Time to kill - time to spill

Festivalen Popagandas sjätte upplaga sen starten gick av stapeln. Sommarens sista dagar gav blå himmel, lite regn, solskenskön popmusik och långa ölköer.

Första festivaldagen startade innan kontoren hunnit slå igen för helgen. En av de inledande spelningarna stod minihypade Hajen för. Även om hennes musik gör sig bättre onsdagskvällar i pianobaren på hörnet - inför uppradade ensamvargar, med whiskey i glasen och blickarna hängande i luften - ville jag inte missa det.

 

Jag låg lite lojt i gräset och höll avståndet, som jag fånigt skyllde på ålder (28) och jobbig arbetsdag (halvdag). Men framåt slutet borrade jag mig enkelt genom den glesa publiken närmare den rätt ofarliga Hajen på scenen. Så gammal är jag inte än.

Parken såg till att festivalen lyfte ur startblocket, spelade idel uptempo-versioner ur senaste och enda plattan. El Perro Del Mar gjorde vad hon behövde innan Jenny Wilson skruvade upp nivån ytterligare, fick oss att inse varför musik ska upplevas live med ett felfritt framträdande. Deportees var lika tajta som vanligt. Men varken falsettsjungande Deportees eller de andra uppträdandena var riktigt i närheten av Lykke Li. Hon lyckades trollbinda publiken med sin suggestiva scenshow, mörka basgångar ovanpå hennes ljusa röst och en tematisk avslutning. Som slutet på svartvit vampyrfilm vände hon in i röken utan vare sig tack eller farväl och lämnade publiken hänförda i sensommarnatten.

(Lykke Li i scenkostym)

Innan kvällens sista spelning behövde jag få i mig en öl eller två. En naiv tanke, som jag inte var ensam om visade det sig. Köerna var breda svärmar av vassa armbågar och oreda. Jag kände mig som en hjälte när jag en halvtimme senare tog mig ur och delade ut förtjänsten.

 

Förväntningarna på MGMT var minst lika höga som på Lykke Li om inte högre. Trots att regnet föll filmiskt i kvällsmörkret hade de varken viljan eller intresset att värma publiken. Lojt vandrade sångaren runt och riktade den lilla energin som fanns på helt fel saker. Under hiten Kids hackade han upp och kastade runt en melon som tagit sig upp på scenen. Utan tvekan festivalens största besvikelse.

 

Under sen lunchtid inledde Name The Pet andra festivaldagen. Förutom de två Myspace-hittarna var det oslipat, precis som mellansnacket. Om det är vad som erbjuds på den kommande fullängdaren kommer den stå orörd i butikshyllorna. Den kollektiva bakfyllan gjorde inledningsvis publiken svårflörtad. Suburban kids orkade inte riktigt axla en orörlig publik med armarna i kors. Men lyckades ändå få ur sig sin blåögda charm.

 

Anna Ternheim påminde om tonårsliv i skuggan genom att öppna med sin lågmälda tolkning av Shoreline. Ett tonårsliv som hunnit bli 20-nånting och tröttnat på att staden inte ger någonting när Ingenting senare stod på samma scen och sjöng om punkdrömmar i Tjecko-ko-slovakien.

Utan så mycket som ett leende avverkade Camera Obscura sitt framträdande som om de hellre ville vara hemma i Glasgow med ungarna rännande runt benen, än på en popfestival i Stockholm. Raka motsatsen till Florence Valentin som sprudlade av självförtroende. I pauserna till sina svenska omtolkningar av The Clash plockade sångaren Love Antells vänsterpoäng. Hans pläderingar om bostadspolitik och arbetslöshet mottogs av publikens alkoholbedövade jubel. Man kan säga vad man vill, men de tar rännstensromantiken till nya höjder med en anslående energi.

(Markus Krunegård med band och lång gitarrhals)

Sen klev han upp, kvällens största bokning, i alla fall till längden, Markus Krunegård. Han spelade en låt och sa sen att hans finska mamma stulit hans bästa par skor, spelade senaste singeln Hela livet var ett disco, tackade producenten Mauro Scocco genom att låta honom gästspela Sara kom ut ikväll, som inte alldeles oväntat är enhällig förgrund till Krunegårds pop på svenska. När publiken var på väg att lämna gräsplätten och Popaganda för den här gången, kom Krunegård på att Stockholm Stad gott kunde bjuda på ett bonusnummer fast tiden var ute. Delar av publiken smet ut, några blev kvar och genomled ett instrumentalintermezzo - sommarens sista ryck.

[REDIGERING av tidigare inlägg]

Klippet har väl cirkulerat runt jorden vid det här laget. Jag har aldrig varit ett speciellt stort fan, men kämpade för att hålla tårarna inne. Stort.

 

Den 29 maj. Det var en fredag i Orminge. Jag bloggade om Parken i min andra blogg.

Parken är värda att nämnas i den här bloggen också.

Ugnsbrödet är inte riktigt färdigt. Har inte fått färg än.

Sabine sitter vid laptopen och dubbelkollar när Glasvegas-konserten börjar ikväll och ramlar över ett youtube-klipp med Geraldine i akustisk version.

Vi blir sittande utan ord.



Sen ringer äggklockan. Brödet är klart.

Jag ville blogga om den här hemmasnickrade videon när jag upptäckte den en natt redan förra vintern. Den påminner mig om när jag lekte He-man på gräsmattan som liten. Jag hade ett träsvärd som morfar gjort åt mig och skulle alltid vara He-man.

 

Jag försöker med Johnny Flynn men magin är borta.

Jag dricker en öl medan jag famlar ingenvart. Jag öppnar en ny. Och en till, men jag rör mig inte ur fläcken.

Jag måste ta mig dit.  Stället där tankarna rinner som kranvatten.

När jag går ut med soporna slår det mig att Lloyd Cole är att lita på. Han kan ta mig dit.

Jag börjar med hiten. Den är alltid att lita på. Perfect skin.

Jag sjunger med.

I choose my friends only far too well
I'm up on the pavement, they're all down in the cellar

Bra låt.

Louise is a girl, I know her well
She's up on the pavement, yes she's a weather girl

Jag hittar ett sätt att snurra med handen i takt till musiken. Det ser nog inte klokt ut, men ingen ser mig ju ändå.

Så refrängen.

When she smiles my way
My eyes go out in vain
She's got perfect skin

Jag tar några danssteg, försöker sen med en Elvispose.

She's got cheekbones like geometry and eyes like sin
And she's sexually enlightened by cosmopolitan

Lloyd Cole och Elvis, där har vi något att bygga vidare på. Och så jag någonstans mittemellan.

Vad gör jag där?

She takes me down to the basement to look at her slides
Of her family life, pretty weird at times
At the age of ten she looked like greta garbo
And I loved her then, but how was she to know that

Men icke.

Elvis och Lloyd Cole har en hel del gemensamt som det verkar. De försvinner i dimman. De lämnar mig.

Jag var bara i vägen.

Jag står kvar där jag började. Om inte ens Lloyd Cole räcker till, då är det bara att ge upp.

Ikväll är bara en sån kväll.

----------------------------------------------------------------------------------

Ja här har ni låten.

Trodde jag hade tröttnat på ensamma män med akustisk gitarr och brustet hjärta. Men Johnny Flynn har fått mig att vandra bland moln. När framtiden är svart som natten, när allt känns tungt och svårt, då ska du ta fram honom, esset i rockärmen, som att lura döden eller skjuta upp läggningstiden, en klarblå himmel som ler sitt bästa leende.  

 

 

They're taking pictures of the man from God
I hope his cassock's clean
The burden of being our holy fellas
Your halo'd better gleam, better gleam

What of all those wayward priests?
The ones who like to drink
Do you suppose they'd swap their blood for wine
Like you swapped yours for ink, for ink

You wrote me oh so many letters
And all of them seemed true
Promises look good on paper
Especially from you, from you

The weight of all those willing words
I carried all alone
You wouldn't put your pen to bed
When we hadn't found our own, our own

Your sentences rose high at night
And circled round my head
The circle's since been broken
Like the priest before me is breaking bread

I'm being asked to drink the blood of Christ
And soon I'll eat his flesh
I'm alone again before the altar
Shedding all my old regrets

The last of which I'll tell you now
As it flies down the sink
I never knew a part of you
You didn't set in ink, in ink

The letters that you left behind
No longer shall I read
Your blood's between the pages
And I can't stand to see you bleed

And I'll soon forget what was never there
Your words are ash and dust
All that's left is the song I've sung
The breath I've taken and the one I must

If you're born with a love for the wrote and the writ
People of letters your warning stands clear
Pay heed to your heart and not to your wit
Don't say in a letter what you can't in my ear

 

Johnny Flynn – The wrote & The writ

Från i måndags.

 

Vi var ett team. Målet var glasvegasbiljetter. Allt var tajmat och klart i minsta detalj. Vi skulle attackera på flera fronter samtidigt. Telefon, Internet och hänga på låset till skivbutiker. Innan operationen tog sin början andades vi optimism. Vi tänkte alla att det skulle gå vägen. Men vi misslyckades. Allt var över på ett ögonblick. Nu sitter vi här med hängande huvuden och tänker: utsålt på en minut, hur är det möjligt? Konspirationsteorierna kom med besvikelsen. Vi kände oss lurade.

I en reklam för nåt nytt tv-program hör jag den flappande basen till The Vapours Turning japanese. Förutom att det är en rätt svängig låt så fastnar jag för texten. Vad är det de sjunger egentligen? Turning japanese. Att han förvandlas till japan. Först får jag för mig att texten handlar om en kille som sitter hemma med brustet hjärta. Tittar på fotot av sin älskade japanska brutta och önskar att hon var där.

 

I've got your picture of me and you
You wrote "I love you" I wrote "me too"
I sit there staring and there's nothing else to do

 

Glatt konstaterar han att fotot är i färg, och uttrycker sin förtjusning över hennes utseende.

 

Oh it's in color Your hair is brown
Your eyes are hazel And soft as clouds

I often kiss you when there's no one else around

 

Men första versen hinner knappt ta slut innan man anar oråd. Att han kysser henne när det inte är någon annan i närheten? Antagligen fotot. För några rader ner kläcker han ur sig att han gärna skulle ha en miljon foton av henne i sin cell. Ha avslöjad!

I've got your picture, I've got your picture
I'd like a million of you all round my cell

 

Han fortsätter på fotospåret.

 

I want a doctor to take your picture
So I can look at you from inside as well

Sakta i backarna. Ska en doktor ta kort på hennes insida? Tror inte han menar röntgen. Man kan börja ana varför han sitter bakom lås och bom.

 

Nåväl, alla har vi våra egenheter. Han tänder på inälvor och hjärnhalvor.  

 

Sen kommer den underliga refrängen. Han förvandlas till japan. Tror han. Någonstans här inser jag att det inte är en vanlig fängelsecell: han har hamnat på hispan, mentalsjukhus. Stackarn.

 

I'm turning Japanese
I think I'm turning Japanese
I really think so
Turning Japanese
I think I'm turning Japanese
I really think so
I'm turning Japanese
I think I'm turning Japanese
I really think so
Turning Japanese
I think I'm turning Japanese
I really think so

 

Refrängen tuggar på. Det går upp för mig att det kanske är kärlek ändå. Han går upp i henne så mycket att två blir en. Han blir hon. Men det kostar honom friheten. Romeo och Julia med en Hannibal Lecter-tvist.

 

Sommaren 2007 luffade trubaduren Emil Jensen genom Sverige på cykel. 300mil tillryggala han på sin mountain bike. Och där på landsbygden mellan spelningarna fick han en hel del tid till eftertanke. Det mest fantastiska med turnén är att han dokumentera allt i en blogg. Eftersom jag totalt missade hela grejen när det begav sig har jag nu spenderat  några timmar med att finkamma alla anekdoter. Jag har fastnat för ett inlägg där han levererar en fin insikt om livet:

"Om att fånga ögonblicket

Jag tänkte på just det där en dag när jag cyklade. Det där tomma mantrat man mött så ofta -”att fånga dagen”, ”att fånga ögonblicket” vilket givetvis inte är möjligt eller ens eftersträvansvärt. Hela poängen med dagen är ju att man inte kan fånga den, hela vitsen med ögonblicket är ju att det är omöjligt att ens ringa in, än mindre fånga. Alla dofter och all musik man minns så starkt från när man var mindre beror ju inte på att man gick runt och sniffade på allt och lyssnade mer koncentrerat på musik och försökte fånga låtarna och dofterna med olika motton och fåniga tillrop. Tvärtom, allt fanns bara där medan man var på väg nån annanstans, medan man kastade sig mellan olika upplevelser, medan man hade tråkigt, medan man väntade - som ett ständigt närvarande livskomp.

Och på samma sätt lär man sig allt om banden och låtarna man gillar. Men på vilket sätt blir upplevelsen större då? För att man vet att låten är hämtad från Seventeen seconds-skivan? För att man vet att Simon Gallup spelar bas? För att man känner till att det finns en skitfräck live-version på en annan skiva? För att man kan ackorden? Snarare blir det tvärtom. Ögonblicket rinner en ur händerna. Dagen dör i fångenskap.

***

Men när man cyklar (eller i alla fall cykelturnerar) upphör allt det där. Det går så långsamt att man hinner suga i sig allt, men man är samtidigt så fysiskt involverad i sin egen rörelse framåt att man inte har möjlighet att tänka “detta ska jag fånga” eller andra dumheter som hindrar en från att finnas till. Det är då ögonblicket fångar en själv istället. Vilket är så jäkla mycket skönare."

Här får ni ett litet smakprov av hans musik.



Emil Jensen, trubadur och poet, men framförallt cyklist och en skön snubbe.

Fleet foxes, White winter hymnal:

2006 var det Embassy och Tough Alliance som höll i trådarna. 2007 Studio. Göteborgarna kan sitt skit, men nu är det 2008...

Släpp allt ni håller i. Fram med syran, baggy pants och beppemössan. Familjen äger 2008. Pumpande ren eufori. Känslan av tidlöshet. Det är bara att hänga på.

Jag läste något vackert tidigare i veckan. Orkar inte tänka så mycket på det just nu så jag återger bara den ungefärliga kontentan. Det var något i stil med: Vi människor må inte veta svaret på hela världsaltet, meningen med universum och allt det där, men vi kan vara nöjda om vi åtminstone vet till vilket soundtrack vi vill leva i ovisshet.

"When was the day
When suddenly
All of the time rolled away
You were drifting along
Having some fun
When you noticed the clock

Suddenly everything
Fell out of place
You burned all your bridges
Cos you grew up too late
And the people you love
Are just so far away
When you're drifting

Ten years on the road
And you still can't make it walk home
You were caught out on your own
Still waiting for the whistle to blow"

Citerar, som om jag vore en fjortonårig flicka. Ofta är saker redan sagda av andra, och bättre. Vad ska man ta sig till.

Det ska bli en bra söndag har jag bestämt. Utan ångest eller dåligt samvete. Tiden ska gå och utan solens hjälp ska jag genomföra och avsluta dagen med en känsla av välbefinnande. Jag ska vara lika munter som en elektrisk munk på en uttråkad häst eller som en korrekt utplacerad tegelsten i en fabriksvägg.

Medan jag letar efter harmoni kan ni läsa Nick Caves eminenta lyrik:

"Take a little walk to the edge of town, go across the tracks
Where the viaduct looms like a bird of doom, as it shifts and cracks
Where secrets lie in the border fires, in the humming wires,
Hey man you know you're never coming back
Past the square, past the bridge, past the mills past the stacks
On a gathering storm comes a tall handsome man
In a dusty black coat with a red right hand.

He'll wrap you in his arms tell you that you've been a good boy
He'll rekindle all the dreams it took you a lifetime to destroy.
He'll reach deep into your soul, steal your shrinking soul
but there wont be a single thing that you can do
He's a god, he's a man, he's a ghost, he's a guru
They're whispering his name though this disapearing land
But hidden in his coat is a red right hand

You dont own no money? He'll get you some
You don't have no car? he'll get you one
You dont have no self respect you feel like an insect,
Well dont you worry buddy coz here he comes
Through the ghettos and the barrio and the bowery and the slums
A shadow is cast whereever he stands
Stacks of green paper in his red right hand

You'll see him in your nightmares, you'll see him in your dreams
He'll appear out of no where but he aint what he seems
You'll see him in your head, on the TV screen
And hey buddy, Im warning you to turn it off
He's a ghost, he's a god, he's a man, he's a guru
You're one microscopic cog in his catastrophic plan
designed and directed by his red right hand"

Bästa städlåt: Red house painters – I feel the rain fall
Bästa dansa-på-mattan-låt: Sibiria – Ljusdal

Bland många låtar döper jag Count Basie  "Jumpin' at the woodside" till de nattliga vandringarnas hymn. Jag gillar egentligen inte jazz men denna låt med greven är fenomenal. Det har min personliga "voice of god" sagt. Han mumlade något i stil med: "Jazz symboliserar brustna hjärtan och är ett stort exempel på experimentell kreativitet, men framförallt är det gudarnas gåva till mänskligheten".  Oss emellan så börjar jag känna en viss skepsis till hans pålitlighet...