Time to kill - time to spill

Kiss spelar på Stadion. Men det bryr inte vi oss om. Akademiker finner ingen nytta i lättsam underhållning, eller låter oss underkastas sådana meningslösa känsloyttringar. Smak och åsikter är inget för vetenskapen. Nej, vi har föreläsningar och seminarier att delta i, hård och mätbar fakta att insamla, döda farbröder att tillbe och tentor att avlägga. Det är det vi gör. Vi akademiker.

Vi är några stycken som är tidiga till föreläsningen. De enda som samspråkar är två som var bekanta redan innan kursen. Vi andra har ett säkerhetsavstånd på fem meter och ignorerar varandra i stillhet. Eller respekterar varandras avskildhet som svensken säger. Mamma har lärt oss att aldrig forcera någon annans privata sfär. Våra osynliga zoner får endast invaderas med en godtagbar ursäkt.

Ännu har ingen undersökt om dörren till aulan är öppen, trots att uret närmar sig starttid. Professorn kanske är därinne, men vi ska tydligen vänta. Vänta på att ringklockan plingar, att tidsmaskinen uppfinns, att någon ska kvävs till döds, bättre tider som svensken säger, eller att en ökenboll ska susa förbi som i westernfilmer.

Tiden går. Vi avaktar. Men till slut får jag nog. Jag beger mig mot dörren, visar handlingskraft. Rummet tystnar. Alla blickar riktas mot mig, rebellen. Han kan inte vara svensk, tänker de när de ser mitt mod.

Jag sänker handtaget och möts av en pågående lektion. Läraren börjar oja sig över att hon dragit ut på tiden. Jag säger ingenting utan låter min handling tala.

Aulan börjar tömmas och jag sätter mig. Flera av mina kursare smyger in efter mig. Schulman kommer bland de sista. Därefter nås vi av meddelandet att professorns buss är försenad. Min handlingkraft helt förgäves.

Han dyker upp med andan i halsen. Mumlar fram en ursäkt och börjar prata om svårigheterna att översätta koreanska till det latinska alfabetet. Tydligen kan man stava hans namn på olika sätt och alla är rätt. Han visar på tavlan. Denna aktivitet är inget jag antecknar. Chansar att det inte kommer på tentan. Sorterar det istället som kuriosa i min hjärna om det nu måste sparas.

Den här föreläsningen ska vi ägna åt musik, fortsätter professorn efter en stund och börjar fippla med det tekniska. Han kliar sig i huvudet och funderar över varför projektorn inte visar datorbilden. Projektorn är avstängd hojtar något snille i publiken. Ja, instämmer professorn och börjar leta efter strömbrytaren.

Problematiken fortgår ändå.

När tankenöten är som störst, hårdast, eller vad nötter är, kommer en av vägarbetarna från förra gången till undsättning. Han märker rätt fort att skärmkabeln inte sitter i. Häpnadsväckande felsökning antecknar jag.

Teknik verkar inte vara professorns starka sida. Den här gången låter jag det passera. Professorn är trots allt stressad över sin sena ankomst. Men om det fortsätter i den här stilen kommer jag tvingas titulera honom Professor Kalkyl, Virrpannan, Nutty professor eller något annat mer passande.

Professorn skrattar lite generat och sätter igång det vi är här för.

Shin Jong Hyun hade ingen formell musikutbildning innan han började spela rocknroll. Han lärde sig spela på amerikanska militärbaser efter andra världskriget, säger professorn. Sen följer en grundlig genomgång av hans födelse, skolår, föräldrar, skostorlek, dagbokpoesi, ja en enda lång uppräkning. Professorn smyger till och med in en liten anekdot om att han under sin tid som journalist intervjuade den nordkoreanska musiklegenden. Imponerande.

Professorn minns att han var väldigt kortväxt. Som en apa. Jag ser mig om i lokalen för att söka åhörarnas reaktion. Ingenting. Folk fortsätter att lyssna snällt. Vi är så snälla vi svenskar. Ett sånt uttalande kan inte vara helt politiskt korrekt. Skulle skapa uppståndelse, rubriker, överallt. Men inte i Sverige, här är vi förstående. Professorn, som själv är sydkorean, försöker släta över sitt råa uttalande genom att klargöra att det berodde på maten. De fick inte i sig tillräckligt med protein.

Sen tar professorn ton. Han visar sig på styva linan och sjunger en koreansk barnvisa. Det är vågat. Rummet är tyst när professorns stämma piskar genom luften.

Som avslutning ska vi se något mer modernt. Rains coming, en koreansk motsvarighet till Justin Timberlake. Professorn stoppar i en skiva i DVD-spelaren. Han låter menysekvensen rulla ett tag. Till slut reagerar någon.

Ska du inte trycka på Play?

Jo justja, säger Virrpannan.