Pausvila i feberfrossan
Jag ligger hemma i feber. Som tröst sysselsätter jag mig med gamla videokassetter. Jag var förutseende nog - när jag i julas rotade runt bland kartonger med undanstoppade videoband på mina föräldrars vind - att ta med mig några hem för stunder som denna. Bland annat hittade jag The Verve - the video 96-98 som jag hade förlagt i minnets allra yttersta celler. Att se Richard Ashcroft tappa texten till The drugs dont work eller hur densamme knallar in i bild till Bitter sweet symphony, är lite som att läsa i en dagbok. Det gjorde stort intryck på mig när det begav sig, satte spår i mig på sätt jag fortfarande inte förstår.
Under ett liveframträdande i staterna fångar kameran en blond tjej som inte kan slita blicken från scenen. Hennes ansikte färgas rött av ljusshowen. Hög på eufori och alldeles uppslukad av ögonblicket definierar hon begreppet närvaro medan Ashcrofts röst ekar psykedeliskt utanför bild:
I'm gonna keep catching that butterfly
In that dream of mine
Keep catching that butterfly
In that dream of mine
I'm gonna keep catching that butterfly
In that dream of mine
I'm gonna keep catching that butterfly
Raderna fastnar i mig. Orden formas till bilder. Jag föreställer mig en pojke jagande en oproportionerligt stor fjäril. Fjärilen flaxar ryckigt i vinden, byter riktning tillsynes slumpmässigt, och totalt ovetande om hotet som närmar sig med små snabba kliv. Med en hastig reflexmässig rörelse fastnar fjärilen i håven. Pojken saktar in, lägger ner håven i gräset. I ett kort ögonblick hinner han se vingögat utan fartränderna innan fjärilen återigen blir luftburen genom ett hål i nätet. Pojken tar inte upp jakten utan stirrar på fjärilen medan den flaxar ut ur synfältet. Innan pojken lämnar gräsängen, tar han upp håven tänkande: nästa gång, nästa gång.
We have existence and it's all we share
There ain't no real truth
There ain't no real lies
Keep on pushin' 'cause I know it's there
Inför 40 000 åskådare avslutade Verve storstilat Urban hymns-turnén i hemstaden Wigan. Men uppståndelsen kring turnén och albumet ledde till interna stridigheter, uppblåsta egon och prestationsångest. Till slut blev det för mycket. Det skulle dröja nästan 11 år till uppföljaren. Däremellan hann gruppen med splittras och återförenas och splittras igen.
Ashcroft fortsatte på utlagt spår, fullföljde tre egna mer eller mindre lyckade soloprojekt innan gruppen återförenades för fjärde skivan. Men när Forth skådade dagens ljus hade världen gått vidare. Brittpopen var sedan länge död och Brittrocken hade sköljt över välden och även den avdunstat.
Men det de åstadkom på 90-talet kan ingen ta ifrån dem.