Time to kill - time to spill

Jag tar mig till jobbet som vanligt, det vill säga med tåg, tåg och cykel. Inga konstigheter att rapportera på tågen. Allt flöt på bra. Det är sen saker och ting börjar hända. När jag ska kommer till cykelparkeringen för att låsa upp min cykel märker jag att Leejeanskvinnan har parkerat väldigt strategiskt, som om hon planerade för ett race. Det skapar oro i mig. Min cykel står väldigt långt in och totalt omringad av mountainbikes och annat skrot. Och jag hinner knappt låsa upp cykeln förrän hon dyker upp. Jag känner hur stressen börjar krypa sig på när jag kastar mig upp på cykeln för att försöka skapa ett litet avstånd. Det är ett djärvt försök. Och det lyckas. Jag kör slalom mellan vattenpölar och fotgängare på gångvägen. Det stänker vatten hit och dit. Folk fattar till slut att jag menar allvar. Mitt handlingsförfarande skriker ur vägen era idioter, så jag behöver aldrig ta orden i min mun.  

Vid stora vägen slänger jag blicken över axeln och ser inga Leejeans någonstans. Jag hinner över järnvägen innan jag ser skymten av dem. Jag börjar trampa frenetiskt, men hamnar bakom en söndagsåkare. Efter mycket om och men lyckas jag ta mig förbi karln. Jag ger honom en lång blick i förbifarten och registrerar samtidigt att Leejeanskvinnan har närmat sig.

Jag bävar för en spurt vid sista raksträckan, jag skulle nämligen inte ha en chans. Inte en sportsmössa. Jag tar mig, om än något brutalt, över rondellen. Bryter några trafikregler och beter mig allmänt hänsynslöst, men jag har segervittring. Det är allt som betyder någonting. Nu ser jag inte bakåt längre. En arbetskollega går förbi på motsatt sida av vägen, jag bryr mig inte att heja. Jag har ett lopp att vinna, då måste sådana trevligheter bortprioriteras.

När jag bara har 50 meter till mållinjen kostar jag på mig att se bakåt. Leejeansen är långt bakom. Hon har inte en chans att ta igen. Min strategi har lyckats. Några arga blickar från bilister får man ta, det hör segern till. Jag har, när jag går genom jobbentrén, glömt alla svidande förluster. Det är ett stolt ögonblick. Jag är för en gångs skull bäst.   

1 vinst, 16 förluster.