Time to kill - time to spill

Så där satt jag, i ljuset av kökslampan, med Kristan Petris novell Nattboken och sysselsatte mig med mitt. Klockan var förbi läggdags. Säkert närmare två. Medvetandet hade passerat trötthetsstadiet och befann sig i ett dunkelt rus. Bokens mystik gjorde att jag kunde väja för alla trötthetsimpulser och med fönstret på glänt svalka mig med den sista sommarnattsluften när det hettade till i berättelsen.

Jag vet inte riktigt var mina tankar befann sig när jag fick besöket, men plötsligt var den bara där, harkranken. Jag uppfattade den först när den surrade förbi teven mot soffan. Den tog sig nätt över soffryggen för att sedan störta mot golvet. Men den verkade inte direkt trött, för redan efter en stunds lugn började harkranken snurra runt på golvet. Och den fortsatte. Snurra och surra. Det såg ut som om den försökte borra sig neråt, av vilket skäl vet jag inte. Jag vet inte ens vad som finns därnere. En källare, betong, eller kanske ingenting. Jag beskådade snurrandet en stund. Den jobbade på bra, verkade inte vilja lyfta. Kranken tyckte nog att den hade det ganska bra där den var. Snurrade och surrade på som om det var en lek. Men till slut försvann den in under soffan. Och vi skiljdes åt.

Petris berättelse tog vid när kranken försvann. Tiden gick. Jag hann lagom avsluta avsnittet ABC och la ifrån mig boken för att samla tankarna, då såg jag kranken igen. Den här gången flög den med bestämdhet mot kökslampan. Kranken kolliderarde med det glödheta glaset. Aj, det måste ha gjort ont. Självmisshandel. Men inte slutade den, utan ökade istället intensiteten och verkade vilja tränga in i lampkärnan. Och där har den ju inget att göra. Det verkade ganska idiotiskt, men vill den dö ska jag inte hindra den. Krankens vredesutbrott fortsatte medan jag bara såg på. Till slut fick jag nog. Tortyren behövde få ett slut, kranken visste inte sitt eget bästa. Det var uppenbart att den hade hängt upp sig på lampor. Rena dumheter.

Jag släckte kökslampan. Lät mörkret ta fäste och hoppades att det ska få kranken i andra tankar. Mörker kan ha en lugnande effekt, man blir osäker på sin tillvaro. Teven blev den enda ljuskällan, så helt kolsvart var det inte. Där stod jag, väntade och undrade var kranken befann sig. I den mörka lägenheten befanns sig alltså en harkrank och jag. Vad klockan var spelade ingen roll. Det viktiga var att harkranken slutade upp med sina dumheter. Jag såg inte harkranken, men den kanske såg mig. Måhända var den ännu mer ursinnig. Det vet jag inte.

Jag tände slutligen lampan för att se om kranken var kvar, men såg den inte någonstans. Den var borta.

Tröttheten kom så över mig.

Dagen därpå hittar jag den död på golvet. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Men döden är sällan trevlig. Jag tar upp den och begraver den i garderobsblomkrukan och tittar snett på kökslampan. Sen går jag och äter frukost.