Sjölin, Sjölin, Daniel Sjölin
s. 156. Den intensiva och omsvepande inledningen har övergått i abstrakt målande prosa. Måhända kan det vara stor litteratur, men samtidigt så stillastående och tom. Jag har tröttnat. Dåsat igenom senaste avsnitten. Jag vänder sida och låter opåverkad föregående gå ur nuet.
Kommentarer
Trackback