ibland. allt, ibland. ingenting

Kåseri, dagdriveri, små (men enormt betydande) mellanspel i form av mobilinlägg och annat krångel efter vägen. Fullständigt uteslutande för dig, er, för mig, för oss... ger jag: ibland. allt.

http://www.iblandallt.se/

Yes!

Nu fungerar även .se-adressen till min nya blogg, iblandallt.se alltså. Det är stort. 


Time to kill – time to spill, 2006-2009



Allt har ett slut och när det är dags är det dags. Ingen gillar långa farväl. Lika bra att säga som det är, säga det rakt ut: Den här bloggen, Time to kill – Time to spill har gjort sitt. Nu är det verkligen slut. Kanske slutet på något stort. Det har i varje fall varit en stor sak för mig. Beslutet har vuxit fram och det är inte utan en känsla av begravningssorg jag skriver det absolut sista inlägget. Ni som hoppas på att jag ska lägga krutet på min andra blogg Universums första blogg har fel, den tas också ur bruk med omedelbar verkan. Som ett definitivt avslut väljer jag ut det bästa ur den här bloggen och gör en blok av det. Det projektet sjösätts någon gång framöver. Exakt när är oklart, vem vet. Jag lämnar några trådar oavklippta märker jag, det kan jag inte sticka under stolen med. Reseskildringen som jag lovade förut och nu också bloken hamnar lite på kant, men naturligtvis ska de levereras. På något sätt, nånstans, nångång.

I mina första stapplande steg som bloggare tog jag varje tillfälle att referera till den oslagbara filmen Chung king Express (som för övrigt finns i sin helhet på youtube). Rent dramaturgiskt är det gångbart att koppla slutet till början, att knyta ihop de första trådarna med de allra sista, sluta cirkeln. Därför råder jag alla som inte sett den filmen att nästkommande helg låta er fängslas av Wong Kar-wais mästerverk.

Medan ni tittar på filmen, eller efteråt, kanske ni, men bara om ni har tid, kan ägna bloggen en sista tanke. Time to kill - Time to spill. Tänka att den nog inte var alldeles förgäves ändå, att den fyllde något syfte utanför författarens huvud. Det skulle vara en vacker hyllning.

(Polis 633 köper ananas i Chung king express).

Ni åtta, nio eller hur många det nu kan vara, som följt den här bloggen regelbundet kommer kunna säga att ni var med när det hände. Om Joy Division någonsin spelat i Stockholm under sin storhet, skulle det max varit 45 personer i publiken. Varav 8 verkligen hade verktyg att uppskatta ett sådant nydanande sound. Medan alla andra som var där behövt läsa en krönika tio år senare, för att förstå vilken historisk händelse det hade varit. Jag vet, jag är likadan.

Vad som än hänt här, ja vad det nu än må vara.... så finns chansen att jag faktiskt har öppnat en och annan kran därute, lämnat ett avtryck, jag har trots allt bloggat ett tag. Inte alltid frekvent men alltid med hjärta, en gnutta humor och underfundighet. Ni ska veta att jag själv skrattat gott åt tokerierna. Att skriva underhållande är något av det bästa jag vet. Att bli läst och få kommentarer är också alltid uppskattat.

Tack för att ni följt mig, tack för att ni kom. Verkligen.

Men jag kan inte lägga skorna på hyllan helt. Och tänker inte lämna några kranar rinnande, nej, jag ställer under en hink.

Kanske till och med en väldigt bra hink...

Iblandallt.se heter den.


Om du gillar denna bloggen kanske du även gillar

I följande grannskap placeras min Time to kill - time to spill av bloggtoppen:



Då var man definierad. Omkullkastad, nedbrottad, blottad.

Ja... jag är i alla fall nöjd.

Tillfällig ersättare


Jo, det är tyvärr sant. Bloggen kommer att vara stängd över semestern. Snabba beslut har gjort att det måste bli så. Lyckligtvis har jag utsett en semestervikarie. Eftersom Hanna Hellquist har skrivaruppehåll över sommaren, går äran till bloggen Enkel men komplicerad.

 

Nyheten dimper kanske ner som en chock för vissa, kanske allra mest för Minna som är innehavare av bloggen och totalt ovetande om saken. Jag har ingen aning om hur hon tacklar förtroendet, vi känner egentligen inte varandra. Har inte själv hunnit funderat över vad det innebär för henne, men det får gå som det går.

 

Trevlig semester. Shabba Ranks på er!


Livlina: fråga publiken

En tanke jag leker med är att sammanfoga mina två bloggar till en superblogg. Borde jag då (A) dumpa det redan inkörda namnet Time to kill – Time to spill och riskera att tappa alla mina 8 läsare eller (B) byta bloggtitel och korta ner länkadressen till något ihågkomligt och mer beskrivande. Jag har själv problem att komma ihåg adressen till min egen blogg när jag skriver in den i adressfältet utan hjälpmedel. Det ser jag som ett tecken, ett dåligt tecken. Ett annat sätt att se på saken är möjligheten att komma med i Guinness rekordbok för världens längsta bloggadress, men det finns alltid nån som är värre - så chansen är minimal.

 

Lista med förslag på bloggtitlar: 

- Defragment

- Tillfälligt avbrott

- Efter jobbet

- Timmarna därefter

- Livskris och sega bilar

- Texter på vift

- Den eviga återkomsten

- Tankepaus

- Bloggen som räddar ditt liv

- På rymmen från flykten

- Återvändsgränden

- Nere från källaren

- Till höger om ingenstans

- Tvärbanan

- Ibland, alltid

- Betabloggaren

- Sista rycket

- Någotdera

- Bibeln

- Sen då…

 

(Nåt som fastnar på tungan?)

 

Tanken med den nya bloggen är att fortsätta på den utstakade kvasi-existentiella, kvasi-skönlitterära banan. Alltid medvetandet över varat, som jag så tydligt inte kommer ifrån. Fortsätta projicera och definiera mig själv innästlat i krönikeformen, kasta in kåserier då och då och bryta av med ord/bild –temat. Och självfallet - för minska stelheten - mobilblogga.

 

Eller borde jag kanske (C) sluta lägga ner så mycket tid på texter som ingen ändå läser eller till fullo uppskattar och istället satsa på att skriva nånstans där jag når ut längre och kanske kan inspirera fler. Var det nu skulle vara?

 

Ett ytterligare alternativ är att jag (D) skaffar mig en mentor. En skrivcoach av något slag för att få ett slut på gnället, för att sluta skapa problem, och istället skaffa mig handfasta mål som vi tillsammans kan ro i hamn med.

 

 

Sammanfattningsvis kan man säga att det ena inte utesluter det andra. Medger att jag känner ett stort motstånd mot (D). Kanske för att valet ligger i närheten av skrivkurser. Att skriva i grupp och högläsning av egna texter gör mig livrädd. Varför möta världen när man är världsmästare i sin egen källare? När jag skriver det märker jag hur genomkorkat det låter.

 

Förr hade jag i valet mellan två vägar inte tvekat att väja bägge. Äta kakan och ha den kvar. Lite halvhjärtat sådär.

 

Men nån gång måste man göra ett val. Sånt gör vuxna. Har jag hört.

 


Stardrops [reviderad]

I badrummet hos min vän i Manchester fokuserar mina bakfylleögon på något absurt:

Koncentrerade stjärndroppar i plastflaska.

 

Jag gnuggar ögonen och fokuserar igen. Fortfarande samma sak.

Jag tar flaskan och undersöker den gula vätskan närmare. Ser hur den flyter runt där inne, fängslad i höljet. Vrider och vänder på flaskan. Tittar.
 

Vätskan ser inte drickbar ut. Inte en chans att jag har den till sorbet. Skruvkorken behåller jag på, annars rinner allt ut.

Ja.

Det går inte, stjärndropparna måste förbli där de är. I säkert förvar. Undangömda för världen.

 


Jag följer ...




verkstadsgatan till långholmsgatan förbi Mickes skivbutik och den på andra sidan gatan som ingen kan namnet på eller varit in i, korsar gatan vid övergångsstället och går via taxirutorna ner i tunnelbanan.

1 minut väntan på tåget mot slussen. Jag har flyt.


Samtal med sambo

Jag kokar vatten för påtår.

 

Tar en ny tepåse.

 

- Men du tar ju alltid påtår. Du vet väl att man kan använda samma påse två gånger.

 

- Jo jag vet, säger jag.


Kan verkligheten snälla ge mig en smäll på käften – Bikten, en uppföljare

Ian Brown i Stone Roses

 

Magnus, förvirrad 18-åring

 

Polis 1 i Chungking Express

 

Magnus, 27 år, 14 mars 2009. Nu.

 

Varför måste jag spela en roll? Vore så mycket enklare om jag bara kunde vara mig själv.


Vykort från ett tågfönster (Vaestmanland) #2



Ett tågfönster med vy över Västmanlands vinterlandskap.

Bakåtsträvare

Jag sitter och lyssnar på Jonathan Richmans naiva texter från igår när jag egentligen borde upptäcka idag, vad som gäller nu, kanske den där andra Jonathan, Jonathan Johansson eller Babian, eller underkasta mig nya stjärnor som Lily Allen, men nej nej, jag behöver nåt mer än bra musik för att fånga mitt intresse. Jag behöver kunna identifiera mig med artisten, jag behöver förstå dem. Varför måste jag förstå allting? Kan den inte bara slappna av och ta saker som de är. Min hjärna lägger alldeles klart ingen vikt i nyhetens behag, saker och ting får inte bara vara. Det måste helt tydligt finnas nåt mer.  

Pånyttfödd aptit på livet. Den ständiga återkomsten

Jag slänger i mig lunch, middag, slevar i mig en hel bunke Ben & Jerrys, sväljer morotskakan, bryter gigantiska bitar av Fazer-chokladen, häller i mig colan, jag vill göra grejer, sitter som på nålar, vill slänga mig in i samtal, situationer, tacklas, skiter att det är vinter, jag vill ut, ut ur mörkret, lämna träsket, facebookslasket, ångesten, sluta gömma mig, börja om på nytt, se världen genom ett barns ögon, återupptäcka mina vänner, min sambo, inspireras av livet, ge, jag vill ge, ge mig in i nåt, vad som helst, nästan, stort som smått, jag vill göra, jag vill… ja, vad jag än tar mig till kommer behovet att uttrycka mig i alltid finnas. I bloggen eller nån annanstans.

 

Alltid.Oåterkalleligt.


Underrubriken

Den här veckan har jag haft svårt med orden. Ingen inspiration, ingen insikt.

 

Först skulle jag kunna berätta att Hanna Hellquist i ett mejl berättade om sin glädje över mina ord om hennes ord, eller att det faktiskt var hennes far som kommenterade tidigare inlägg, eller att jag räknar dagarna till hennes debutroman dimper ner i brevlådan, eller att jag såg henne på teve och hörde hennes fars röst över telefon genom teven och tyckte att de var sympatiska människor. Men det gör jag inte. Folk kan ju tro att jag är köpt.

 

Anyhow.

 

Jag sitter och filar på en ny underrubrik till bloggen. Den gamla är ju till och med förvirrande för mig. Vad menar jag egentligen? Läs själva.

 

”Angriper världen genom vilsna upptåg och egendomliga eskapader. Dokumenterar de få insikter jag famlar över i bloggen. Ibland framtvingat, ibland uttänkt, ofta ovardagligt och verklighetsfrånvänt, knappast originellt, men på något sätt ändå givande.”

 

Famlar? Var famlar jag nånstans? Äh… dravel.

 

Jag har tänkt och tänkt. Angripit problemet från höger och vänster, uppifrån och ner, nerifrån och upp, lagt pannan i djupa veck, stegat in och ut ur fik på söder med palestinasjalen virad runt halsen, förlorat blicken i horisonten, allt det där svåra tänkande killar gör.

 

Ja, vad har jag kommit fram till då. Jo, till slut kom det till mig i en dröm. Som för alla svåra killar.

 

”För oss som tycker att livet är ett ord vi inte behärskar. Vi letar febrilt efter ordboken, men fan, vi hittar den ju aldrig. Det är för oss jag skriver.”

 

Man ska ju inte skriva fan har jag läst. Speciellt inte fan med utropstecken. Gud och Aftonbladet förbjuder det. Man ska måla och berätta i ord istället. Men jag vill understryka att jag letat ett tag och börjar bli trött på det. Därför en svordom. I fan döljer sig ett rop på hjälp: GE MIG DEN DÄR BOKEN SÅ JAG KOMMER HEM NÅN GÅNG? Det börjar nämligen bli sent.


Dörrar i en korridor

Korridoren är inte lång, men dörrarna är många och tunga.

 

Har fått en bricka för att öppna dem. Elektroniska lås.

 

Jag får grön cirkel 3 gånger på raken. Då är det bara att knalla på.

 

På dörren märkt Teleservice får jag en röd cirkel. Likadant på dörren till elcentralen. Där har jag inget att göra heller utan testar brickan lite på skoj. 

 

Så tonar den sista dörren upp sig. Jag ställer mig några centimeter ifrån den. Vi står ansikte mot ansikte (om man nu kan göra det med en dörr).

 

Jag tittar på brickan innan den möter läsaren.

 

Det hela är väldigt odramatiskt. Cirkeln lyser grönt nästan på en gång.

 

Jag sänker handtaget och kliver över dörrposten.


I en av stans största gallerior

kväver julrushen mig.

 

Jag stannar till utanför ett skyltfönster.

 

En teve rullar bilder från ett undervattenslandskap.

 

Det är fridfullt, fängslande och fridfullt.

 

Tusentals fiskar, koraller, sandbotten och det klarblå glittrande havet.

 

Det kan vara ett gigantiskt akvarium, men låt gå om det är så.

 

Egentligen är det inte vad som försiggår i bilderna som ockuperar mina tankar, som fångar mig; det är bilden av mig tittandes på en teveskärm alltmedan människor rusar runtomkring, fullt sysselsatta med sitt.


Några steg till

En trappuppgång.



Om jag var en trappuppgång vilka historier jag skulle kunna berätta.

Jag skulle kunna berätta om det älskande paret, den skrikande flickan, det ouppklarade knivdådet, den springande musen, den ensamma mannen, den kylige lönnmördaren, den otålige pelikanen, den svävande tanken, den långa, långa spyan, den svettiga brevbäraren, de tre svartklädda damerna i hatt, den bortglömda stolen, punktjejen med drömmen, det tårögda fyllot, den förlorade rosa strumpan, och ventilationstrummans eviga sorl.

Men det kan jag inte, av ganska uppenbara skäl.

Det, deeeeeet

”Det”, vad är det?

 

Det där stora.

 

Det där outtalade.

 

Det där som alla andra verkar ha.

 

Är det någon typ av inre lugn, en sorts trygg känsla om att det just du gör är det rätta.

 

Hur kan folk vara så säkra på sin sak?

 

Och varför är inte min känsla lika högljudd?

 

Det gör mig galen.


Sammanfattning, mitt bloggande so far

Mina damer och herrar, tillåt mig bli lite sentimental. Och nostalgiserande.

 

Jag har bloggat till och från sedan januari 2006. Gjort ett par pauser när besöksstatistiken gått i taket. Ett taktiskt drag.

 

Sommaren 2006 till exempel, då bröt jag armen och låg bortdomnad och utsmetad i soffan och följde fotbolls-vm. Skrev jag nåt då. Nej. Inte ett ord.

 

I bloggens begynnelse hade jag även en gästskribent, men han har försvunnit, gått under jorden (om du läser det här, så får du gärna för mig göra comeback). Annars skrev jag om mina hemexperiment i syfte att hitta mig själv, men det blev övermäktigt, jag orkade inte ro det i hamn. Istället blev det många vardagsnära inlägg, om harkrankar, ångest, cykling, nattliga promenader och vad som föll mig in.

 

Jag skaffade mig en psykolog, en nallebjörn, för få perspektiv på mig själv. Det funkade sådär, och lades ner. Han, Björn, sitter för övrigt och tittar på mig i skrivande stund. Han lever och mår bra. Har fått en kompis, Eda, en lila åsna. De trivs bra tillsammans.  

 

Bloggen fortsatte, jag skildrade cykelrace och friskispass. Sen kom sommaren 2007, utan ett enda inlägg. Varför vet jag inte riktigt. Jag hade väl annat för mig.

 

Skrev några inlägg under perioden augusti-oktober innan jag tog tidigt och extra långt jullov. Comebacken kom i mars 2008. Jag trodde att bloggen var nedlagd, men en serietidningsbutik i Gamla stan fick mig i andra tankar. Jag köpte en ALF-tidning som ville bli bloggad om, vilket räddade textverkstaden.

 

Sen dess har jag levererat inlägg frekvent. Tog ju till och med med mig bloggen till Brasilien. Det var ett stort steg, ett gränsöverskridande steg.

 

Min känsla är att den kommer fortsätta ett bra tag till. Kanske byter jag bloggtjänst till blogspot, eller wordpress, men den läggs inte ner. Nejnej.

 

Och nu. Efter att ha gått igenom alla inlägg kan man sammanfattningsvis säga att jag är någon typ av huvudperson i den här bloggen. Den har stadigt kretsat kring mig och mina upptåg. Fyll gärna i här, med egna iaktagelser, sånt som jag kanske inte insett. 

 

Jaja.


Ojoj va ärligt, här har ni mitt hjärta, varsegoda, ta för er

Jag har en mobilblogg där jag sår kreativa frön. Som kan förädlas i den här bloggen eller på andra ställen. Bloggens titel är, pretentiöst nog, ”ORD/BILD – Eller universums första blogg”. Dessutom rafsade jag ihop en rätt okej presentation av den: 

 

”Mest anteckningar ur min skalle. I ord och bild förpackar jag verkligheten i digital form för att kväva ett otydligt behov. Tanke och handling sammanflätas utan krusiduller från någon typ av mental direktlänk, i ett försök att återupptäcka bloggandet, finna ro i rotlösheten, uppfinna meningslösheten, fånga ett ögonblick i tiden. Tja, en ganska allmän och opretentiös blogg.”

 

Anledningen att jag skriver detta är för att någon påpekade att Time to kill – Time to spill har ett svävande tema. Och läsare behöver en genre för att snabbt kunna greppa innehållet, att ha som stöttepelare, käpp eller whatever, oklara svävande tankar som inte uttryckligt kan placeras förkastas. Vi människor är sådana, har vi inte verktyg att förstå något så hamnar det i soptunnan. Min blogg skulle aldrig kunna bli veckans blogg på portalerna där ute (inte ens om den var riktigt jävla bra). Den är alldeles för odefinierad, ostöpt. Egentligen borde den heta just det, ”Odefinierad”, så människor lättare skulle förstå. Då har de i alla fall det att förhålla sig till.

 

Jag tycker att livet i sig är ganska svävande och odefinierat, med oändligt många outtalade regler att förhålla sig till. Och det försöker jag ge uttryck för i min blogg. Det är vansinne, jag vet, men jag kan inte låta bli. Det är nog det jag försöker fånga i min presentation av den andra bloggen.

 

Ja, så är det nog.

 

Och nu sitter jag här, dagen har precis slagit om från söndag till måndag, det betyder alltså den 20 oktober 2008 00:17, med två bloggar som handlar om exakt samma sak. Verkligen idioti av ädlaste sort. På gränsen till autism eller nått.

 

Men vad kan man göra, jag är oförmögen att gå tvärt emot min känsla. Att förnuftet skriker högljutt om regler både till höger och vänster struntar jag fullt i, det slutade jag lyssna på någon gång i gymnasiet. Kanske skulle det inte skada att lyssna på förnuftet då och då.

 

Jag vill gärna inte sitta där på ålderdomshemmet och se tillbaka på ett berg av svävande och oförankrade tankar. I och för sig har jag skrivit en bok. Som finns att köpa på självaste akademibokhandeln, men det känns mer eller mindre som att det kvittar. Visst är jag lite stolt och så, men jag vill göra något mer. Något större.

Tidigare inlägg