Time to kill - time to spill

Jag tittar på Skrotnisse på DVD. Det är nostalgiskt, och säkert några fler saker men främst nostalgiskt. Jag återupplever en del av min barndom. Jag vet inte när serien visades för första gången, men jag tror jag såg den i början av 90-talet. Jag var säkert helt lyrisk när det vankades Skrotnisse på tv. När det började satt jag säkerligen knäpptyst med de största ögonen. Jag måste ha varit helt frälst. Jag kanske till och med ville bli skrothandlare. Vem vet. Man vill bli så mycket när man är liten. Det är ett fint minne. Fabricerat eller ej, det är i vilket fall fint. Och Skrotnisse som serie håller än, sådana minnen brukar spela en ett spratt men inte Skrotnisse, det består.

 

Här kommer en återgivning av upptakten:

 

Skrotnisse har sin skrotgård mitt i stan. Han köper och säljer allt emellan himmel och jord, säger han själv. Han har mycket skrot på gården, så mycket att han måste ha hjälp att hålla reda på allt. Därför är det passande att han har en son, Kalle. Han är hjälpsam och snäll. Men också lite fumlig, erkänner Skrotnisse. Jag tycker att han verkar rätt sävlig också. Men strunt i det för nu kommer det en ny karaktär in i berättelsen, Ture Björkman. Han har stirrande blick och ser ut som en pamp. En sån karaktär man kan få mardrömmar av. En riktig typ. Han tycker att Skrotnisse för liv och skräpar ner, och mitt i stan dessutom. Han är inte glad. Han tycker att det är bedrövligt. Kalle undrar vad han är för en figur. Stick härifrån om du inte gillar skrothögar, säger han surmulet. Nu tar det husihelvete. Ture tycker att Kalle är uppkäftig. Han säger att han är stadsingenjör och att han minsann har ett och annat att säga till om i stan. Ture har sagt nog. Han vänder på påkarna och går flinande därifrån. Ture har något på gång, det kan vem som helst gissa. Han låter oss ana att han tänker onda tankar genom sitt fula flin. Han har något ont i görningen, så är det bara. Vilket första intryck. Skrotnisse får hålla tillbaka sonen sin, som lovar att ge Ture däng om han visar sig där igen. Kalle muttrar lite till efter att Ture har gått. Klockan slår fyra: slut på arbetsdagen. Skrotnisse säger att det ska bli gott med lite mat, varefter han skrattar något underligt. Skrotnisse kanske också har något i görningen.      

 

I den här familjen är det tydligen Kalle som lagar mat: stekt korv med ägg blir det till middag. Skrotnisse läser tidningen medan han väntar på maten. Han läser högt att Ture ska bygga en bro. Kalle beklagar sig då över att han var så brysk mot Ture, hade han inte varit det kanske dom hade fått sålt lite järn till brobygget. Vilken otur.     

 

Nu hamnar vi i en lägenhet. Ture sitter i soffan med sin mor. Teven ger ifrån sig något folkmusiksaktigt och stämningen känns tämligen svensk. Modern stickar och Ture leker med en bromodell. Han säger högt att han gjort en modell av den nya bron samtidigt som han gör sig beredd på att testa hållbarheten med en leksaksbil. Modern tittar oförstående på sin son och säger jaså. Innan Ture påbörjar sitt försök med bron säger han högfärdigt att det är en stabil och precis byggnation. Ture ställer upp bilen och ska precis köra över brons mitt när hela modellen kollapsar. Modern skrattar gott och tycker att Ture är en ynklig typ. Hon ställer sig tveksam till om han verkligen har klarat ingenjörsexamen. Hon tror han är en bluff. Han är på pricken lik sin far, lika slarvig. Ni är av samma skrot och korn, säger hon. Ture kan inte ha det lätt därhemma med en så skarp mor.      

 

Nu börjar ett tv-program som de väntat på. Det är ett lokalt vetenskapsprogram. Programledaren ser ut som arketypen av en forskare. Det är bara glasögonen som saknas. Han har burrigt vitt hår som går ner över nacken och en näsa som nästan är lika lång. Jag tänker Einstein, E=mc ² och allt det där. Programledaren säger att han har mött många stora vetenskapsmän men att den största av dom största heter Bertil Enstöring. Nu reagerar Ture. Han säger att det är ”intressangkt”. Programledaren säger att han enbart en gång haft glädjen att träffa Bertil. Det har inte blivit fler gånger eftersom han är en typisk eremit, han vill inte bli störd. Bertil har bott på havets botten och längst upp på toppen av ett högt berg, allt för att slippa mänsklig kontakt. Ändå väntar hela vetenskapen med stor spänning på eremitens livsverk samlade i boken ”Problem”, som han försöker färdigställa i sitt hus utanför stan. När programmet är slut smider Ture onda planer. Han måste till varje pris få tag på eremitens bok. Han berättar för sin mor om sin ondskefulla plan. Ture ska ju bygga en bro i stan, men om inte eremiten lämnar ifrån sig sin bok bygger Ture bron precis där den stackars eremiten bor för att tvinga honom flytta. Sen ska Ture slå till. Norpa eremitens bok. Han är genialiskt, tycker han. Han är nöjd och fnissar belåtet. Hans mor tycker tvärtom att han är usel - nu igen. Ture försvinner ut tankspridd. Det hela är väldigt dramatiskt.

 

Vart kan Ture vara på väg? Får eremiten vara ifred? Vad heter egentligen Tures mor? Kan serien bli mer kommunistiskt?

 

Ja många frågor blir det, kanske skriver jag en fortsättning…

Ibland tittar jag på tv. Och ibland när jag tittar på tv, så tittar jag på Scrubs. Det är fenomenalt bra. Jag låter det vara osagt varför jag tycker det och låter serien tala för sig själv: 

Citat 1:
J.D's Thoughts: Sometimes all it takes is a slammin' hottie to make you dig down deep and discover who you really are.

Citat 2:
- J.D: My emotional journey began at five years old when I walked in on my parents having sex in a position my father would later playfully describe as "the jackhammer." I have a mentor that verbally abuses me every chance he gets, and no matter how much I try, I can't stop constantly narrating my own life.

Citat 3: 
- J.D.: Molly, I'm narcissistic, I'm pessimistic, I'm obsessive, I'm insecure and I am so afraid of intimacy that every one of my relationships is a journey of self-sabotage that inevitably ends in a black vacuum of shattered expectations and despair.

Citat 4: 
Dr. Cox: Jordan, let me talk for a second. I've been trained for many years to take any emotion I feel, push it down, and then let it out by drinking way too much and by yelling at the football players on my T.V. screen. And I...I really thought I hit the jackpot when I finally met a woman who was as disturbed and closed-off as I am. 

Manusskribenterna kan inte vara annat än genier, ord kan inte beskriva min avundsjuka.

Jag ligger i sängen, tittar i taket och har pannan i djupa veck. Jag är nedslagen, utslagen, nere för räkning. Denna gång över min framtid. Jag bekymrar mig över att jag inte har någon plan. Jag behöver en plan, en långsiktig plan med långsiktiga mål. Det är något att eftersträva. Nu kan jag se mål-linjen och det är allt. Jag behöver kunna se längre. Och glasögon är inte rätt lösning. Det vet jag.

 

Men det är kanske för mycket begärt. För stort på något sätt. Jag som bara tänker smått.

Det är nog där det klämmer. Det är därför jag inte får ihop det. Jag tänker för små tankar. Dom räcker inte till helt enkelt.  

 

Nu blev saken ganska konkret. Jag kan se problemet. Jag måste få till en förändring, just där. Jag har små tankar men behöver stora. Smått måste bli stort. Självklart.

 

Jag känner mig nöjd en stund, stolt över mina tankar. Nu återstår bara problemet hur man får små tankar att bli stora. Ja, dom behöver växa till sig antar jag. Hur lär jag mig det? Jag vet i alla fall att Universitetet inte lär ut sånt.  

 

Jag frågar google, men får ett bakvänt svar: "Att tänka i smått är att tänka stort", svarar google.

 

Nu är jag verkligen helt borta. Igen.  

 

Ibland är okunskap en välsignelse, men inte alltid.