Helgon i neon
Gatan tar mig ner.
Ner till min favoritneonskylt som svävar i pose.
Vi famlar in i varandra till sist. Ses på riktigt.
Visst har vi setts då och då, men bara flyktigt.
Tidigare har den skymtat förbi tunnelbanefönstret.
Fragmentariskt susat runt i mina tankars förorter.
Lekt kurragömma i min minnesbank. Tittat fram där i skuggan mellan dröm och verklighet. Där i gapet mellan nostalgi och fantasi. Där, där himmel och hav möts. Där precis utanför fokus. Ja ungefär där, hand i hand med ovissheten. Där förnimmelsen är som svagast. Men också där någonstans, exakt var är svårt att säga, där minnet är som vackrast.
Kommentarer
Trackback