Kvällskurs (föreläsning #4)
Samma klockslag, plats, Virrpanna, studiekamrater, trötthet och inre kval.
Jag gillar inte omtagningar. Att upprepa samma sak flera gånger är inte min kopp te. Ändå sitter jag här. Som i en repris av gårdagen. Omtagning, upprepning, uppföljning, repetition, allt i livet bygger på det. Inget jag kan göra någonting åt. Makten att förändra det mönstret besitter inte jag. Jag är inte gud.
Men när allt kommer omkring så är det faktiskt inte samma dag. Det är en ny dag. Tanter mjukar upp sina slappa muskler till tonerna från RIX-FM. Musiken fångas av vinden, styckas upp och sköljer in genom aulafönstret, mot våra väntande trumhinnor. Något lopp ska utageras. Om det är av större eller mindre sort vet jag inte. Att jag vet att det är tanter som svettas i takt är på grund av observation och slutledning. På vägen hit möttes jag av damer iförda sportmundering, hurtiga och glada i hågen, ett allmänt tjoande och schimmande. De hade lopp att springa, jag föreläsning att delta i.
Här följer några andra iakttagelser medan jag håller på:
- En smutsig hund
- En ägarlös baddräkt
- Två solbadare på en brygga
- En cyklist
- En sprinter
- En flytboj
- Två parallellt springande män
- En sten uppbärande en man
- En Schulman i flottig tjeckfrisyr
Vinden tar vid när musiken mattas ut. I etapper attackerar vinden trädkronorna. Trots den starka blåsten så biter sig solstrimmor kvar och låter kvällen behålla sin skönhet. I alla fall för en tid.
Visarna ställer sig i en upprätt linje och Virrpannan tar till orda. Tiden går och tekniken strular innan ett koreanskt tv-drama upprullas för våra ögon.
Jag ser på det en stund. Nått är galet.
Bilderna ackompanjeras varken av textning och dubbning. Nej det är inte ett skämt, Virrpannan är högst allvarlig, det är kvällens öde.
Vi har tydligen nått att lära här. Vi som inte kan koreanska. Men ingen vet vad.
Trettio minuter sniglar sakta förbi.
En timme, sen slutar ögonen registrera rörelser.
Kort därefter domnar öronen. Tid och rum upplöses. Allt blir ett och ingenting när tankeverksamheten upphör.
Intet är mer laddat än det här.
Men så tänds lamporna. Och med det en strimma av hopp: Det finns liv efter döden.
Jag gillar inte omtagningar. Att upprepa samma sak flera gånger är inte min kopp te. Ändå sitter jag här. Som i en repris av gårdagen. Omtagning, upprepning, uppföljning, repetition, allt i livet bygger på det. Inget jag kan göra någonting åt. Makten att förändra det mönstret besitter inte jag. Jag är inte gud.
Men när allt kommer omkring så är det faktiskt inte samma dag. Det är en ny dag. Tanter mjukar upp sina slappa muskler till tonerna från RIX-FM. Musiken fångas av vinden, styckas upp och sköljer in genom aulafönstret, mot våra väntande trumhinnor. Något lopp ska utageras. Om det är av större eller mindre sort vet jag inte. Att jag vet att det är tanter som svettas i takt är på grund av observation och slutledning. På vägen hit möttes jag av damer iförda sportmundering, hurtiga och glada i hågen, ett allmänt tjoande och schimmande. De hade lopp att springa, jag föreläsning att delta i.
Här följer några andra iakttagelser medan jag håller på:
- En smutsig hund
- En ägarlös baddräkt
- Två solbadare på en brygga
- En cyklist
- En sprinter
- En flytboj
- Två parallellt springande män
- En sten uppbärande en man
- En Schulman i flottig tjeckfrisyr
Vinden tar vid när musiken mattas ut. I etapper attackerar vinden trädkronorna. Trots den starka blåsten så biter sig solstrimmor kvar och låter kvällen behålla sin skönhet. I alla fall för en tid.
Visarna ställer sig i en upprätt linje och Virrpannan tar till orda. Tiden går och tekniken strular innan ett koreanskt tv-drama upprullas för våra ögon.
Jag ser på det en stund. Nått är galet.
Bilderna ackompanjeras varken av textning och dubbning. Nej det är inte ett skämt, Virrpannan är högst allvarlig, det är kvällens öde.
Vi har tydligen nått att lära här. Vi som inte kan koreanska. Men ingen vet vad.
Trettio minuter sniglar sakta förbi.
En timme, sen slutar ögonen registrera rörelser.
Kort därefter domnar öronen. Tid och rum upplöses. Allt blir ett och ingenting när tankeverksamheten upphör.
Intet är mer laddat än det här.
Men så tänds lamporna. Och med det en strimma av hopp: Det finns liv efter döden.
Kommentarer
Trackback