi. Den allra sämsta skrevs av en Paula Nancy Millstone Jennings i England. Douglas Adams (författaren till verket) studentkamrat vars poesi var aningens pretentiös och enligt honom ganska urholkad, men i första hand fullständigt outhärdlig. Nyligen gick Paula bort, vilket betyder att vogonpoesi nu alltså är universums allra sämsta. Detta är något jag motsätter mig starkt. När boken skrevs hade inte alla jordens avskum, missförstådda tonåringar och allmänna miffon fått göra sin röst hörd på alla oräkneliga och ooolidligt plågsamma webb-platser (plågsamt för både läsaren och författaren. Det tar bara längre tid för den andra parten att inse det. Det borde helt enkelt finnas en lag mot sånt eller så ska det vara medveten uselhet, då bryr jag mig inte). I själva verket är jag kanske inte bättre själv, men jag slänger mig i alla fall inte med stinkande poesi. Förutom när jag statuerar exempel, som nu då. Vilket leder mig tillbaka på rätt spår, alltså följande ska försvinna i intet och helst aldrig återvända:   
 


Paradoxalt nog motsäger hela experimentet sig självt, eftersom jag förevigas för ett slag med min antites, men poängen är ändå att omringa ”jaget”, så nått måste man faktiskt uppoffra.
  
Poesi… vafan är det? Och svaret: … är inte ett internt kommando, externt kommando, program eller filnamn.

Fantastiskt!