Sommarens sista ryck - POPAGANDA 2009

Den första festivaldagen, fortfarande under kontorstid, stod Hajen för en av de inledande spelningarna. Även om hennes musik gör sig bättre i en pianobar mitten på veckan, för uppradade ensamvargar med knogarna under hakan och blickarna hängande i luftkrokar, ville jag inte missa det. Jag låg lite lojt i gräset och höll avståndet, som jag fånigt skyllde på ålder (28) och jobbig arbetsdag (halvdag). Men framåt slutet borrade jag mig enkelt genom den glesa publiken närmare scenen. Så gammal är jag inte än.

Parken såg till att festivalen lyfte ur startblocket. El Perro Del Mar gjorde vad hon behövde innan Jenny Wilson skruvade upp nivån ytterligare, fick oss att inse varför musik ska upplevas live med ett felfritt framträdande. Deportees var lika tajta som vanligt. Men varken falsettsjungande Deportees eller de andra uppträdandena var riktigt i närheten av Lykke Li. Hon lyckades trollbinda publiken med sin suggestiva scenshow, mörka basgångar ovanpå hennes ljusa röst och en tematisk avslutning. Som slutet på svartvit vampyrfilm vände hon in i röken utan vare sig tack eller farväl och efterlämnade publiken hänförda i sensommarnatten.


Under sen lunchtid inledde Name The Pet andra festivaldagen. Försöken att skyla över bristerna i det nya låtmaterialet med monotont slingrande bakom micken, gick inte hem bland dem få morgonpigga. Suburban kids passade på att slänga in en låt på svenska, dessvärre utan samma charmighet som de engelska. Underligt är hur man fortfarande kan flyta med och in i deras material, hitta nya småfiffiga ordvändningar som tidigare undgått en.

Anna Ternheim påminde om tonårsliv i skuggan genom att inleda sin spelning med Shoreline. Ett tonårsliv som hunnit bli 20-nånting och tröttnat på att staden inte ger någonting när Ingenting senare stod på samma scen.

Utan att bjuda på så mycket som ett leende avverkade Camera Obscura deras framträdande som om de hellre ville vara hemma i Glasgow med ungarna rännande runt benen, än på scenen i en popfestival. Raka motsatsen till Florence Valentin som sprudlade av självförtroende. I pauserna till deras svenska omtolkningar av The Clash plockade sångaren Love Antells vänsterpoäng. Hans pläderingar om bostadspolitik och arbetslöshet mottogs av publikens alkoholbedövade jubel. Man kan säga vad man vill, men de tar rännstensromantiken till nya höjder med en anslående energi.


Sen klev han upp, kvällens största bokning, i alla fall till längden, Markus Krunegård. Han spelade en låt och sa sen att hans finska mamma hade stulit hans bästa par skor, spelade senaste singeln Hela livet var ett disco, tackade producenten Mauro Scocco genom att låta honom gästspela Sara kom ut ikväll, som inte alldeles oväntat är enhällig förgrund till Krunegårds pop på svenska. När publiken var på väg att lämna gräsplätten kom Krunegård på att Stockholms stad gott kunde bjuda på ett litet bonusnummer fast tiden var ute. Delar av publiken smet ut, medan några inte kunde göra annat än att stå kvar och genomlida ett instrumentalintermezzo, sommarens sista ryck.

Redigerade texten i inlägget ovan.

Kommentarer
Postat av: Erik

Hej, se gärna våra bilder från Popaganda på www.superlativum.se!

2009-09-01 @ 19:19:04
URL: http://superlativum.se
Postat av: Magnus

Okej, ska bli.

2009-09-02 @ 20:53:18
URL: http://timetokillistimetospill.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback