Time to kill - time to spill

Jag har ett jobb. För att ta mig dit åker jag först tåg, sen tåg igen och till sist cykel. Det låter mycket men det är inte så farligt. Jag överlever.  

På tågen händer inte mycket. Man kan säga att det är lite av en transportsträcka. Det är först när cykeln kommer in i bilden som det blir lite intressant. Det hela började med att en tjej i Leejeans alltid körde om mig innan jag kommit till rondellen före den långa raksträckan. Jag brydde mig inte i början, men efter femtioelfte gången svor jag för mig själv att jag i alla fall skulle ge henne en match. Dagen efter hade vi vår första dust.    

Efter tågen småspringer jag till cykelparkeringen, än så länge skymtar jag inte ett enda par Leejeans. Jag låser upp cykeln och trampar iväg. Jag åker den första sträckan genom gångvägen och sedan över storavägen. Fortfarande inte skymten av några Leejeans, inte ens efter tågövergången. Jag lunkar på, förbi hunddagiset och mot rondellen. Jag ser delikatessbutiken och tappar för någon sekund koncentrationen. Jag hör ett svisch-ljud och finner mig plötsligt omkörd av Leejeanskvinnan. Hon är uppe på sista raksträckan innan jag vet ordet av. Jag gör ett tappert försök att komma ifatt, men hon har farten, kraften och växlarna på sin sida. Det var en svidande men ärlig förlust. Jag gjorde ett misstag och hon utnyttjade det. Det var helt klart en ärlig fight. Jag förlorade, inget mer att orda om.  

Men nu sitter jag här, efter elva raka förluster, maktlös. Hon har en snabbare och modernare cykel. Hennes är säkert 50 år yngre, och har minst 5 växlar. Vad har jag. Jo, en röd, ommålad gammal damtralla, från 1900-talets början. Rent teoretiskt har jag inte en chans. Men någon dag ska jag visa henne. Någon dag...